Författare: Benjamin Kruse

»Ett tillfälle för Kristi kropp att gå samman«

Ur askan i elden. Så skulle man kunna sammanfatta övergången från pandemin – som ännu inte helt släppt sitt grepp – till höjda mat- och elpriser, svält på Afrikas horn och krig som kommer allt närmare Sveriges gränser. Men utifrån vår situation här – givetvis i mångt och mycket ett privilegierat perspektiv – kan kriserna också föra goda saker med sig. Utan att förneka lidandet i den senaste krisen, pandemin, vill Kerstin Oderhem lyfta fram att den gav oss värdefulla lärdomar om vad vi människor kan få betyda för vår nästa.

– Den senaste krisen har gett oss värdefulla insikter i vad vi medmänniskor kan få betyda för varandra, menar Kerstin Oderhem. Bild: Magdalena Vogt– Den senaste krisen har gett oss värdefulla insikter i vad vi medmänniskor kan få betyda för varandra, menar Kerstin Oderhem. Bild: Magdalena Vogt

– Vi såg exempel på nyheterna om dem som handlade mat till sina grannar, grannar som de aldrig tidigare hälsat på. Det blev en fantastisk uppslutning på många sätt där vi började ta hand om varandra. 

Men hon kan också se att det finns en skillnad i erfarenhet beroende på ålder, där vi kan lära av varandra.

– Den yngre generationen har inte någon erfarenhet av en liknande kris som pandemin. Min föräldrageneration, däremot, växte upp i efterkrigstiden, i ett samhälle som inte hade det lika gott ekonomiskt ställt som vi har det idag. Jag tror att vi behöver se hur generationer ställer sig sida vid sida och visar hur man tidigare hanterat och tagit sig igenom utmanande tider. Våra mor- och farföräldrar fick göra det bästa av de knappa resurser som fanns.

I en värld, som alltid skakar på ett eller annat håll, finns det kanske en tendens att vi i vår del av världen, såsom Kerstin antyder, blir en aning historielösa – eller kanske rent av något världsfrånvända – i vårt sätt att relatera till vår omgivning? 

– Det som gör ont vid exempelvis en krympt hushållskassa kanske egentligen inte är farligt, utan avslöjar att vi har skaffat oss vanor som inte är hållbara för varken klimatet eller världsekonomin. En annan livsstil är både möjlig och hållbar. Att åka på en charterresa om året är inte en mänsklig rättighet. Vi lever i ett av världens rikaste länder. De flesta av oss har tak över huvudet och mat för dagen, men vi kommer kanske inte ha råd att äta på samma sätt framöver som vi gör nu. 

Nya siffror från Matpriskollen visar att priserna för livsmedel ökat med hittills 14 % sen årsskiftet, och många av oss upplever reella skillnader i vad pengarna faktiskt räcker till när vi står i matvaruaffären. För människor med knappa resurser kan höjningarna vara det som avgör huruvida det går att äta sig mätt eller inte. Där manar Kerstin kyrkan att växla upp och gå från tanke till handling.

– Paulus skriver att vi är olika delar i en kropp – den ena kan inte säga till den andra: »Jag behöver inte dig«. När vi ser bröder och systrar lida nöd måste vi hjälpa varandra. I den bästa av världar känner vi varandra i kyrkans gemenskap och kan erbjuda hjälp innan den som behöver hjälpen ber om det. Det är bättre att få ett nej än att inte ha frågat, hur obekvämt det än kan kännas.

Kerstin fortsätter: 

– Tänk om vi som kyrka kan bli som ett resurscenter för Guds godhet, och se brustenheten som en chans att komma med läkedom och helande. Att vi i praktiken verkligen får bli diakonala, och även peka på det hopp som finns i Jesus. Den lokala kyrkan är ett fantastisk redskap för att betjäna närområdet där människor upplever kris. Många är andligt öppna och söker sig till samtal. 

Kerstin pekar tillbaka på EFS begynnelse under 1800-talet och den stora emigration som pågick till Amerika. Det var en tid av svår nöd, men också stark väckelse. Människor slöt sig samman. Bönhus, kapell och kyrkor byggdes runt om i landet, och man delade med sig av det lilla man ägde till missionen – för att kärleken till Jesus var så stark.

– Många bäckar små gör en stor å. Det uttrycket gäller för både givande av sina resurser och i praktisk hjälp till vår nästa. Om vi som enskilda lemmar i Kristi kyrka, de som bor i ett hyreshus eller ett helt samhälle, går samman, kan var och ens lilla bidrag bli oerhört stort. Det gäller för både givandet till församlingen och att hjälpa vår nästa; alla bidrag räknas. 

Jag undrar vad som skulle kunna hända i ekumeniken om vi ser detta som ett tillfälle för hela Kristi kropp att gå samman och gemensamt göra skillnad för våra lokala orter?

Svårigheter och utmaningar, både på samhälls- och individnivå, kan öva oss i tacksamhet för det vi lätt tar för givet. Att återigen börja tacka Gud för maten eller be aftonbön och tacka för den varma sängen att sova i, är bra sätt att börja på, menar Kerstin. I sin tjänst som missionsföreståndare hör hon många exempel på hur svårigheter vänds till något gott inom EFS och andra kyrkor över hela landet.

– Jag träffar människor som har börjat be för sina grannar och berättar om Jesus, och hör om hur föreningar startar caféer som blir en samlingspunkt i samhället. Andra har berättat om att de startat bönevandringar för företag, skolor och äldreboenden i sitt närområde. Jag upplever att EFS som missionsrörelse är på tårna och ser möjligheter att dela evangeliet vidare med andra. 

Radion ger brutna kvinnor hopp

Det är torsdag morgon när Berhane Tefera möter oss i ett av radiohusets små inspelningsrum. På det svarta kavajslaget bär hon en liten knapp. Thursdays in black – towards a world without rape and violence, står det. »Torsdagar i svart – för en värld utan våldtäkt och våld.« 

– Vi måste stå med våra kvinnor, säger Berhane.

Berhane Terfera är en känd radioröst i Etiopien. Hon var bara tonåring när hennes egen mamma dog och hon fick ansvar för sina sju småsyskon. – Jag vet hur det är att känna sig ensam och bära ett tungt ansvar för en familj, en erfarenhet som jag haft stor nytta av när jag möter många utsatta kvinnor i arbetet med programmet Women of Hope. Bild: Magdalena VogtBerhane Terfera är en känd radioröst i Etiopien. Hon var bara tonåring när hennes egen mamma dog och hon fick ansvar för sina sju småsyskon. – Jag vet hur det är att känna sig ensam och bära ett tungt ansvar för en familj, en erfarenhet som jag haft stor nytta av när jag möter många utsatta kvinnor i arbetet med programmet Women of Hope. Bild: Magdalena Vogt
EECMY-YDCS producerar radioprogram på flera språk, exempelvis amhariska, afan oromo, sidama, hadiya och kembata. 90 % av Etiopiens befolkning har möjlighet att höra sändningarna.EECMY-YDCS producerar radioprogram på flera språk, exempelvis amhariska, afan oromo, sidama, hadiya och kembata. 90 % av Etiopiens befolkning har möjlighet att höra sändningarna.

Att stötta Etiopiens utsatta kvinnor är också något som Berhane gjort länge. I nästan 20 års tid har hon producerat radio för att uppmuntra och stärka kvinnor och familjer, bland annat det populära programmet Women of Hope (Hoppets kvinnor).

