– Jag förbereder en lättlunch som vi kan äta när du kommer, kvittrar Laila över telefonen när jag sätter mig i bilen på väg mot vårt möte.
Resan mellan Övre Soppero och Jokkmokk, där Laila bor med sina två barn, tar vanligtvis tre timmar med bil – men på grund av utmaningar att navigera på nya vägar utan GPS tar bilturen dubbla tiden, och lunchen blir istället en tidig middag. Det är inga problem för Laila och hon tar glatt emot mig i sitt vackra, gula tegelhus. Vi äter tunnbröd med gravad röding och kommer snabbt in på ett av Lailas favoritämnen – tro. Men hennes väg dit var inte spikrak. I tjugoårsåldern studerade Laila till frisör, och mötet med en kund blev startskottet till ett förvandlat liv.
– När jag var yngre hade jag förutfattade meningar om kristna, alla visste ju att de var tråkiga och konstiga. Under en av mina sista dagar som lärling klippte jag en bibelskoleelev som hette Stina och hon spräckte alla mina fördomar. Hon hade röda, sportiga byxor, långt hår, såg allmänt häftig ut och var passionerat förälskad i Jesus. Vi träffades igen samma kväll, och när hon pratade om sin tro bara grät jag. Jag hade en djup Gudslängtan men förstod inte vad som hände.
Under livets gång får vi alla vår beskärda del av både glädje och sorg, och den närmaste framtiden innebar stora svårigheter för Laila. Hon och pappan till deras barn separerade, och hon bestämde sig för att flytta norrut i Norge. När Laila körde med flyttlasset var hon med om en dramatisk bilolycka, hon krockade med två älgar, bröt nacken och fick läggas in på sjukhus för operation.
– Två månader efter bilolyckan ringde Stina och undrade om jag ville komma till hennes bönegrupp, så jag ordnade barnvakt och åkte dit med skena runt nacken. Under stunden av lovsång hoppade jag över när de sjöng Jesu namn, jag tyckte att han hade tagit monopol på begreppet Gud och det gillade jag inte. Det är verkligen kraft i Jesu namn, antingen är han en stötesten för de som inte tror eller en hörnsten för oss som tror. Samma söndag åkte jag till kyrkan med Stina, och där talade pastorn rakt in i mitt liv och sade: »Gud älskar dig«. Jag tog emot Jesus där och då.
Efter maten beger vi oss ut på upptäcktsfärd i Lailas hemstad. Jokkmokk ligger vid en krök av Lilla Luleälven, och ortens namn betyder just åkröken på lulesamiska. Området är känt för sin stora vintermarknad och är hemvist för både Lulesamer och Karesuandosamer, varav den senare gruppen tvångsförflyttades från Karesuando till Jokkmokk under 1900-talets första hälft. Tvångsförflyttningen har inneburit mycket skav mellan de två grupperna långt tillbaka i tiden, men idag uppstår inga större svårigheter grupperna emellan.
Lailas farföräldrar var en av familjerna som blev tvungna att flytta med sin renhjord på 30-talet och sedan dess har släkten bott här.
– Min bror fick höra en del glåpord när han hade på sig en traditionell mössa till vardags, men mamma svarade pedagogiskt att de andra barnen bara var avundsjuka på honom. Här i stan finns det en grundskola för samer, och jag tycker att det är bra att det finns. Där har personalen en större förståelse för att familjerna exempelvis behöver åka iväg för att driva sina renar under längre perioder mitt under skolåret och en planering runt det.
Laila känner nästan alla som vi träffar när vi är ute i Jokkmokk. Det märks att hon är omtyckt och att människor känner sig trygga i hennes sällskap. Nöjda med vårt lilla äventyr kör vi tillbaka och sätter oss i Lailas ateljé med varsin kopp kaffe. Den norrländska kvällssolen sipprar in genom de stora fönsterpartierna som vetter mot trädgården. Idag arbetar Laila med att skapa traditionellt samiskt hantverk, kombinerat med konsthantverk som tar utgångspunkt från duodji, och har dessförinnan testat på en mängd olika yrken.
– Jag visste inte vad jag ville göra, men bad till Gud om ledning. Av en händelse såg jag sångerskan Pinks musikvideo Don’t leave me där de använder dockor med tyll som rekvisita. Hela videon är smått psykotisk, men det var något med kreationen av tyll som tilltalade mig. Gud fortsatte att ge mig olika pusselbitar och det ledde så småningom till att jag fick upp ögonen för duodji – som kunde leda till massa kreativa projekt – och där klickade det.
Laila började utbilda sig och tog sin masterexamen i duodji på Samiska högskolan för tre år sedan. Tanken om hennes examensarbete kom till henne under en bönestund i kyrkan, där hon framför sig plötsligt såg en traditionell samisk kolt, gjord av två olika duodji-traditioner: den lulesamiska kolten och karesuandokolten. De två traditionerna flätades samman som ett ärr, och flätan slutade i ett långt släp bak på själva kolten. Samma år uppmärksammades att det var 100 år sedan tvångsförflyttningen av Karesuandosamerna påbörjades till Jokkmokk, vilket Laila inte visste om när projektet påbörjades.
– Jag tror att Gud hade ett finger med i spelet. Jag ber om ledning inför varje projekt, och under hela studietiden fick jag idéer för allt jag gjorde. Jag har testat att köra på utan att involvera Gud, men det blir bara tufft och tråkigt och så orkar jag inte arbeta.
Till hösten ska Laila och en vän till henne lansera ett flerårigt projekt med att sy samiska barnkoltar för att hyra ut till olika högtider. Även detta projekt började med att hon upplevde att Gud talade till henne i kyrkan under en bönestund med budskapet: »Sy och hyr ut«.
– Min initiala reaktion var »Nej, det vill jag inte«, men Gud var envis och jag upplevde att jag skulle få hjälp att göra det. För två somrar sedan så for jag ut för att samla renar till märkning, och hamnade i samma dalgång som min vän Anna-Kajsa. Hon fullkomligt sprutade ideér, varav en var att hyra ut koltar. Mitt hjärta bultade och jag bara visste att Gud ville att vi skulle göra det tillsammans.
Laila är aktiv under tiden vi samtalar, visar bilder på telefonen och hämtar installationer hon har skapat. Att hon en gång brutit nacken finns inga spår av. När jag ska fotografera henne och de olika konstverk hon skapat är hon inte rädd för att kavla upp ärmarna och hitta kreativa sätt att ta vackra bilder på. Att hon är konstnär märks ut i fingerspetsarna, och när hon får en idé ser hon till att den blir slutförd:
– Låt oss åka upp till utkiksplatsen Storknabben så vi får lite fina bilder med utsikt över Jokkmokk, säger Laila.
Sagt och gjort sätter vi oss återigen i bilen och Laila kör som om hon aldrig gjort något annat uppför den branta och krokiga skogsvägen, som slingrar sig längs med Talvatisberget där jag själv aldrig skulle våga köra. Vi går den sista biten till utkiksplatsen och tittar ut över staden. Efter några timmar tillsammans vinkar jag slutligen hejdå och kör tillbaka till Övre Soppero med den mjuka midnattssolen som sällskap i natten.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet