Författare: Benjamin Kruse

Nytt år, nya årsmöten

Till EFS demokratiska uppbyggnad hör återkommande årsmöten. Varje år närmare bestämt, så även i år. Och en gemensam förhoppning är att det trots pandemin ska vara möjligt att genomföra dessa årsmöten fysiskt.

Därför planeras nu för dessa möten på alla nivåer inom EFS. Och för EFS riks del ser vi fram emot att träffas i Helsingborg i slutet av maj för att inspireras och fatta beslut. Temat är härligt utmanande och mycket lämpligt för en missionsrörelse: Leva mission. 

På lokalplanet brukar årsmötena komma tidigare på året, och delvis är de en förberedelse för riksårsmötet. En stående punkt på den lokala dagordningen brukar vara att välja ombud till EFS årsmöte. Det är en viktig punkt. De som väljs ska representera föreningen, inte bara sig själva.

För att det ska bli så bra som möjligt är det viktigt att tänka på några saker. Det är exempelvis ypperligt om föreningen kan utse ombud som representerar olika åldrar – ifall de finns i föreningen. Det kan vara ett gyllene tillfälle att skola in nya generationer i föreningsrepresentationens hemligheter. Varför inte utse något ombud med mångårig vana att åka på konferens och något med obefintlig eller liten vana? Årskonferensen med årsmötet kan få bli både ett inspirationstillfälle och ett lärandetillfälle.

I en missionsorganisation som EFS är årsmötet viktigt för rörelsen. Det är då vi tillsammans ser bakåt, redovisar vad som varit och – förhoppningsvis – med tacksamhet ger de ansvariga ansvarsfrihet. Det är också då vi ser framåt genom valet av styrelse och fastställande av budget. Och så brukar det finnas möjlighet att diskutera någon eller några angelägna frågor som lyfts fram genom förslag från styrelsen eller i form av motioner från enskilda medlemmar.

Årsmötets viktigaste uppgift är att fatta beslut. Men det finns även annat som är viktigt. Dit hör de personliga mötena, att få träffas, dela åsikter, ta emot inspiration, lära sig mera om sitt sammanhang och känna stolthet över att vara en del av det. Allt detta som hör till inramningen och som vi förknippar med EFS årskonferens.

Nytt år, nya årsmöten, nya möten och möjligheter!

Kyrka i beredskap

På en av årets första arbetsdagar blev det ännu ett möte på EFS kansli om nya coronarestriktioner. Känslan av trötthet kommer över mig och då har ju knappt 2022 börjat. 

Jag skriver siffrorna 2022 i min dagbok. Det är som alltid ovant med att formulera sig inför ett nytt år, så för säkerhets skull skriver jag siffrorna en gång till. I min telefon har det precis plingat och en person vill att jag delar med mig av mina drömmar för detta år. Också detta med drömmar kan kännas aningen ovant. Hur mycket har vi inte drömt och planerat som sedan fått ställas in under 2021.

Nyligen satt jag i ett samtal som handlade om att vi som kyrka behöver ha beredskap att vara just kyrka oavsett vad som än händer. Vi konstaterade att vi är dåligt rustade för det oväntade. Jag tänker att det gäller kyrkan men också på det privata planet. Vi är dåligt rustade för det oväntade. Jag vet kanske inte heller hur man rustar sig men några tankar har jag om vikten av relationer, av struktur och goda vanor.

Under 2022 får vi göra den djupare reflektionen över vad det är att vara kyrka, fundera över vad som är omistligt och sedan därifrån, praktisera det vi sett. När vi nu levt under pandemi i över två år har vi gång på gång tänkt att det snart är över, livets olika relationer har liksom varit lite på paus. Vi har tänkt i allt från privata fester till konferenser att detta är något som vi får göra sedan, efter pandemin. Men nu tänker jag att vi inte vet hur detta sedan kommer att se ut och vi vet inte när det kommer inträffa. Vad gör vi då nu, i den vardag som är och med de drömmar som vi redan rymmer?

Jag vill under 2022 arbeta med hur vi får beredskap att vara kyrka, oavsett vad som händer. Det handlar bland annat om församlingsgemenskapen och om vårt behov av relationer. Hur kan vi forma mindre gemenskaper i den stora gemenskapen? Jag funderar på om det är dags för en ny smågruppsrörelse. 

Jag ska gå tillbaka till min dagbok och skriva 2022 igen. Därefter ska jag skriva ner min längtan och min bön för det år som kommer. Jag uppmuntrar dig att göra samma sak. Människor och samhällen förvandlas av Jesus i detta nu, därför kan vi be den korta bönen, Låt ditt rike komma!

Ny ledare för EFS Norrbotten

Efter sex år på tjänsten lämnar Henrik Näslund vidare stafettpinnen till Anton Björkman. Den 42-årige läraren har ett mångårigt förflutet inom EFS och har bland annat vikarierat som distriktskonsulent, arbetat med skolkyrkoprojekt och nyplantering i Haparanda.

– Jag vill jobba för att EFS förblir en gemenskap samlad kring Jesus, säger Anton Björkman. Bild: Håkan Johansson– Jag vill jobba för att EFS förblir en gemenskap samlad kring Jesus, säger Anton Björkman. Bild: Håkan Johansson

Anton påbörjar tjänsten i vår men tillträder fullt ut från och med i höst.

– Det känns inspirerande att få jobba med EFS fantastiska vision om att Jesus ska få förvandla hela samhällen. Och jag vill vara med och jobba för att EFS förblir en gemenskap samlad kring Jesus, som uppmuntrar till att vi alla får bära missionsuppdraget.

EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem kommenterar rekryteringen: 

– Jag är oerhört glad över att Anton tackat ja till tjänsten. Han har en bredd av kompetenser och erfarenheter som kommer att bli till stor glädje för både regionen och EFS riks.

En längre intervju finns på EFS.nu

Ärkebiskopen lägger ner staven

Den 15 oktober 2013 valdes Antje Jackelén till ärkebiskop i Svenska kyrkan. Hon blev då den 70:e ärkebiskopen i ordningen och den första kvinnan att inneha Svenska kyrkans högsta ämbete.

Antje Jackelén tillträdde 2014 och blev då den första kvinnan att inneha Svenska kyrkans högsta ämbete. Bild: Rickard L ErikssonAntje Jackelén tillträdde 2014 och blev då den första kvinnan att inneha Svenska kyrkans högsta ämbete. Bild: Rickard L Eriksson

I juni fyller Antje 67 år och senare i höst, närmare bestämt den 30 oktober, hålls en gudstjänst där hon lägger ned staven och korset som går vidare till nästkommande ärkebiskop. 

– Det känns väldigt blandat. Det är en sorgeprocess samtidigt som det finns hopp om att något nytt kan födas. Jag vill naturligtvis fortsätta bidra till Gudsriket på så många sätt som möjligt i ordets namn, som förkunnare, säger ärkebiskop Antje till SVT Nyheter. 

Processen med att utse en ny ärkebiskop beräknas vara klar i juni 2022. Det är Uppsala stift som ansvarar för ärkebiskopsvalet. I december kommer sedan en mottagningsgudstjänst för den nya ärkebiskopen att hållas i Uppsala domkyrka.

Vi bär på ett hopp att dela med oss av

De senaste två åren med covid-19 har bidragit till många omställningar och utmaningar för EFS internationella mission.

– Pandemin har såklart krånglat till det en hel del med kontakter och resor. Det har varit svårt att veta hur »kartan ser ut« och vad som ska hända härnäst, säger EFS internationella missionssekreterare Erik Johansson och fortsätter: 

– Det senaste årets krig i Etiopien har gjort att en del av den verksamhet vi haft där har pausats eller helt och hållet raserats. I Indien har det varit rörigt med kyrkopolitiken och det i sin tur gör att det är svårt att veta vad vi har att förhålla oss till framöver. I Somalia har arbetet med Warsan varit under väldigt stor press men det mesta verkar ha löst sig nu.

Erik Johansson i möte med representanter från Mekane Yesus-kyrkan. Bild: Fredrik NorebackErik Johansson i möte med representanter från Mekane Yesus-kyrkan. Bild: Fredrik Noreback
Erik Johansson fyller 50 år den 23 februari. Det blir inget firande på själva födelsedagen, däremot bjuder han in till en sommarfest på annandag pingst. Bild Erika PerssonErik Johansson fyller 50 år den 23 februari. Det blir inget firande på själva födelsedagen, däremot bjuder han in till en sommarfest på annandag pingst. Bild Erika Persson

Erik berättar vidare att det befaras bli en ny svältsituation i norra Etiopien, sydöstra Etiopien och Somalia på grund av kriget, torka och en del fortsatta gräshoppssvärmar. 

– När det var dags att återvända till jobbet och mailkorgen efter jul, kände jag att det inte var helt enkelt. Det har varit en utmanande tid, men samtidigt har det vi gör sällan varit så avgörande viktigt. EFS kommer med hopp för väldigt många människor i dag bara genom att vi finns. Vi får inte tro att vårt arbete är meningslöst, även fast det kan kännas så ibland. 

Ett stort glädjeämne har varit att EFS kunnat sända ut praktikanter igen, trots pågående pandemi, efter att ha tvingats till en paus under 2020.

– Det var helt fantastiskt och en tydlig ljuspunkt för oss att få återuppta det arbetet. Nästa år hoppas vi kunna utöka till tolv platser och få skicka två stycken till Padhar sjukhus i Indien. Dessa ungdomar blir en sådan inspirationskick för många lokalt i Sverige och kan bidra med kunskap och missionsglädje när de kommer hem igen, säger Erik. 

Förhoppningsvis kommer ljusare tider framöver där EFS missionsarbete kan återgå mer till det normala. Tills dess har Erik en viktig påminnelse: 

– Vi styr inte världen utan vi behöver förhålla oss till den verklighet som är runt omkring oss. Som kristna har vi dock en jätteviktig uppgift, både här i Sverige och utöver världen, att förmedla hopp och tröst. Vi får inte ge upp hoppet och deppa ihop oavsett hur hopplös situationen ser ut. Som Guds barn är vi alltid trygga och vi bär på ett hopp att dela med oss av till vår omgivning. 

Ett steg mot försoning

En flerårig, komplicerad process ledde fram till en ursäkt från Svenska kyrkan till samerna i Uppsala domkyrka. Under högtidsgudstjänsten vid kyrkomötets öppnande föll ärkebiskop Antje Jackelén ned på knä när ursäkten till det samiska folket framfördes. Representanter ur det samiska folket och det samiska rådet i Svenska kyrkan var på plats och mottog ursäkten. Ursäkten har i efterhand väckt olika reaktioner.

Ärkebiskop Antje Jackelén och Håkan Jonsson, same­tingets president, vid den historiska gudstjänsten i Uppsala Domkyrka den 24 november 2021. Bilder: Magnus Aronson/IkonÄrkebiskop Antje Jackelén och Håkan Jonsson, same­tingets president, vid den historiska gudstjänsten i Uppsala Domkyrka den 24 november 2021. Bilder: Magnus Aronson/Ikon
– Jesus mötte människor i ögonhöjd, det borde vi också göra, sa Antje Jackelén under högtids­gudstjänsten i Uppsala domkyrka.– Jesus mötte människor i ögonhöjd, det borde vi också göra, sa Antje Jackelén under högtids­gudstjänsten i Uppsala domkyrka.