– Kvinnor i Etiopien behöver verkligen hopp just nu. Kanske mer än någonsin. Sedan konflikterna bröt ut igen har situationen blivit jättesvår. Människor evakueras. De har tvingats lämna sina hem och sin boskap. Många har också förlorat nära och kära. Allt detta drabbar kvinnorna särskilt hårt och deras behov av uppmuntran och budskap som ger dem hopp och kraft är enormt, säger Berhane. 

Hon skruvar på den lilla knappen på kavajslaget. Det fysiska våldet som drabbar så många etiopiska kvinnor gör henne särskilt ledsen, oavsett om det sker i familjen eller när våldet används av främlingar och fiender, som ett vapen i konflikter. För Berhane är »Torsdagar i svart« inte bara en knapp hon bär på torsdagar, i enlighet med den kampanj som Kyrkornas världsråd initierat. Hela hennes liv och yrkesgärning handlar om att stötta kvinnor. 

– Vi pratar om alla typer av svårigheter i våra program, även det som är känsligt och tabubelagt. Det är så viktigt att kvinnorna inte lämnas ensamma med sin tankar och sin kamp. Därför uppmuntrar vi dem också att ringa och ta kontakt om de vill prata mer eller be tillsammans med någon, berättar Berhane. 

Efter varje sändning tar teamet emot ett 20-tal samtal. Många ber om förbön, eller om råd hur de ska agera i specifika situationer. Somliga behöver själavård, eller vill ha hjälp att be om helande. Det är nästan alltid någon som har kommit till tro och vill bli en personlig kristen efter att ha lyssnat. 

– Det är svårt att lägga ifrån sig arbetstelefonen, fortsätter Berhane och berättar vidare om ett väldigt speciellt samtal som hon fick ta emot häromkvällen.

– Det var en kvinna som hette Hanna som ringde från östra Etiopien. Hon var höggravid berättade att hon precis fått värkar. Hon var livrädd och alldeles ensam. Eftersom hon inte hade möjlighet eller råd att ta sig till något sjukhus, ville hon att jag skulle be tillsammans med henne medan hon födde sitt barn. Min dotter kom springande och undrade vad som stod på och vi satte oss tillsammans och bad över telefonen med Hanna medan hon födde sitt barn, alldeles utan komplikationer, berättar Berhane. 

Berättelserna är många och det är så tydligt att Berhane verkligen älskar de människor hon jobbar med. 

I det lilla radiohuset i Makanissa produceras dock inte bara program för kvinnor. EECMY-YDCS (The Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus-Yemsirach Dimts Communication Services) sänder ett brett utbud av program på flera språk. Huvudsakligen handlar det om evangelisation, barn- och ungdomsprogram och sändningar som fokuserar på olika sociala utmaningar såsom behovet av fred och försoning. Evangelisationsprogrammen riktar sig främst till människor med muslimsk bakgrund. 

Berhane minns en muslimsk man som ringde in för några år sedan från östra Etiopien. Han hette Ararsa och han var blind. Strålande glad berättade han att Gud hade öppnat hans ögon medan han lyssnade på programmet. Inte hans fysiska ögon – han var fortfarande blind – men hans andliga! Han ville ta emot Jesus och bli en kristen. Efter det började han läsa teologi och nu är han bibellärare. Tyvärr har hans familj helt tagit avstånd från honom, men han fortsätter undervisa och resa runt i östra Etiopien, där det bor många muslimer. 

Andra lyssnare vittnar om fysiska helanden En man som hette Chimdesa ringde nyss in och berättade att Gud helat en allvarlig sjukdom i hans mage, under tiden som han lyssnat till radion. 

Egentligen når radioprogrammen 90 % av Etiopiens befolkning, men det är knappt två miljoner människor som lyssnar regelbundet. Tusentals människor hör av sig med respons varje år och nästan 1500 människor kommer till tro efter att ha hört programmen. Därför behövs också ett stort team av människor som kan besvara alla samtal och frågor som kommer in. Det var så Berhane började sin bana. 

Hon brukade handla på den lilla marknaden utanför radiohuset och varje gång hon passerade skylten med bokstäverna EECMY-YDCS slog hennes hjärta lite snabbare.

– Jag tror till och med att hjärtat hoppade över något slag. Jag kände att det måste vara något speciellt med den här byggnaden – kanske Gud kallade mig att göra något här? 

En söndag förmiddag fick Berhanes församling besök av chefen från YDCS. Han berättade om radioverksamheten och efter gudstjänsten kom de att prata med varandra. Det ena ledde till det andra och plötsligt satt Berhane på en anställningsintervju på YDCS.

Berhane i samtal: Efter varje radiosändning ringer människor in med frågor och bönämnen och nästan alltid är det någon som har kommit till tro. Ibland kommer de också till radiohuset för att samtala eller be tillsammans med någon i teamet.Berhane i samtal: Efter varje radiosändning ringer människor in med frågor och bönämnen och nästan alltid är det någon som har kommit till tro. Ibland kommer de också till radiohuset för att samtala eller be tillsammans med någon i teamet.
Etiopiens kvinnor har en unik roll att spela för freden i Etiopien, menar Berhane. – Det är oftast de som drabbas värst av konflikterna. Det är kvinnorna som får ta hand om barnen, boskapen och begrava sina döda män och söner. De inser verkligen behovet av fred och försoning.Etiopiens kvinnor har en unik roll att spela för freden i Etiopien, menar Berhane. – Det är oftast de som drabbas värst av konflikterna. Det är kvinnorna som får ta hand om barnen, boskapen och begrava sina döda män och söner. De inser verkligen behovet av fred och försoning.

– Jag kände mig så glad. Det var som att komma hem, utbrister Berhane. 

Hennes första jobb blev att besvara brev och frågor om allt från tro till äktenskapsproblem och att be för alla dem som ville ha hjälp i förbön. På det viset lärde hon inte bara känna målgruppen. Hon kom också att lära sig mycket själv. 

– Brevväxlingen fick mig att reflektera mycket över mitt eget liv. Hur kan jag förlåta? Hur fungerar det i mitt eget äktenskap? Hur kan jag bli en bättre mamma, hustru och granne? Det är inga enkla frågor. Jag har brottats mycket med de här frågorna på ett personligt plan. 

När Berhane så småningom började producera egna program var hon därför väldigt medveten om hur komplex och svår verkligheten är för många av hennes lyssnare.

– Många som ringer och delar svåra saker säger att de törs göra det eftersom de tror att jag är en kvinna som dem och att de tror att jag klarar av att höra deras hemligheter. Det är ett fint förtroende, säger Berhane. 

Även om Berhane oftast inte kan förändra situationen de befinner sig i, märker hon att samtalen och radioprogrammen ändå är oerhört viktiga för många. 

– Många är är förtvivlade och säger att de tappat hoppet. Deras mörker känns kompakt. Men genom att dela Guds ord, lyssna och uppmuntra kan vi tända ljus. Det hjälper oss också att se nya saker tillsammans. 

När det gäller situationen i Etiopien tror Berhanu att de etiopiska kvinnorna har en viktig roll att spela för att skapa fred. Eftersom kvinnorna ofta är de som drabbas värst av våld och konflikter, menar hon att de också inser behovet av fred och försoning på ett annat sätt än många män. 

– Men för att det ska bli fred behöver människor också förvandlas. Vi behöver förvandling på alla nivåer – i våra hjärtan, i våra hem, i våra grannskap och i vårt samhälle i stort. Jag tror att den förvandlingen kan ske när vi delar Guds ord och ber tillsammans. Det är mitt hopp! 

Allting predikar

När Ellen Lidberg var 12 år var hon på läger på Arnemarksgården mellan Piteå och Älvsbyn. Utöver henne själv deltog runt 40 ungdomar, och Ellen upplevde det som »gigantiskt«. Hon visste mycket om Jesus men fascinerades av de äldre deltagarna. 

– De väckte min nyfikenhet och jag tänkte: De har ju fattat något! De hade något jag ville ha, även om jag inte kunde sätta fingret på exakt vad.

Bild: Malin RosengrenBild: Malin Rosengren

Sedan dess har Ellen älskat läger – möjligheten att möta andra människor som tror och att som barn eller tonåring få komma ifrån sin vardag med träningar och läxor. 

– Det blir som ungdomarnas egen retreat – en komprimerad tid med Gud. Om jag som barn fick frågan om jag ville bo på läger hade jag garanterat svarat ja.

Under tonåren var Ellen med på nyårslägret Livskraft – först som deltagare, senare som hjälpledare och därefter i planeringsgruppen. Vintern 2020 fick hon ta över rollen som lägerchef. Tretton år efter barnlägret på Arnemarksgården hölls Livskraft Polar Sommar på samma plats. Som lägerchef fick hon lära sig att se hela bilden, ta in andras viljor än sin egen och få med rätt personer till rätt uppgifter.

Under några år bodde Ellen i Umeå för att studera till lärare. Trots avståndet på 20 mil fick hon frågan om att vara ledare på Kustkyrkans ungdomsgudstjänster. Hon tackade ja. 

– Jag kände: »Äntligen!« Jag fick hitta hem i det direkt och tog hela grejen till mitt hjärta. Jag fick jättemycket utrymme att komma med idéer, köra järnet och ta bollar. 

Varje helg åkte Ellen mellan Umeå och Jävre, och när den fyraåriga utbildningen var klar, var det självklart att flytta hem till Norrbotten och lägga ännu mer tid i kyrkan.

– Vi ledare hade verkligen roligt tillsammans. Vi fick stor frihet att utveckla det arbete som fanns – det fanns ingen äldre vuxen som upplevdes kontrollerande. Jag fick en sorts sammankallande roll med den typen av övergripande ansvar som jag gillar.

Arbetet med Friday-gudstjänsterna flöt på bra och många ungdomar kom, men efter några år kände de åtta ledarna att det var dags att tänka om.

– Det var jätteroligt och vi kunde absolut klara det på egen hand, men det kändes inte hållbart. Var kommer det sluta om vi bara gör allting själva? 

Ellen besökte en kompis i församlingen Hillsong i Göteborg, där arbetet var uppbyggt kring mindre grupper av människor med ett gemensamt ansvarsområde, under ledning av en teamledare. För att hjälpa till med den dagens förberedelser fick Ellen genast en plats i dekorteamet. 

– Jag fick hänga upp ljusslingor, min favoritgrej! Jag hade aldrig känt mig så hemma, och kände att det är ju såhär det ska funka. Då tänkte vi i Kustkyrkan att det vore roligt att prova att arbeta i team. Det var noll procent strategi, bara en öppen dörr; vi välkomnade alla som ville till förberedelser en torsdag kväll. Och folk var astaggade!

– Det gör något med oss att komma till ett rum som är mysigt, säger Ellen. Bild: Annaclara Långström– Det gör något med oss att komma till ett rum som är mysigt, säger Ellen. Bild: Annaclara Långström
Ellen ser alltid till att det finns fika på förberedelsekvällarna – för att de som då bakar till gudstjänsten ska ha något att fika med./Unga vuxna, för åldrarna 19–35 år, ses i Kustkyrkan varannan vecka. Bild: Annaclara LångströmEllen ser alltid till att det finns fika på förberedelsekvällarna – för att de som då bakar till gudstjänsten ska ha något att fika med./Unga vuxna, för åldrarna 19–35 år, ses i Kustkyrkan varannan vecka. Bild: Annaclara Långström

Det startades grupper för lovsång, fika, teknik, dekor och välkomnande. Teamledare med ansvar för den mindre gruppen utsågs. 

– Fokus är att vi gör Friday tillsammans. 

En Friday-gudstjänst börjar alltid lite efter sju. Ungdomarna välkomnas med popcorn eller chips, och gudstjänsten inleds med en introfilm där man ser unga ta sig från olika delar av Jävre till kyrkan; några cyklar, några åker moped eller EPA, några rider på travande hästar. Därefter drar lovsången igång och gudstjänsten fylls med predikan, ljuständning och förbön. När musiken klingat av har en lyxig fikabuffé dukats upp i serveringssalen. Alla samlas runt borden med tända ljus i mässingsljusstakar. Kanske tar någon fram ett spel eller erbjuder en lek – eller varma mackor – senare under kvällen. 

– Vi tänker mycket på hur det ska kännas i rummet – vi vill ha det genomtänkt i allt från hur det ser ut till hur gudstjänsten är. Det stora är att förmedla till de unga ledarna varför vi gör det, varför det är viktigt med ljusslingor. 

Ja, varför är det viktigt med ljusslingor? 

– Det kan vara en uppgift för en ungdom att få göra det fint för någon annan. Det gör något med oss att få komma till ett rum som är mysigt. Allt predikar, och här är det inte bara någon som har låst upp dörren. Det handlar om att göra sitt bästa med de resurser man har. 

Tanken är att en teammedlem ska vara med och driva Friday, upptäcka sina gåvor och även tänka på vilken stämning man vill ha. Ett annat syfte är att belysa vad ett engagemang inom kyrkan kan innebära när inte alla kan ha en uppgift på scenen. 

– Det är svårt att täcka upp för alla intressen, men vi försöker kommunicera att allt är möjligt. Vi vill prioritera det ungdomarna vill göra. Om de vill skriva uppmuntrande lappar till alla som kommer – gör det! Jag har lärt mig att släppa det som enligt mig är »det rätta sättet« att göra saker på. 

Detta år har många unga ledare tagit studenten och flyttat, och ungdomarna som kommer på gudstjänsterna är också något färre. Ellen tror att det delvis beror på att hajpen kring Friday dog under pandemin. 

– Sedan kan det hända att en ungdom plötsligt blir kär i någon i en annan kyrka, och då går ett helt gäng dit istället. Ibland spelar det inte så stor roll vad vi gör, sånt händer ändå. Men vi är aldrig beroende av hur många vi är. 

Nu tänker Ellen och de andra två huvudledarna lite annorlunda. De månar om att de unga ledarna också ska få ta emot, inte bara ge. De erbjuder numera teamträffar utan förberedelser men med lekar och andakt, och resor till andra ungdomsgudstjänster. 

Sedan ett par år tillbaka är Ellen anställd som barn- och ungdomsledare i Kustkyrkan och många har sett Ellen bära runt på skyltar, tårtfat eller lådor med fikaingredienser. Den praktiska ivern kommer hemifrån

– Min mamma är likadan, hon har alltid haft ett stort engagemang i kyrkan och ett öga för detaljer; »ingen annan ser det här men jag tycker att det är viktigt«. Det har absolut hjälpt att jag är lagd åt det hållet – att jag alltid är all in. Sådan är jag även som lärare, men i kyrkan får jag ännu större motivation. 

Ellen vet att det är lätt att bara se det praktiska, att hon står på en stege och målar en skylt eller kånkar runt på grejer.

– Ni vet inte vad som pågår här inne! säger Ellen och pekar på sig själv. Det handlar om människor. Och varför skulle jag då inte ge allt jag har? 

Jag frågar Ellen vad som driver henne. 

– Att unga människor hittar Jesus. Att få dem känna sig hemma i kyrkan och bli delaktiga i något. Sen tycker jag det är väldigt kul. Jag kan lätt bära min tv till kyrkan – det ser ut som att jag gjort inbrott i min egen lägenhet – men jag vet att 20 barn får en rolig dansstund. Men det är verkligen inget krav, något som måste göras varje vecka. En del kan undra om vi måste göra det så komplicerat, kan vi inte bara ses och lovsjunga Gud? Gör det! För all del, gör det! 

För Ellen är en ständigt pågående bön viktig för gudsrelationen. Eftersom hon är en »pratare« föredrar hon att be högt – om allt. 

– Jag försöker lyssna också. Konversationen pågår ständigt i hjärnan – jag tänker på det som »bön med låg tröskel«. För några år sedan såg jag en bild på instagram som bara bestod av orden »hej Gud« – det budskapet gick rakt in. Vi får börja där. 

Lovsången är något som talar mycket till Ellen fastän hon själv varken sjunger eller spelar något instrument. 

– Det är så knäppt att jag inte kan det, när jag brinner så mycket för lovsången. Men jag använder lovsång på andra sätt och känner mig otroligt nära Gud i den.

På ungdomsgudstjänsterna får många möjlighet att leda lovsång. Bild: Annaclara LångströmPå ungdomsgudstjänsterna får många möjlighet att leda lovsång. Bild: Annaclara Långström
– När jag var liten hade jag lätt svarat ja om jag fått frågan om jag ville bo på läger, säger Ellen. Bild: Annaclara Långström– När jag var liten hade jag lätt svarat ja om jag fått frågan om jag ville bo på läger, säger Ellen. Bild: Annaclara Långström

Bibelläsningen är det lite annorlunda med. Ellen benämner den som viktig men knepig. Nu läser hon Gamla testamentet utifrån ett nyårslöfte som började med att hon googlade »Vilken är den kortaste boken i Bibeln?«

– Det är Obadja, säger Ellen och brister ut i sitt omisskännliga skratt. 

– Varje gång jag öppnar Bibeln känner jag: det är ju det här som gör att jag kan ha en ständigt pågående relation, att jag kan tacka Gud, att jag kan lovsjunga Gud. Det är det här som är grunden. Men jag har typ aldrig kunnat läsa en bok, är ingen läsare och lyssnar mycket hellre på lovsång eller predikningar. Och Bibeln har liten text och är lång. Där har jag fått lämna det till Gud och säga »Ja, men hjälp mig då!«. Det bästa för mig är att säga till mig själv: »Gör det bara. Vad har du att förlora?« 

Ellen menar att undervisningen i kyrkan ibland kan utmåla Bibeln som en svår bok och att det till unga ofta sägs saker som: »Det är klurigt, Gamla testamentet är svårt, ställ in dagens bibelord så det kommer upp i telefonen, det räcker med en vers om dagen.« 

– Nej, det räcker inte med en vers om dagen! Eller jo, det kanske det gör, men vi kan mer än att bara prata om att en vers om dagen är bra. En vers ger ingen kontext. Det finns ett fantastiskt sammanhang i Bibeln, det är det vi ska berätta för ungdomarna. Inte förringa kampen med bibelläsningen, men komma ihåg att det är guld. Varje gång snacket om dagens bibelvers kommer upp, försöker vi tänka på att uppmuntra våra ungdomar att, när de har tid, läsa hela kapitlet. Vad hände innan och efter? 

Kustkyrkan består inte bara av Friday, utan har medlemmar i alla åldrar. När jag ber Ellen säga något om församlingsarbete över generationsgränserna svarar hon snabbt:

– Du menar det svåraste vi har? innan hon tänker efter en stund och fortsätter:

– Jag blev så rörd att jag nästan grät igår, när ett gäng ungdomar ledde lovsången i söndagsgudstjänsten och åldern inte blev till en stor grej. De fick såklart mycket uppmuntran, men fokus var inte på det faktum att de är unga. 

Ellen anser att målet är en söndagsgudstjänst som passar alla, men att det kanske blir mer eller mindre för någon grupp. Alla behov kan inte mötas på söndagen, men alla kan få ta del av gemenskapen, predikan och gudsmötet. Och alla kan, precis som tanken med Friday-gudstjänsterna, själva bli involverade.

– Handlar söndagen bara om att du ska få? Nej! Det är en gudstjänst – kan jag få ge? Tjänsten handlar inte bara om scenen eller fikat. Att få se någon i ögonen och säga »kul att du är här« kan vara en tjänst för Gud. Tänk om jag kan släppa tanken på mig och allt jag ska få, och istället glädjas med andra. 

Är det samma Gud i GT och NT?

Många kristna har ett kluvet förhållande till GT. Nog för att Psaltaren hör till de mest älskade böckerna mellan Bibelns pärmar, men delar av de historiska och profetiska böckerna får ändå en hel del av oss att resa ragg. Särskilt talet om dom och straff väcker reaktioner. Kan det verkligen vara samma Gud som uppenbarar sig i Jesus Kristus som talar genom dessa texter?

De här frågorna lever också i samtidskulturen. Vänsterfeministen Eva Moberg skriver till exempel följande i en »recension« av Bibel 2000: »Jag hade hoppats att Gud skulle utvecklas vartefter GT framskred – verket avspeglar dock åtskilliga sekler, till och med årtusenden, och skrevs av många olika författare. Men tyvärr. Ända fram till slutet av de kanoniska böckerna förbannar han, hotar, hämnas, straffar och lovar guld och gröna skogar åt dem som lyder och prisar honom. […] Herren skulle kunna vara läromästare åt Attila, Hitler, Stalin, Idi Amin, Saddam Hussein, Milosevic och grabbarna. Han är en fullblodsnazist, med modernt språkbruk, och det är ju vad nyöversättningen eftersträvar?«

Även Jonas Gardell har gjort sig känd för sin kritik av GT:s Gud. I boken Om Gud talar han om Herren som en »slaktens gud, förintelsens gud och folkmordens gud«. Han hävdar att »flera av de gudsbilder som bibeln ger oss [har] demoniskt ursprung« och han menar – helt följdriktigt – att vi måste förpassa dessa texter till historien.

Illustration: Benjamin KruseIllustration: Benjamin Kruse

Så här drastiskt brukar man inte uttrycka sig i den inomkyrkliga debatten. Men även där kan alltså frågetecken resas. Så vad ska vi egentligen säga: Är det samma Gud i GT och NT?

På det formella planet är det här en ganska enkel fråga att besvara. Hela den kristna kyrkan bekänner nämligen både GT och NT som Guds ord. Jesus och apostlarna citerade ofta och gärna GT:s skrifter, och sanningen är ju att de inte hade någon annan Bibel än den judiska att hänvisa till. GT var den Bibel som Jesus själv läste.

Samtidigt finns det ett skav här. Grovt uppdelat består Bibeln av två olika förbund – Sinaiförbundet och Jesusförbundet – och långt ifrån allt som var viktigt i Sinaiförbundet är viktigt för den kristna kyrkan. Många av GT:s lagar är till exempel passé och frågan kan lätt inställa sig om även andra delar av Bibeln borde »rensas bort«?

Inte minst upplever många att NT talar om Guds nåd och kärlek på ett annat sätt än GT. Och säger inte Jesus själv att »lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus«? (Joh 1:17)

På denna fråga skulle jag själv svara: ja och nej. Om vi börjar med den specifika bibelversen är det faktiskt så att ordet »men« inte finns i den grekiska grundtexten. Johannes tycks alltså beskriva ett klimax snarare än en kontrast: Genom Mose fick vi Guds lag, men genom Jesus har vi nu fått ännu mer av Guds nåd och sanning. 

Alla som kan sitt GT vet också att även denna del av Bibeln talar om vikten av nåd och om sanning. Som det gång på gång upprepas i Psaltaren: »Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd« (Ps 118:1 m fl).

Inte heller kan man göra någon strikt uppdelning mellan GT och NT när det gäller Guds mer svårsmälta egenskaper. Domen och möjligheten att gå förlorad är till exempel ett vanligt tema i NT – inte minst hos Jesus själv. Och när det gäller Guds vrede över synden får den i NT den mest drastiska konsekvens man kan tänka sig, när Guds egen Son hängs upp på trä och blir till en »förbannelse« för vår skull (se Gal 3:13).

I stället för att kontrastera Bibelns olika gudsbilder mot varandra, bör vi därför fokusera på de olika spelregler som gäller inom respektive förbund.

• I GT talas det om ett etniskt gudsfolk som får ett fysiskt land med geografiska gränser. Helt följdriktigt får de också fysiska fiender, som bland annat bekämpas genom GT:s många krig.

> I NT talas det om ett gudsfolk för alla folk och stammar som tillhör ett andligt rike utan geografiska gränser. Helt följdriktigt ska vi som kristna inte kämpa »mot varelser av kött och blod« (Ef 6:12).

• I GT råder en politisk teokrati, där Guds lag behöver reglera även det civila livet. Därför är det »öga för öga, tand för tand« som gäller.

> I NT är tanken på en jordisk teokrati borta och församlingen är i allt kallad att förverkliga Bergspredikans etik.

• I GT sker domen ofta direkt och på fysiskt konkreta sätt.

> I NT är Guds dom till stor del framflyttad till Jesu återkomst, då Jesus själv ska träda fram som »konungarnas konung och herrarnas herre« som »dömer och strider rättfärdigt« (se Upp 19:11–16).

Kontinuitet gällande gudsbild, men kontrast gällande förbundens olika spelregler, alltså. Låt oss läsa vår Bibel med detta för ögonen! 

»så överlever du domedagen«

Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.

Ty som det var i Noas dagar, så blir det vid Människosonens ankomst. Under tiden före floden åt man och drack, gifte sig och blev bortgift, ända till den dag då Noa gick in i arken, och ingen visste något förrän floden kom och förde bort alla. Så blir det också vid Människosonens ankomst. Då är två män ute på åkern; den ene tas med och den andre lämnas kvar. Två kvinnor är vid kvarnen och mal; den ena tas med och den andra lämnas kvar. 

Håll er därför vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer. Det förstår ni ju att om husägaren visste vid vilken tid på natten tjuven kom, skulle han hålla sig vaken och hindra honom från att bryta sig in i huset. Därför måste också ni vara beredda, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen. (Matteusevangeliet 24:35–44)

 »Så överlever du domedagen« var rubriken på omslaget till tidskriften Illustrerad vetenskap för några år sedan. I numret var hoten mot mänskligheten graderade. Läsaren fick också konkreta och handfasta råd. Största hotet var en pandemi som hade fått risknivå fem av fem möjliga. Rådet var: »Tvätta händerna och håll dig borta från andra.« Kärnvapenkatastrof fick en trea på riskskalan och rådet här var: »Sök skydd i en källare och stanna inomhus i nio dagar.« Ett annat hot var utbrott av en supervulkan, med nivå ett i risk på den femgradiga skalan. För att bäst skydda sig vid ett massivt vulkanutbrott var rådet: »Bege dig långt bort och skydda ögonen och munnen.« Ytterligare ett hot togs med i artikeln: asteroidnedslag med risknivå två. Här var rådet: »Be Gud att forskarna kan få asteroiden ur kurs.« Detta var den enda religiösa koppling som fanns i hela artikeln, fast den hade en term hämtad från den kristna tron – »domedagen« – i sin rubrik.

Domedagen behövs

En domedag förutsätts vara en dålig nyhet, synonymt med död och undergång. Ett skäl somliga anger till varför de inte tycker om kristendomen är att tanken på Gud som domare upplevs så negativt och kärlekslöst. Men budskapet om en yttersta dag och domen är i kristen tro faktiskt inte dåliga och onda nyheter utan goda nyheter.

Tänk vad som händer om det inte finns någon fungerande rättsinstans i ett samhälle. Så är det i länder där rättssystemet har kollapsat, där det inte finns någon fungerande maktutövning. Sådana länder flyr människor ifrån. Det är länder där detta är fallet som människor flyr från. När brott och övergrepp inte får påföljder blir livet outhärdligt. Just tanken att rättvisa till sist måste få skipas använde den tyske 1700-talsfilosofen Immanuel Kant som ett slags gudsbevis: eftersom vi inte kan se att rättvisa skipas här i tiden, behövs Gud som garant för att den till sist ska upprättas. 

Samtidigt finns en kritik mot att Gud framställs som en straffande domare som dömer och straffar. Tanken i den kritiken är att om Gud beskrivs på det sättet, blir det legitimt för hans efterföljare att använda våld för att få sin vilja igenom. 

Ett svar på den kritiken ges av en av de mer internationellt uppmärksammade teologerna sedan några årtionden tillbaka, kroaten Miroslav Wolf, verksam vid Yale-universitet i USA, som själv upplevde Jugoslaviens sönderfall i ett inbördeskrig med hämndspiral efter hämndspiral av eskalerande våld. Wolf skriver att det medel han sett, som var verksamt mot hämndspiralerna, var just tron på en Gud som till sist skulle skipa rättvisa. Bibelord som »Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång. Ty det står skrivet Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren« (Rom 12:19) var viktiga här. Wolf skriver: »Om Gud inte vore vred på orättvisor och svek och slutgiltigt satte stopp för våldet vore han inte värd att dyrkas.«

En första punkt blir att vår värld faktiskt behöver en dom. Rätten måste få segra. När vi tänker utifrån detta perspektiv blir slutsatsen att Gud behöver gripa in. Ett gudsingripande som sätter stopp för alla orättvisor och oförrätter är faktiskt goda nyheter.

Vi klarar inte domen

Denna punkt leder till en naturlig följdfråga: Om det kommer en dom, hur ska det då gå för mig? Det är nog klart för oss alla att vi många gånger varit offer, blivit utsatta för andras felaktiga handlande och blivit lurade eller utnyttjade på olika sätt. Men har jag själv inte också använt andra för mina egoistiska planer? Och kanske är det så att när jag själv blivit utsatt för något riktigt kränkande, har jag inte bara rättmätigt ropat på rättvisa och upprättelse utan även på hämnd.

I bergspredikan säger Jesus: 

Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld (Matt 5:21–22).

Åtminstone genom våra tankar avslöjas vi. Vi är inte bara offer; vi är också skyldiga. Samtidigt måste vi säga att frågan om vår skuld är komplex. Vi sitter många gånger fast i de nät som består både av vår egen synd – som tar sig uttryck bland annat i egoism och feghet – och i de »system« som orättfärdiga sammanhang utgör och där det är mycket svårt att vara rakryggad och göra det rätta. Hur ska vi, som både bär på synd och sitter fast i syndens strukturer, klara att möta den dom som vår värld så väl behöver? 

