Timothy Kellers senaste är uppföljaren till Varför ska jag tro på Gud? som bemötte vanligt förekommande invändningar till den kristna tron. Men Hur ska vi förstå Gud? tar inte vid där den förra boken slutade, snarare tar den ett kliv tillbaka. Nu handlar det inte främst om att bemöta direkta motargument till kristen tro, utan om att förklara varför tron överhuvudtaget är relevant att bemöta. Sannerligen, ett viktigt ämne. De av oss, som vid något tillfälle har försökt bedriva apologetik, kan nog känna igen oss i att friskt babbla på om diverse gudsbevis, på vilka vår sekuläre samtalspartner vänligt svarar »ja, så kan det ju vara«, för att sedan lämna samtalet liggandes där. Och likgiltighet, det kan vara svårare att bemöta en aktiv fientlighet.

Hur väl lyckas då Keller med att väcka det sekulära sinnets nyfikenhet? Helt okej, skulle jag tro. 

Keller vill med boken påvisa otillräckligheten hos en sekulär livsåskådning. Han lyfter fram sekulära problem med moralisk relativism, individualism och postmodernism – dock alltid med stor respekt för meningsmotståndare. Femte kapitlet handlar om frihet, och Keller argumenterar trovärdigt att det sekulära samhället uppfattar frihet som vår rätt att hävda och uttrycka oss själva, men att detta är djupt otillräckligt för människan. En människa som lämnas helt fri att bejaka sina begär kommer att bli en slav till dem och separeras från de människor hon är beroende av och förpliktigad gentemot. Keller väcker många tankar som borde få sekulära att haja till. 

För mig lyckades dock Hur ska vi förstå Gud? aldrig bli så intressant som den kunde ha blivit. Den blev ibland svår för mig att ta mig igenom, främst för att Keller hänvisar till alldeles för många olika tänkare. Namn från alla möjliga intellektuella håll flyger förbi, ibland utan uppenbar relevans för kristen tro. Keller behandlar också ganska svåra debatter i rasande fart – exempelvis avhandlas John Rawls teori om okunnighetens slöja på knappt två sidor. 

Jag tror dock att bokens stora brist är att den handlar mer om gudstro än om Gud. Det finns många ställen där Keller skriver varmt om Jesus och den frälsning som finns i honom. Då är han som bäst, och det sista kapitlet handlar uteslutande om den kristna tron. Men jag upplevde ibland att Kellers ambition att lyfta fram gudstron som ett överlägset alternativ till en sekulär tro kunde fastna i dess subjektiva, dess psykologiska eller emotionella fördelar för oss. Framställd på det sättet kommer den kristna tron riskera att förbli ointressant för de icke-troende som redan anser sig leva ett fullgott liv. Min önskan är att Keller hade tonat ned bokens sociologiska och psykologiska fokus och än mer hade använt sin gåva att förkunna glädjebudskapet om Jesus Kristus, om syndernas förlåtelse och det eviga livet. Hur ska vi förstå Gud? hade då kunnat handla mindre om oss och mer om Honom. 

• Della
• Twittra