– Inför gudstjänsten kände jag såklart en anspänning och tyngd. En sådan ursäkt sker aldrig lättvindigt. Självklart behöver ursäkten kläs i ord, men den måste också följas av handling, säger ärkebiskop Antje Jackelén till Budbäraren.

Redan på 1990-talet togs de första stegen mot att starta en sannings- och försoningsprocess som började med att utreda vilka övergrepp som kyrkan utsatt det samiska folket för. Under 2010-talet har kyrkan fortsatt att dokumentera sin delaktighet i historiska övergrepp som resulterat i bland annat vitboken och nomadskoleboken. Hösten 2019 framförde Ingrid Inga, då ordförande för Samiska rådet i Svenska kyrkan, till kyrkostyrelsen att det nu ansågs vara rätt tidpunkt att förbereda en offentlig ursäkt.

– Det som skedde var historiskt, inte bara för det samiska folket, men också för Svenska kyrkan. Att ärkebiskopen knäböjande ber om ursäkt är väldigt starkt, säger Ingrid, som medverkade under högtidsgudstjänsten och tycker att responsen i efterhand varit mestadels positiv. 

Svenska kyrkan har varit delaktig i det förtryck och rasism som präglat samhällets agerande gentemot samerna. Under 1600-talet tvångskristnades samerna, och under 1900-talet var kyrkan med och ansvarade för nomadskolorna som skilde barn från föräldrar och gjorde åtskillnad på samer och ortsbefolkning. Detta baserades på den rasistiska ideologin som genomsyrade politiken med mottot: »Lapp ska vara lapp«. Prästerna verkade både som andliga ledare och statliga representanter när de deltog i kränkande fysiska undersökningar av samerna utifrån en rasbiologisk synpunkt, samt pekade ut var samiska kvarlevor var begravda för vidare undersökningar av skeletten. 

– Vi lever i Jesu efterföljd och han kallas med rätta Försonaren. Att visa trohet till Jesu budskap innebär att vi också måste söka försoning mellan människor. Kyrkan har vållat splittring bland samerna och vi vill nu verka för försoning, säger Antje Jackelén.  

Ola Bergdahl, som själv är same och verksam inom EFS Nord-Sápmi, är tacksam över att kyrkan har bett om ursäkt, men anser att arbetet inför ursäkten missat essentiella delar av historien. De väckelserörelser med lutherska rötter, som verkade samtidigt med Svenska kyrkan, bejakade och främjade samernas rättigheter. Bärarna av evangeliet har kommit med ett människovärde, men också med ett förtryck, och det är viktigt att båda sidorna kommer i ljuset enligt Ola.

– Lapska missionens vänner bedrev den samiska skolan utifrån Svenska missionssällskapet på en kristen människosyn och ville att samerna skulle ha den bästa utbildningen för att kunna strida för sina rättigheter och försvara sig inför domstolar och myndigheter. När Svenska kyrkan tog över samernas utbildning med nomadskolorna formades utbildningen utifrån en samtida rasbiologisk ideologi, där samerna sågs som en lägre stående ras och gavs en sämre utbildning. Att kyrkan verkat kolonialt och rasistiskt stämmer, men inte enbart. Det beror på vilken del av lutherska tron i vårt land som man väljer att lyfta fram, säger han.

– Det stämmer förstås att kyrkan också har medverkat till goda saker, som till exempel en hög läskunnighet bland både flickor och pojkar. Men det uppväger inte allt det som ligger till grund för den ursäkt vi nu har framfört, säger Antje Jackelén.

Med ursäkten följer åtta åtaganden i försoningsarbetet som Svenska kyrkan kommer att arbeta med under en tioårsperiod. Ett av dessa är att »synliggöra samisk andlighet, teologi och kyrklig tradition inom Svenska kyrkan«. Ola Bergdahl funderar på vad det egentligen betyder att lyfta samisk andlighet inom kyrkan, för att liksom rätta till det som gjorts fel historiskt.

– I början av 1900-talet var en majoritet av samerna laestadianer, men kyrkan var med och drev idén om att samerna skulle tillbaka till sitt så kallade »rätta element« baserat på en naturtro. Ärkebiskopen Nathan Söderblom välsignade detta 1914 och stöttade utvecklingen av nomadskolorna. Vad betyder det då att Svenska kyrkan ska bejaka samisk andlighet, frågar han sig och fortsätter: 

– Ska samerna återigen tillbaka till sina lutherska rötter inom laestadianismen eller till den andlighet som man menade var deras »rätta element«? Att prata om samisk andlighet och att den ska beaktas är att blanda äpplen och päron i min mening, för det framkommer inte tydligt vad det handlar om. Om inte den positiva aspekten av laestadianismen bland samer syns i kyrkans kartläggning inför ursäkten, tappar man ett oerhört viktigt perspektiv av samisk andlighet.

Ingrid Inga är positiv till att samisk andlighet är något som kyrkan nu fokuserar på att lyfta. Hon menar att det inte finns någon motsättning mellan den kristna tron och den samiska andligheten. 

– För mig är samisk andlighet ett förhållningssätt till djur, natur och vår omvärld. Att visa tacksamhet för de gåvor som jorden bringar, och att vara ödmjuk och tacksam. Samisk andlighet och kristen tro är två sidor av samma mynt, menar hon.