Detta är den andra punkten: jag kommer själv inte undan vid en fällande dom som världen behöver. Det är givetvis därför som en dom känns så obehaglig.

Jesus på de anklagades bänk – om evangelium för rövare

Efter andra världskriget blev frågan om hur skulden skulle hanteras mycket aktuell bland tyska kristna. Många hade gått med Hitler. Andra kände skuld för att de hade lytt order fast de egentligen inte ville. Åter andra bar på en kollektiv skuld för vad deras land hade gjort. En tysk luthersk präst och författare, Günter Rutenborn, skrev en kort pjäs – Jona tecken – som bearbetade frågan. En dimension i pjäsen följer linjen att ingen vill bära ansvaret och ta skulden. Alla bara följer order. Det är alltid någon ovanför som egentligen bär ansvaret. Det hela utvecklar sig till en rättegång mot Gud. 

En brittisk teolog, Steven Travis, skrev om och utvecklade en liten del av pjäsens centrala handling till en novell, Den långa tystnaden. Scenen i novellen är en vidsträckt slätt inför Guds tron där mänskligheten finns samlad på den yttersta dagen. Den fråga man diskuterade var om Gud hade rätt att döma dem. Gud hade det bra i sin himmel. Han hade inte lidit som de människor som fanns där inför hans tron. Man överlade och kom fram till följande krav: för att Gud skulle ha rätt att bli deras domare måste han genomgå samma lidanden som de. De beslöt därför att Gud skulle dömas till att leva på jorden – som människa. Man radade upp villkor efter villkor som alla byggde på att låta Gud få vara med om allt det onda de som blivit mest utsatta hade drabbats av: att födas som jude, missförstådd av sin familj, sviken, förrådd av sina närmaste vänner, ensam, torterad, dödad … När kraven på Gud, för att han skulle ha rätt döma, var uttalade »uppstod en lång tystnad. Ingen sade ett enda ord. Ingen rörde sig. För plötsligt stod det klart för var och en att Gud redan hade uppfyllt de krav de hade dömt honom till«.

Jesus har satt sig på de anklagades bänk och dömts skyldig. Han gjorde sig till ett offer för allt vad människor tänkt ut och gjort varandra. 

En lika viktig fråga som vem som har rätt att döma är vem som har rätt att förlåta. Ja, vem har rätt att förlåta? Tänker vi efter inser vi att egentligen kan bara den som är drabbad, den som är offer, förlåta. Jesus gjorde sig till offer för hela mänskligheten. Därför kunde Jesus säga till den rövare som hängde på korset bredvid och som enbart bad att Jesus skulle tänka på honom när han kom med sitt rike: »Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset« (Luk 23:43). Detta sa Jesus till en rövare som antagligen stulit, misshandlat och dödat, som var fastspikad på ett kors och inte hade möjlighet att göra någon enda god gärning för att börja passa in i Guds rike. 

Det finns ett evangelium, goda nyheter, ett budskap för rövare som är tillgängligt för dig och mig. Det budskapet är faktiskt det enda hoppet för oss som är så intrasslade i en syndafallen världs destruktiva väv. Detta är den tredje punkten i denna predikan: Det finns ett evangelium för rövare.

När Gud får skapa tro i oss ger han oss inte bara ett nytt sinne som kommer att bära frukt, genom Jesus Kristus täcker han också över allt i våra liv som blivit fel. 

Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull. (Rom 4:24–25)

Därför kan till och med en döende rövare bli räddad innan han hunnit börja bära någon god frukt.

Att vara beredd

»Så överlever du domen« var rubriken på artikeln i Illustrerad vetenskap (ett nummer från 2016 för övrigt). Eller om vi uttrycker det med huvudpoängen i den text vi utgått ifrån i Matteusevangeliet 24: Var beredda! Vi vet inte tiden eller stunden. Vad gör oss beredda? Det är ytterst bara rövarevangeliet som kan hålla oss beredda. Det är bara Jesus som kan göra oss beredda genom det han gjort. Låt oss hålla oss till honom. 

Recension: Rum för unga

Recension. Jag funderar över varför titeln provocerar mig. Kanske uppfattar jag att den likställer yta och djup, som om det är lika viktigt att kyrkan är visuellt tilltalande som att den har god förkunnelse och vittnar om Jesus. Men det är inte Eklunds budskap. Boken har självbiografiska inslag och beskriver upplevelsen av att som tonåring kliva in i ett kyrkorum, speciellt inrett för att mana till bön, under en veckas dygnet-runt-bön. Vad Eklund trodde skulle bli ett par minuters bön blev mycket längre, och han återvände till lokalen fler gånger för att fortsätta söka Gud. Till det rummet återvänder hans tankar fortfarande. Där fanns mycket att fästa sin blick på, som handgripliga bönestationer, och han upplevde att rummet hade ett budskap – han var välkommen och fick gärna dröja sig kvar.

Karl-Johan Eklund menar att allt kommunicerar. Är man medveten om detta kan lokalens inredning kan förstärka det budskap som undervisas. Bild: Pierre ErikssonKarl-Johan Eklund menar att allt kommunicerar. Är man medveten om detta kan lokalens inredning kan förstärka det budskap som undervisas. Bild: Pierre Eriksson

Kyrkoinredning kan vara känsligt. Alla ser kyrkan som sin, och vi gillar olika saker. Boken väcker frågor kring vilka vi anpassar lokaler och verksamhet för, och varför. Läsaren uppmanas till rannsakan av framförallt det egna ungdomsarbetet, och att fråga sig om det är utformat för växt.

Med stor kreativitet och noggrannhet har Eklund utformat en ungdomslounge, eller ett slags vardagsrum, i källaren i Svenska kyrkan i Trelleborg där han arbetar som pedagog. Lokalen andas ungdomskultur och är upplyst med massvis av ledlampor i olika färger. Här samsas hängytor i form av soffgrupper, kuddhörnor, en skateboardramp och en bioläktare av lastpallar och sittdynor. Ett rum talar. Att lokalen och undervisningen förkunnar samma budskap är viktigt och har med äkthet att göra, menar Eklund.

Vikten av att dessa idéer förankras i församlingen betonas. Författaren lyfter både utmaningar kring detta och tips på hur det kan ske utan konflikter och bli del i kyrkans gemensamma mål. Det är givetvis upp till mig som läsare att se vilka utmaningar och möjligheter som finns i mitt lokala sammanhang. Men jag lämnas med medvetenheten om att allt kommunicerar – att utformningen av en lokal kan öka sammanhållningen i en grupp, men att den också kan bidra till grupperingar och att någon känner sig bortglömd. I bästa fall välkomnar den ungdomar, skapar trygghet, inbjuder till samtal, hjälper till att ställa in fokus och blir en del i kyrkans förkunnelse. Som Eklund skriver: »Det måste finnas en plats som är intressant, där det finns god förkunnelse som möter våra ungdomars intresse för det kristna budskapet. En plats som håller för mer än 15 till 25 ungdomar. En plats som kan ge både yta och djup.«

Ett ständigt aktuellt budskap

Bokserien innehåller predikoutkast från Carl Olof Rosenius, en av EFS förgrundsgestalter. Till dessa utkast har fogats en serie nutida predikningar över samma texter av förkunnare med olika samfundstillhörighet. LarsOlov Eriksson, som varit textredaktör, tycker att det har varit ett sant nöje att sammanställa alla texter och arbeta med böckerna.