Antje Jackelén önskar att ursäkten kan ge ringar på vattnet både i Sverige och internationellt när det kommer till urfolksfrågor. 

– Vi önskar att det här ger skjuts åt svenska statens sannings- och försoningsprocess och stärker urfolksfrågor internationellt. Vi är tacksamma över att internationella vittnen medverkade i gudstjänsten. Jag hoppas att vi allt mer kommer kunna mötas i ögonhöjd med samerna och bygga ett äkta förtroende.

Pandemin har slagit hårt mot världens barn

År 2022 ser ut att bli ännu ett pandemiår. Samtidigt har nöden i världen förvärrats dramatiskt och de väpnade konflikterna har blivit fler. Budbäraren har varit i kontakt med EFS missionärer i Tanzania och Etiopien för att höra hur barnen i deras sammanhang mår.

Nedstängningarna har inneburit mycket dötid för barnen, berättar missionären Frida Thornell. Bilder: Magdalena VogtNedstängningarna har inneburit mycket dötid för barnen, berättar missionären Frida Thornell. Bilder: Magdalena Vogt
I skuggan av pandemin behöver barns rätt till fritid, lek och vila prioriteras.I skuggan av pandemin behöver barns rätt till fritid, lek och vila prioriteras.

Frida Thornell, som är utsänd av EFS till Addis Abeba, bekräftar att det psykiska illamåendet bland unga ökat i Etiopien. 

– Nedstängningarna har inneburit mycket dötid då de flesta barn saknar möjlighet att studera hemifrån. De har varken datorer eller några vuxna som kan hjälpa dem. Dessutom har de förlorat det mål mat som de får i skolan. Många barn har också tvingats in i barnarbete, berättar Frida.

Även arbetslösheten har förvärrats, vilket i sin tur leder både till ekonomisk stress, sysslolöshet och att kriminaliteten bland unga ökat. Många barn vittnar om pressade hemsituationer och om mer bråk och våld i hemmen, enligt Frida. Oron för de pågående konflikterna i Etiopien påverkar också de familjer som inte själva befinner sig direkt i de krigsdrabbade områdena.

– Trots att det knappast finns några möbler i de enkla hem vi besöker, så har nästan alla en TV som står på. Timme efter timme sitter familjerna på madrasser på golvet och lyssnar på nyheter om pandemin och om konflikter, svält och människor som är på flykt. Gissa hur det påverkar barnen att lyssna på all denna information och propaganda som är ämnad för vuxna? frågar Frida.  

Pandemin och dess konsekvenser har en tendens att förstärka den ojämlikhet och sårbarhet som redan finns. Frida berättar vidare om en ensamstående mamma som kommit till tro och som släkten därför tagit avstånd ifrån. Tidigare försörjde mamman den lilla familjen genom att arbeta som städerska, men när skolorna stängde behövde hon stanna hemma och ta hand om barnen och snart blev hon avskedad och stod helt ensam, utan inkomst.

– Under många månader satt de där hemma, tre barn och deras mamma i ett litet lerhus med ett enda rum, utan fönster. De satt i mörkret, för att spara el. Eftersom de var rädda för att bli smittade av covid gick de inte ut. Den yngsta sonen, som antagligen skulle få en diagnos i Sverige, har svårt att lyssna och sitta still. Nu har han halkat efter ännu mer och riskerar att inte ens få börja i första klass. Eftersom mamman inte kan läsa kan hon inte hjälpa honom. Det här är bara ett exempel på en familj som hade det svårt innan pandemin och som nu fått det ännu svårare, berättar Frida. 

Förutom de humanitära insatser som gjorts i norra Etiopien har Hope for Children i Addis Abeba distribuerat mat och förnödenheter till utsatta barn och familjer. Mekane Yesus-kyrkan har också delat ut hygienartiklar och mat. 

– Det har snabbt bildats långa köer vid utdelningarna, så det är tydligt att behoven är stora, säger Frida. 

Även i Tanzania vittnar missionärerna om hur landets barn farit illa under pandemin. När skolor och internat stängde var det svårt för arbetande föräldrar att ta hand om sina barn och många fick flytta hem till släktingar.

– Vi såg tydligt hur tonårsgraviditeter, barnvåldtäkter och misshandel ökade under den första vågen av covid, säger Nora Sandahl som är utsänd av EFS och Bial till Tanzania. 

Många sökte hjälp på sjukhuset i Ilula där Nora arbetar och hennes kollegor fick stötta drabbade på flera sätt. 

– Min kollega Happy Mgaya, som är sjuksköterska och socialarbetare på sjukhuset, har arbetat hårt för att skipa rättvisa för de barnen, fortsätter Nora. 

Sexualbrott är ett känsligt ämne och många familjer vill helst att det som hänt sopas under mattan, men Happy har varit ihärdig, följt upp fallen och kallat in anhöriga för samtal och haft kontakt med både polis och socialtjänst. Flera åtal har väckts och många förbrytare har fått sitt straff, vilket också gett brottsoffren upprättelse. 

– Men framförallt har medvetenheten och engagemanget hos både sjukhuspersonal och i det närliggande samhället ökat kring sexuella brott och det är väldigt positivt, säger Nora. 

Sammanlagt har 1,6 miljarder barn i världen drabbats av att deras skolor stängts ner och de flesta av dessa barn bor i utvecklingsländer där möjligheterna till distansundervisning är än mer begränsade. Den uteblivna undervisningen är givetvis en enorm förlust för alla dessa barn, men kanske är just den psykiska ohälsan som följt i spåren av nedstängningar, isolering och våldsamma hemsituationer ännu värre? 

I Unicef:s årliga rapport för 2021 konstateras att ett av fem barn ofta känner sig deprimerade. »Barnen har spenderat ovärderliga år av sina liv avskurna från familj, vänner, klassrum och lek – centrala element av en människas barndom«, säger Henrietta Fore som är chef på Unicef, i en kommentar till rapporten. Hon menar också att de effekter vi ser nu bara är »toppen av isberget« och varnar för att vi kommer se konsekvenserna av den kraftigt försämrade mentala hälsan under lång tid om vi inte agerar nu.   

I Bials och EFS internationella mission är barnperspektivet och barnens mående centralt. Marita Hasselberg är barnsjuksköterska och även hon är utsänd till Tanzania i samverkan med Dansk Luthersk Mission, huvudsakligen för att arbeta med barn på sjukhuset i Bunda och undervisa om barnsjukvård. »Att se världen genom barnets ögon« är ett av de viktigaste perspektiven hon försöker förmedla. 

– Under utbildningarna pratar vi mycket om barns rättigheter och om hur vi själva påverkats av hur vi vuxit upp och blivit bemötta, berättar Marita. 

Både Marita och Nora lyfter också vikten av att använda lek och lekterapi i vården.

Leken är ett viktigt verktyg när Bial-missionären Nora Sandahl möter barn på sjukhus i Tanzania. Bild: Marita HasselbergLeken är ett viktigt verktyg när Bial-missionären Nora Sandahl möter barn på sjukhus i Tanzania. Bild: Marita Hasselberg
Leken är också ett lärande, menar Bial-missionären Nora Sandahl.Leken är också ett lärande, menar Bial-missionären Nora Sandahl.

– Leken är också ett lärande. Barn behöver pröva, titta och smaka för att lära sig. Många gånger uppfattas barns lek som något oviktigt, något barnen gör för att fördriva tiden när de i stället skulle kunna hjälpa till med arbetet hemma eller studera, men leken är livsviktig, menar Nora. 

Att leka är också ett viktigt sätt att handskas med smärta och rädsla och Nora berättar att de försöker uppmuntra föräldrarna till sjuka barn att prata, sjunga, busa och leka med barnen, även om de är sjuka. 

I skuggan av pandemin och det ökade psykiska illamåendet fokuserar nu Bials kampanjveckor i februari och mars särskilt på barns rätt till fritid, lek och vila. 

–Oavsett hur behoven ser ut så vill EFS och Bial sätta barnens bästa i centrum, säger Sofia Svensson som är inspiratör på EFS internationella avdelning och även ansvarig för arbetet med Bial. 

Genom utbildningssatsningar och skolluncher, söndagsskolor, hälso- och sjukvård verkar Bial för att möta barns behov och stärka deras rättigheter. Bial stöttar bland annat skolhem i Indien, barnverksamhet i Tanzania, skolor för hörselskadade barn i Eritrea och insatser för utsatta barn i Etiopien. 

– Vi behöver se till hela barnet – till fysiska, såväl som andliga, sociala och psykiska behov. Det är vårt ansvar att skydda barnen, men också att stärka dem och öka deras chanser till ett gott och helt liv, säger Sofia. 

Den långa vägen hem

När Zeeshan Johannes Haidari öppnar dörren och välkomnar mig med ett leende, känns det självklart att han hör hemma i det här mysiga, röda huset med vita knutar. Här bor Zeeshan med diakonen Karin och församlingspedagogen Hans – de som han nu kallar för sina svenska föräldrar. Men vägen hit till Gjutaregården 27 utanför Sunne, Värmland, har varit långt ifrån spikrak.

Zeeshan minns känslan när han för första gången fick sova hos Hans och Karin. – Jag kände en värme direkt som inte går att beskriva. Det var som att komma hem igen. Bilder: Jakob ArvidssonZeeshan minns känslan när han för första gången fick sova hos Hans och Karin. – Jag kände en värme direkt som inte går att beskriva. Det var som att komma hem igen. Bilder: Jakob Arvidsson
––

– När jag var fem år flydde min familj från Afghanistan. Vi levde sedan illegalt i Pakistan, precis som många andra från min folkgrupp (hazarer). Min pappa dödades när jag var 11 år och då fick jag börja arbeta för att hjälpa mamma att försörja familjen. Innan jag fyllt 15 år hade jag sett så mycket död och våld att det räcker för ett helt liv, säger han.

Hazarer är i regel shiamuslimer och Zeeshan minns att han fick en positiv bild av Gud från sina föräldrar.

– De sa ofta att Gud älskar mig, till och med 70 gånger mer än vad mina föräldrar kunde göra.  

Men väl ute i samhället fick han möta en betydligt råare bild av Gud och vad det innebar att tro.

– Minsta lilla synd skulle leda till helvetet. Och när jag ställde nyfikna frågor till de lärda för att få veta mer om islam fick jag svar som: »Ditt hjärta är svart, dina föräldrar har inte uppfostrat dig – försvinn härifrån!«

Hösten 2015 flydde Zeeshan ensam från Pakistan efter att talibanerna och IS, med pakistanska myndigheters goda minne, hade genomfört en rad attacker mot just hazarer för att de inte är »riktiga muslimer«. Flykten var dramatisk. Den överfulla båten höll på att sjunka, vilket tvingade honom att kasta i princip allt han ägde i Medelhavet.

– När vi kom till Grekland fick jag hjälp av människor med kors runt halsen. Jag minns att jag blev väldigt förvånad över att de hjälpte mig, trots att de visste om att jag inte tillhörde deras religion, säger han och fortsätter:

– Jag frågade varför de hjälpte mig och blev väldigt glad över svaret. De sa att Jesus säger att man ska älska sin nästa som sig själv och nu var jag deras nästa. Jag tänkte: »Vilken bra religion som bemöter människor på det här sättet!«

Mötet med de kristna i Grekland gav Zeeshan en nyfikenhet för kristen tro. En nyfikenhet som växte ännu mer när han anlände till ett flyktingläger i Hamburg, Tyskland.