– Det har varit roligt och givande att läsa Rosenius utkast. Att se hur han tänkte i upplägget av en predikan, samt hur strukturerad och genomtänkt han är. Som predikant är Rosenius aktuell än idag med sitt budskap om att människan inte kan frälsa sig själv, utan att allt är en gåva från Gud. I vår iver att visa att vi duger inför både människor och Gud, vill vi hela tiden förbättra oss själva, men där pekar Rosenius outtröttligt på vad Jesus gjort för oss. Det är ett viktigt och tidlöst budskap.

Bland de samtida predikanter som har lagt ut samma texter som Rosenius, hittas bland andra missionsföreståndare Kerstin Oderhem, pingstpastorn Tomas Sjödin, den svenskkyrkliga prästen Anna Sophia Bonde och den katolske biskopen Anders Arborelius. Att få samarbeta och ge respons på predikanternas texter tycker LarsOlov har varit givande.

– Jag har många goda minnen av just samtal med predikanterna. Det är sällan man håller en predikan och får direkt respons, men här har vi haft en levande dialog, vilket jag har haft mycket glädje av.

LarsOlov önskar att serien ska hjälpa läsaren tränga in i och meditera över bibeltexterna såsom Rosenius gjorde. Som förkunnare var han allt annat än ytlig, menar LarsOlov, och böckerna hoppas han kan bidra till att låta bibelordet landa hos läsaren.

– Det känns bra att ha avslutat detta projekt och vi hoppas det kan bli många till glädje. Rosenius var en god människokännare, han vrider och vänder på frågor som är relevanta för oss alla – hur man bearbetar sin egen tro och uppfattning. Det är fascinerande.

Vill lysa upp en hel värld

Musiken har alltid varit en del av syskonen Lindéhs liv, och en väldigt stor del i offentlighetens ljus. Skulle man be svenska kristna ungdomar uppväxta på 2000-talet lista kristna barnstjärnor skulle nog både Emmy & Ella, som utgörs av två av syskonen, och Alice & Dennis, duon som den äldsta i syskonskaran hade tillsammans med Alice Ankarberg, få höga placeringar. Därför var det ingen större överraskning att de fortsatte satsa på musiken när de blev äldre – men den här gången som en trio.

– Vi ville göra musik som vi vet att folk, kanske mest i vår egen ålder, lyssnar på – men med ett annat budskap, säger Dennis. Bild: Jakob Romeborn– Vi ville göra musik som vi vet att folk, kanske mest i vår egen ålder, lyssnar på – men med ett annat budskap, säger Dennis. Bild: Jakob Romeborn

– Vi hade alla hållit på med musik länge – men inte tillsammans alla tre. Det kändes då naturligt att byta namn, säger Dennis.

Namnet blev Lin D, inte mer komplicerat än ett artistnamn av efternamnet Lindéh. Syskonen tog första stegen på sin gemensamma musikaliska resa i slutet av 2017. Från början var de klara över att de ville fortsätta på de inslagna spåren från sina tidigare musiksatsningar – att förmedla ett tydligt kristet budskap och göra en mer modern musik än tidigare.

– Vi ville göra musik som vi vet att människor, kanske mest i vår egen ålder, lyssnar på – men med ett annat budskap än vad som går på radio eller tar sig upp Spotifys topp 50-lista. Musiken ska inte låta annorlunda från »vanlig« pop och vara så bra som möjligt, men förmedla något annat, säger Dennis.

Under sommaren och hösten har de släppt flera nya låtar, som ännu bättre än tidigare förmedlar Lin D:s budskap och sound.

– Vi vet mycket mer vilka vi är och vad för typ av musik vi vill göra nu än för fem år sedan. Och vi känner verkligen att det finns ett behov. Vi ser inte att det finns så många som gör den här typen av musik med ett positivt budskap. Det finns så mycket annat som drar i en, så vi känner att det verkligen behövs ett ljus in i den generationen, säger Ella.

Att nå ut till människor i sin egen generation är också något som elev- och studentorganisationen Ny Generation drivs av. När Budbäraren träffar bandet har de kvällen innan medverkat på ett evenemang i Annexet i Stockholm för att inspirera skolungdomar till att starta kristna skolgrupper. 

Därför föll det sig naturligt för Dennis att under deras kvällskonsert dela en lite mer personlig betraktelse av hur det kan vara att vara kristen i skolan idag.

– Det kan vara väldigt tufft, och därför vill vi göra musik som kan ge hopp till människor. Vissa texter kan handla om att Jesus älskar dig, andra kan kopplas till någon vardaglig händelse i våra liv där Gud varit med. Vi vill ha en sådan mix för att kunna nå människor där de är, och nå så brett som möjligt, säger Dennis.

En bra start för det är konserter som den de hållit kvällen innan, där drygt 500 kristna ungdomar från hela Sverige samlades i publiken. Och där märktes det verkligen att upplevelsen på plats är något som Lin D vill satsa på och brinner för. Konserten präglades väldigt tydligt av att trion visade prov på lekfullhet och energi. Både genom att det musikaliska uttrycket i låtarna varierade mellan olika genrer, och genom mycket dans från scenen. Som pricken över i:et avslutades konserten med vattengevär som sputade ut i folkhavet.

– Vi satsar mycket på showen och den är en väldigt viktig del av vad vi gör. Med Lin D har vi väldigt stora drömmar, både att nå ut över världen och här hemma i Sverige. Där brinner vi för att göra stora, feta shower, säger Dennis.

Men det är något annat än stora arenaspelningar som är den största hjärtefrågan för syskonen Lindéh. Själva pulsen som får deras artisthjärta att slå är att förmedla hopp till en värld som behöver det, och i slutändan att göra det genom att ge dem budskapet om Jesus Kristus.

– Om vi bara gillade att sjunga så hade vi inte behövt göra det på det här sättet. Hela grejen är att vi vill sprida Guds kärlek, säger Ella.

Emmy är den av syskonen som är mest aktiv på sociala medier. Hon vet att många läser och berörs av det hon delar.Emmy är den av syskonen som är mest aktiv på sociala medier. Hon vet att många läser och berörs av det hon delar.
– Skolmiljön kan vara tuff när man är kristen. Det är viktigt med kristna gemenskaper så att man inte känner sig ensam, menar Ella.– Skolmiljön kan vara tuff när man är kristen. Det är viktigt med kristna gemenskaper så att man inte känner sig ensam, menar Ella.

Något som kommit med den uppgiften är så klart en plattform, där de ser sig själva som förebilder för andra unga kristna. Mycket genom sociala medier, där Emmy är den mest aktiva i syskontrion. Men alla försöker göra så mycket de kan för att sprida det kristna hoppet till sina jämnåriga.

– Det är ganska ofta som folk refererar till något jag har skrivit. Även om jag kanske tänkt att det inte var så många som gillade eller kommenterade just det inlägget. Då får man verkligen ett kvitto på att det man skriver faktiskt berör, säger Emmy. 

– Folk kan ofta säga: »Jag har inte bett om en plattform, kolla inte på mig«, men jag tänker snarare att om man nu fått en plattform, får man faktiskt göra det bästa man kan av det, säger Dennis.

För de tycker som sagt inte det är enkelt att vara ung och kristen i Sverige idag. Särskilt Ella, som fortfarande går på gymnasiet, vill lyfta fram hur viktigt det är att ge unga kristna en hjälp i vardagen.