När Zeeshan fick sin första Bibel upptäckte han att »Messiah«, som han hört mycket om i hemlandet, var självaste Jesus Kristus. – Det var en ögonöppnare för mig.När Zeeshan fick sin första Bibel upptäckte han att »Messiah«, som han hört mycket om i hemlandet, var självaste Jesus Kristus. – Det var en ögonöppnare för mig.
– Jesus är min vägvisare för hur jag ska leva mitt liv. Han finns i mitt hjärta och bär mig när det är som tyngst, säger Zeeshan.– Jesus är min vägvisare för hur jag ska leva mitt liv. Han finns i mitt hjärta och bär mig när det är som tyngst, säger Zeeshan.

– Det visade sig vara helt fullt där, så vi var några som fick följa med till ett församlingshem. Prästen och volontärerna behandlade oss så fint, som om vi vore deras egna barn. De lade madrasser på golvet, gav oss kuddar och filtar, och hade förberett en jättefin frukost morgonen därpå.

Vid frukosten fanns en tolk på plats så att ungdomarna skulle kunna få ställa frågor och få hjälp. Zeeshan bad att få sitta bredvid prästen vid frukosten. Precis som i Grekland frågade han hur det kom sig att de var så hjälpsamma. 

– Prästen sa: »I varje medmänniska kan vi se Jesus Kristus. Det här är som att Jesus själv har kommit och knackat på vår dörr, i behov av sovplats, mat och värme. Om vi inte hjälper er, hjälper vi inte Jesus.« 

Dagarna därpå fortsatte resan norrut mot Malmö och det första Zeeshan såg i hamnen var en svensk flagga som vajade i vinden. 

– Jag blev superglad när jag såg korset i den svenska flaggan. Hela resvägen hade jag ju fått hjälp av kristna och nu kom jag till ett land som hade korset i flaggan! 

Tiden i Sverige blev dock inledningsvis inte någon dans på rosor utan tvärtom inleddes en kamp mot myndigheterna. Zeeshan vet att han är född 8 mars 2000, vilket han idag också säkrat bevis för, men i Sverige slogs det fast att han var född 2 mars 1998 och att han därför var 18 år vid den tiden. Detta trots att ingen medicinsk åldersbedömning genomfördes. Som 18-åring eller äldre skulle nämligen Migrationsverket ha rätt att utvisa honom, vilket de också meddelade att de hade tänkt göra. 

– Det var kränkande för mig eftersom mitt födelseår är en så viktig del av vem jag är. De tog min riktiga identitet ifrån mig. Jag fick aldrig fylla 17 år utan gick från 16 till 18 år över en natt, konstaterar han. 

Även om luften gick ur gav Zeeshan inte upp. Han fortsatte gå i skolan och där träffade han en kristen tjej som tog med honom till kyrkan. Från Fryksände församling fick han sin första Bibel på hemspråket urdu.

– Jag hajade till när jag läste om Messias för i mitt hemland finns många talesätt om »Messiah«. När jag insåg att Messias var självaste Jesus Kristus var det en ögonöppnare för mig. 

Zeeshan läste på mer och mer om kristen tro och märkte att den positiva gudsbild han hade fått från sina biologiska föräldrar stämde väl med det som stod i Bibeln. Det var den här tron han ville leva efter. 

– Jag läste om hur Jesus bemötte andra människor och kände ett sådant hopp. Mitt liv skulle vara meningslöst utan min tro på honom, för Jesus är min vägvisare för hur jag ska leva mitt liv. Han erbjuder en evig kärlek som är tillgänglig hela tiden. Jag är aldrig ensam för Jesus finns i mitt hjärta och bär mig när det är som tyngst. 

Zeeshan är långt ifrån den enda som kommit till Sverige och sedan konverterat till kristendom. Men att göra det är inte helt problemfritt, vilket många med honom har upplevt. Skulle en konvertit bli utvisad så är det förenat med livsfara i hemlandet.

– Det är vanligt att Migrationsverket misstänker att man konverterat bara för att ha större chans att få stanna i Sverige. Under den intervju som Migrationsverket håller blir det dessutom ofta problem att förstå tolken helt och hållet. Det är inte heller ovanligt att tolken är muslim och därför inte kan det kristna vokabulären eller att man inte förstår varandras språk till 100 %, vilket försvårar saker vid utredningen, säger Zeeshan. 

Det sistnämnda har han själv fått erfara vid sin första asylutredning 2016. Efter att Zeeshan blev åldersuppskriven, flyttades han under hösten 2016 mot sin vilja till Torsby till ett hem där betydligt äldre personer bodde. Väl i Torsby fick han våren 2017 träffa prästen Felix, och det var nu hans svenska mamma Karin kom in i bilden, eftersom hon jobbade med de nyanlända på orten. 

– När jag kom till mötet satt Karin och läste alla mina handlingar som Felix hade fixat fram. Hon sa: »Konstigt, det verkar som om ni inte alls förstod varandra du och tolken, men här står det att du säger att ni förstår varandra bra«, säger Zeeshan och fortsätter: 

– Jag blev helt chockad. Jag har en väldigt speciell dialekt och tolken talade persiska. Jag förklarade att jag sagt till tolken att jag bara förstod cirka 50 procent av vad han sa, så tolken hade ljugit. Hur många fler saker hade blivit fel? 