– Det pratas ofta på ett sätt som inte känns så positivt, till exempel på religionslektionerna i skolan. Det är väldigt tråkigt att det är så, och jag tror att många kan känna att deras tro prövas i skolan från massa olika håll. Därför är det också jätteviktigt att ha andra kristna gemenskaper och stöd utanför skolan, så att man ser att man inte är ensam, säger Ella.

Trots att syskonens resa på många sätt bara börjat, har den redan tagit dem till väldigt många platser utanför Sveriges gränser. De turnerar mycket i Europa, och så sent som i somras medverkade de på kontinentens största kristna festival i Storbritannien, Big church day out. Om barnstjärnorna lyste på den kristna svenska artisthimlen, så kommer de unga vuxna Lindéh inte sluta förrän de får lysa upp en hel värld.

Genom musiken har Lin D fått en plattform. Syskontrion vill använda sig av den för att vara förebilder för unga kristna och sjunga om Guds kärlek. Bild: Elina WilnerzonGenom musiken har Lin D fått en plattform. Syskontrion vill använda sig av den för att vara förebilder för unga kristna och sjunga om Guds kärlek. Bild: Elina Wilnerzon

Psalm 21: Måne och sol

Måne och sol är en av våra mest sjungna lovsånger. Den skrevs av Britt G Hallqvist, som näst efter prästen och diktaren Anders Frostenson är den som har skrivit och översatt flest psalmer i psalmboken. Hallqvist från Lund var författare, översättare och poet av yppersta klass och med stor bredd. Hon kunde skriva för både vuxna och barn. Hennes psalmtexter är livsnära, enkla och raka, ibland lekfulla, och bibliskt väl förankrade. Måne och sol skrev hon som lovsång till kyrkans familjegudstjänst. 

Britt G Hallqvist samarbetade med Egil Hovland (1924–2013), en av Norges främsta tonsättare. Han skrev musik i många olika stilar och var också kantor och körledare i Fredrikstad ända fram till sin död. I vår psalmbok har han ett tiotal psalmmelodier och även flera av av psaltarpsalmerna i slutet. De skall gå till den heliga staden (Sv Ps 172) är en av de mest omtycka. Men allra mest populär är Måne och sol, som sjungs mycket över hela Norden. 

Kompositörer får oftast arbeta fram sina verk steg för steg. Men någon gång kan vi säga att melodin blir dem given. Så var det när Hovland tonsatte Måne och sol. Då hade han och Hallqvist ännu aldrig träffats. Han kom hem från en resa till Oslo, sorgsen efter att en mycket god vän just hade dött, bara 51 år gammal. Hemma låg ett brev från den svenska kyrkohandbokskommittén, kanske inte en så lockande post en sådan dag. Men han berättar:

»Man frågade om jag ville skriva melodin till Hallqvists text. Jag läste den i den speciella stämning i vilken jag befann mig: ’Måne och sol, vatten och vind och blommor och barn skapade Gud …’ Då skedde något märkligt. På väggen hade jag bilder av mina barnkörer. Plötsligt var det som om barnen fick vingar och svävade omkring i rummet. Jag tog ett notpapper och då var det som om barnen, änglarna, blev till toner som dalade ner på notlinjerna. Omkvädet (refrängen) fick sin melodi på 20 sekunder och hela sången var färdig på 3 till 4 minuter. Varken förr eller senare har jag upplevt att en text och melodi funnit varandra så snabbt.«

Så föddes i sorgen en av våra härligaste lovsånger. Hovland säger: »Orden i texten gjorde mig glad mitt i vemodet och utlöste min egen lovsång och tacksamhet.« 

Efterlängtad resa med smak av Guds kärlek

Vår vänförsamling i Rwantege, anonymt belägen i Tanzanias nordvästra hörn, har sedan januari 2019 varit målet för mig och mina scoutkompisar i projektet »Scoutania«. När vi första gången satt med planeringsgruppen trodde jag knappast att vi skulle nå dit – det var ett sådant enormt projekt!

Efter tre och ett halvt års förberedelser var det en stor glädje att äntligen komma till Tanzania.Efter tre och ett halvt års förberedelser var det en stor glädje att äntligen komma till Tanzania.
Gästfriheten och generositeten var påtaglig för hela gruppen.Gästfriheten och generositeten var påtaglig för hela gruppen.

Så kom dagen. Dagen då all planering, alla insamlade pengar och all förväntan ska omvandlas till något konkret – vi kan äntligen resa! Vi kämpar oss genom ett smockfullt Arlanda, tvingas spendera ett dygn i Qatar på grund av missat flyg och behöver ta en omväg via Mwanza innan vi till sist landar i Bukoba. Resan gick måhända inte som planerat, men lika fullt når vi vårt mål. På flygplatsen står representanter från vår vänförsamling uppradade och agerar välkomstkommitté. Vi får alla motta varsin tanzanisk flagga som vi poserar med på en gruppbild.

Senare under dagen bär det av mot själva Rwantege, där vi ska vistas framöver. Från bussens fönster skymtar Victoriasjön, gräshoppsinsamlare och vidsträckta bananbuskage. När vi närmar oss byn hör vi sång och musik som blir allt starkare. Väl framme omringas vi av byns kvinnor som hälsar oss välkomna med glädjefylld sång, ljudande trummor och viftande blad. Vi blir eskorterade till ett långbord med röd duk, där Rwantege-borna har dukat upp en festmåltid till oss: alltifrån bananmos, jams och kassava till vattenmelon och torkade gräshoppor.

Vår vistelse hos vänförsamlingen är fullsmockad med innehåll. I svindlande hastighet transporteras vi runt i hela församlingen på vägar täckta av rött damm. Vi får besöka lantbruksuniversitet, förskolor och yrkesskolor för föräldralösa. Vi får visat för oss precis hur många kvadratmeter kyrktomten har kunnat utvidgas med, och vilka instrument som kunnat köpas in till sjukhuset – tack vare vår hemförsamlings donationer. Vi får skaka otaliga händer och medverka på otaliga bilder. På söndagen firas en festlig gudstjänst där kyrkans alla fyra körer medverkar och dessutom en kör från grannbyn.

Efter att ha bott i en vecka i Rwantege måste vi slutligen påbörja färden hemåt. Det är inte utan vemod som vi skriver i församlingens gästbok, vinkar av församlingsborna och kliver in i bussen. Och vi tar oss hem. Även om vi under vår tripp också fick uppleva matförgiftning, allergiska reaktioner, borttappade pass, hotellrum fyllda med vägglöss, missade flyg och vrickade fötter, höll Gud sin beskyddande hand över oss. Vi klarade oss igenom det med.

Det var heller inte motgångarna som etsade sig fast allra mest hos mig efter resan – utan den överrumplande stora gästfriheten vi ständigt överöstes med. Alltid blev vi erbjudna mat av såväl församlingen som hos våra gästfamiljer, till och med barn vi träffade på gatan gav oss avokadofrukter. Jag fick en skjorta uppsydd till mig, nya sängkläder varje dag, tårta till frukost och nytvättade kläder, fastän jag insisterade på att det inte var nödvändigt. Det var nästan svårt att ta emot alla gåvor och all vänlighet – vad hade vi gjort för att förtjäna detta? Detta blev starkt för mig – på något sätt visade de i miniformat på den nåd vi får ta emot genom Jesu död, en nåd som vi lika lite förtjänar.

Tänk att en resa till Rwantege, anonymt beläget i Tanzanias nordvästra hörn, kunde ge en sådan uppmuntran till gästfrihet och en försmak av Guds kärlek. Halleluja – vilket evangelium!