Karin ställde en ny fråga: »Varför ville du inte göra en medicinsk åldersbedömning?« 

– Står det verkligen så? frågade jag. Det var ju inte sant! Jag hade sagt både till min gode man och advokat att jag ville det, men jag fick aldrig någon kallelse utan bara ett besked från Migrationsverket att de bestämt att jag var 18 år. 

Trots att det här mötet var jobbigt och frustrerande kände Zeeshan ändå ett hopp eftersom både Felix och Karin visat att de trodde på honom och kämpade för hans rättigheter. Karin, som sitter i soffan bredvid under intervjun, flikar in: 

– Migrationsverket kräver godkända id-handlingar för att acceptera en persons ålder. Men själva kan de, utan medicinsk bevisning, ändra en människas ålder med två år. Hur är det möjligt? Ett slags rättspatos slog till hos mig och jag kände att den här killen skulle jag fortsätta följa, säger Karin och ger en varm blick över bordet till Zeeshan. 

Under hösten 2017, alltså drygt två år efter att han kom till Sverige, började Zeeshan må allt sämre psykiskt. Livet kändes hopplöst, han led svårt av posttraumatiskt stresssyndrom och blev inlagd akut på psykiatrisk vuxenklinik i Karlstad. 

– När jag var inlagd fick jag besök av Karin. Hon trodde mig och såg mig som jag var: 17 år, utan familj och utan tro på en framtid. Och att vara sedd av henne gav mig nytt hopp. 

Efter tre veckor skickades han tillbaka till Torsby och då fick Karin reda på att Zeeshan flyttade runt nästan varje natt. 

– Vi hade plats här hemma. Så jag frågade om han ville bo hos oss ett tag. Han sa bara »Tack!« men såg ut som om han hade vunnit högsta vinsten. Så då ringde jag till min man och meddelade att idag tar jag med en kille hem efter jobbet, säger Karin. 

– Mitt hjärta slog en volt av glädje och lättnad. Första kvällen jag klev in här med mina grejer kände jag en värme direkt som inte går att beskriva. Det var något speciellt och jag kände att jag hade kommit hem igen, minns Zeeshan. 

Vid det laget var det inte alls bestämt hur länge Zeeshan skulle bli kvar. Men tiden gick och vid julen 2017 fick Zeeshan träffa Karin och Hans tre biologiska barn, som han nu kallar sina syskon. Hans berättar: 

– Vår yngsta son hade… 

Zeeshan avbryter: 

– Men det är ju jag som är er yngsta son!  

Vi alla skrattar innan Hans fortsätter: 

– Vi stod i köket och Hannes sa: »Jag har ju alltid velat ha småsyskon. Nu har vi ju en här som är färdig. Kan vi inte ta honom? Han passar ju in som handen i handsken i vår familj.« Och så blev det. Gud placerade Zeeshan i vårt knä. Vi upptäckte att vi hade ett till barn som vi inte visste om, sedan har vi jobbat efter den linjen, och det har blivit till så stor välsignelse för hela vår familj. 

Karin nämner att hon flera gånger upplevt att hon och Zeeshan har djupa band mellan sig, precis som det kan vara mellan biologisk mor och son. Likt Hans är hon övertygad om att Gud haft en tanke med att deras vägar skulle korsas. 

– Jag minns särskilt en frostig, gnistrande morgon när vi satt i bilen tillsammans. Vi körde genom skogen, klassisk musik hördes från radion och allt var magiskt vackert. Jag tänkte att det var precis som att vara med i en film. Vi hade inte sagt ett ord till varandra på 20 minuter men så sa Zeeshan plötsligt: »Karin, känner du inte att det här är precis som att vara med i en film?«. Jag hade tänkt tanken bara 30 sekunder innan han satte ord på den. Liknande saker har hänt flera gånger – vi har en »connection« som är utöver det vanliga, säger Karin. 

Våren 2018 döptes Zeeshan och valde dopnamnet »Johannes«. I augusti 2019 beviljades han flyktingstatus och uppehållstillstånd på grund av sin kristna tro. Den gången gjorde han sin intervju på svenska. Zeeshan har nu fått fast jobb på en matbutik i Sunne och funderar på att studera inom en snar framtid. Fortfarande återstår kampen för att få tillbaka sin rätta ålder, och tillsammans med Karin och Hans kämpar han också för att få kontakt med sin biologiska familj som han inte haft kontakt med sedan 2015. 

– Det är inte lätt då de lever i hemlighet i Pakistan, men jag har inte gett upp hoppet och skulle såklart önska att de visste om att det gått bra för mig, säger Zeeshan. 

Karin fyller i: 

– Jag kan inte ens föreställa mig hur det är för Zeeshans biologiska mamma att släppa iväg honom och nu sju år senare inte veta om han lever eller inte. Jag skulle verkligen vilja träffa henne och tacka henne – vi har ju barn ihop, hon och jag.

Precis som sina svenska föräldrar är Zeeshan medlem i Sunnes EFS-förening.Precis som sina svenska föräldrar är Zeeshan medlem i Sunnes EFS-förening.

Vad är det att vara mänsklig?

Frågan behandlas teologiskt utifrån några aktuella ämnen: sociala medier, samkönade relationer, transsexualitet med flera. Spretigheten beror delvis på att boken är en sammanställning av i de flesta fall redan publicerade texter, men den gäller även kvalitén på själva innehållet. Det finns stycken och meningar som är insiktsfulla och träffsäkra, vars resonemang man önskar att Hagman hade utvecklat (essä-formatet gör dock inte alltid detta möjligt), men också avsnitt och ibland hela kapitel som är både förutsägbara och teologiskt otillfredsställande.

Patrik Hagmans bok Skapad skapare: Essäer om att vara människa är ömsom skarp, ömsom självklar enligt Simon Johansson. Bild: Matilda Audas BjörkholmPatrik Hagmans bok Skapad skapare: Essäer om att vara människa är ömsom skarp, ömsom självklar enligt Simon Johansson. Bild: Matilda Audas Björkholm

Boken har tre delar. Den första, Teknologierna, är den bästa. Här resonerar Hagman kring vad teknologin gör med oss och vår mänsklighet. Mycket av det han tar upp kring IT-jättar och sociala medier är avslöjande och relevant: hur de förminskar vår inre frihet, »förskjut[er] gränserna för vår moraliska kompass«, och används för att påverka politiska val. Men det är värt att notera att de politiska exempel som tas ger intrycket att det nästan bara är från högerhåll denna påverkan sker (till exempel Trumps valseger och tankar om ett samhälle i systemkollaps), trots att de IT-bolag i Silicon Valley som kontrollerar plattformarna bevisligen lutar starkt åt vänster, vilket Hagman inte tar upp.

Avsnitten som kontrasterar vår tids »Harry Potter-syndrom« med Narniaböckerna – speciella barn som har svaren i sig själva i motsats till »vanliga« barn som upptäcker att världen är mycket mer fantastisk än de trott – och som talar om den »ironiska ambivalens« som präglar sökandet efter såväl partners som kunskap är dock briljanta. Här utmanas narcissistisk självupptagenhet och individualism; vi uppmuntras att se utanför oss själva – till Gud och andra – för att finna sanningen.

Sista kapitlet i den första delen står lite för sig självt och är ett slags bibelreflektion över lagen utifrån Hebréerbrevet som kan komma att oroa (eller reta) vissa lutheraner. Som exeget uppskattar jag dock genomgången, även om jag inte håller med i allt och ser att det finns luckor.

I den andra delen, Kön och sexualitet, tas stora frågor upp på litet utrymme, och allt djup förloras. Varje område – manlighet, samkönade relationer, feminism och transsexualitet – får ett kapitel var, vilka innehåller ytterst lite som vi inte redan har hört; inget av kapitlen behandlar heller på allvar de invändningar som finns mot de slutsatser som dras – eller de djupgående ideologiska motsättningar som finns mellan vissa av dem (exempelvis socialkonstruktivistisk feminism och transrörelsens anspråk). I kapitlet om homosexualitet skrivs en hel del som både konservativa och liberala i frågan kan hålla med om (»självklarheter« skulle vissa kalla det), men hoppet till en bejakande hållning följer inte logiskt på dessa påståenden och inga försök görs att faktiskt bemöta motargument. Oavsett vilken »sida« läsaren befinner sig på kommer denne att lämna kapitlet med sitt synsätt bekräftat i stället för utmanat: jag trodde väl så. Hagman skriver att kyrkan ska reflektera Guds rike och vara annorlunda än »världen«, men de slutsatser han drar i denna del av boken speglar genomgående vad samhället i stort anser att kyrkan ska tycka. Jag och Hagman befinner oss onekligen i olika världar (åsiktsbubblor) här.

Den sista delen handlar om Kyrkan. Det är den kortaste och tråkigaste delen och tillför egentligen inte så mycket, men ett av kapitlen innehåller några goda Bonhoeffer-citat.

Psalm 738: Herre, du vandrar försoningens väg

I  fastan följer vi Jesus på hans svåra väg till korset i Jerusalem. Psalmboken innehåller många klassiska psalmer om Jesu död för oss på Golgata, inte minst Lina Sandells suveräna Jesus för världen (SvPs 45) som sjungs mycket under denna tid.

Men fastetiden, särskilt de första söndagarna, handlar inte bara om Jesu väg utan också om vår väg som hans lärjungar, ibland i motvind och uppförsbacke med prövningar och en kämpande tro. Tyvärr finns det få fastepsalmer som handlar specifikt om det. Därför var det värdefullt att Herre, du vandrar försoningens väg kom med i psalmtillägget. 

Den skrevs av Tore Littmarck, som var ledare för KFUM och därefter i många år kyrkoherde i Gamla Uppsala. Från 60-talet och framåt blev han en av de viktiga förnyarna av den andliga sången i Sverige. Dela med dig och Gud går här på jorden är två av hans tidiga sånger som vi ofta sjöng i min ungdom. Han skrev både texter och melodier, ofta andliga visor som passar bra till gitarr. I 1986 års psalmbok har han tre psalmer, bland annat Jag har ofta frågor, Herre (SvPs 218), i psalmtillägget ytterligare fem. 

Jag var en av dem från EFS som fick vara med och arbeta fram psalmtillägget 701–800. I Psalmer i 90-talet fanns Herre, du vandrar…, fast under en annan rubrik. Vi tänkte att den skulle passa bra som fastepsalm, så vi kontaktade Tore Littmarck som berättade att han skrev den till Lutherhjälpens fasteaktion 1972 – inte undra på att vi tyckte texten passade för fastan.

Littmarcks psalm är så innehållsrik och bra. Den börjar med Jesus, som går försoningens väg för oss. Jag sjunger vers 2 som i biblisk anda vänder upp och ner på vårt moderna frihetsideal och visar var vägen till det sanna livet går. Jag hör uppmaningen i vers 3 om att våga gå över gränser och dela livet med andra. Den sista versen talar om vägens mål, som är himlen. Och i varje vers får vi får be som den heliga Birgitta, att Gud ska visa mig sin väg och göra mig villig att gå den.