När Ellen Lidberg var 12 år var hon på läger på Arnemarksgården mellan Piteå och Älvsbyn. Utöver henne själv deltog runt 40 ungdomar, och Ellen upplevde det som »gigantiskt«. Hon visste mycket om Jesus men fascinerades av de äldre deltagarna.
– De väckte min nyfikenhet och jag tänkte: De har ju fattat något! De hade något jag ville ha, även om jag inte kunde sätta fingret på exakt vad.
Sedan dess har Ellen älskat läger – möjligheten att möta andra människor som tror och att som barn eller tonåring få komma ifrån sin vardag med träningar och läxor.
– Det blir som ungdomarnas egen retreat – en komprimerad tid med Gud. Om jag som barn fick frågan om jag ville bo på läger hade jag garanterat svarat ja.
Under tonåren var Ellen med på nyårslägret Livskraft – först som deltagare, senare som hjälpledare och därefter i planeringsgruppen. Vintern 2020 fick hon ta över rollen som lägerchef. Tretton år efter barnlägret på Arnemarksgården hölls Livskraft Polar Sommar på samma plats. Som lägerchef fick hon lära sig att se hela bilden, ta in andras viljor än sin egen och få med rätt personer till rätt uppgifter.
Under några år bodde Ellen i Umeå för att studera till lärare. Trots avståndet på 20 mil fick hon frågan om att vara ledare på Kustkyrkans ungdomsgudstjänster. Hon tackade ja.
– Jag kände: »Äntligen!« Jag fick hitta hem i det direkt och tog hela grejen till mitt hjärta. Jag fick jättemycket utrymme att komma med idéer, köra järnet och ta bollar.
Varje helg åkte Ellen mellan Umeå och Jävre, och när den fyraåriga utbildningen var klar, var det självklart att flytta hem till Norrbotten och lägga ännu mer tid i kyrkan.
– Vi ledare hade verkligen roligt tillsammans. Vi fick stor frihet att utveckla det arbete som fanns – det fanns ingen äldre vuxen som upplevdes kontrollerande. Jag fick en sorts sammankallande roll med den typen av övergripande ansvar som jag gillar.
Arbetet med Friday-gudstjänsterna flöt på bra och många ungdomar kom, men efter några år kände de åtta ledarna att det var dags att tänka om.
– Det var jätteroligt och vi kunde absolut klara det på egen hand, men det kändes inte hållbart. Var kommer det sluta om vi bara gör allting själva?
Ellen besökte en kompis i församlingen Hillsong i Göteborg, där arbetet var uppbyggt kring mindre grupper av människor med ett gemensamt ansvarsområde, under ledning av en teamledare. För att hjälpa till med den dagens förberedelser fick Ellen genast en plats i dekorteamet.
– Jag fick hänga upp ljusslingor, min favoritgrej! Jag hade aldrig känt mig så hemma, och kände att det är ju såhär det ska funka. Då tänkte vi i Kustkyrkan att det vore roligt att prova att arbeta i team. Det var noll procent strategi, bara en öppen dörr; vi välkomnade alla som ville till förberedelser en torsdag kväll. Och folk var astaggade!
Det startades grupper för lovsång, fika, teknik, dekor och välkomnande. Teamledare med ansvar för den mindre gruppen utsågs.
– Fokus är att vi gör Friday tillsammans.
En Friday-gudstjänst börjar alltid lite efter sju. Ungdomarna välkomnas med popcorn eller chips, och gudstjänsten inleds med en introfilm där man ser unga ta sig från olika delar av Jävre till kyrkan; några cyklar, några åker moped eller EPA, några rider på travande hästar. Därefter drar lovsången igång och gudstjänsten fylls med predikan, ljuständning och förbön. När musiken klingat av har en lyxig fikabuffé dukats upp i serveringssalen. Alla samlas runt borden med tända ljus i mässingsljusstakar. Kanske tar någon fram ett spel eller erbjuder en lek – eller varma mackor – senare under kvällen.
– Vi tänker mycket på hur det ska kännas i rummet – vi vill ha det genomtänkt i allt från hur det ser ut till hur gudstjänsten är. Det stora är att förmedla till de unga ledarna varför vi gör det, varför det är viktigt med ljusslingor.
Ja, varför är det viktigt med ljusslingor?
– Det kan vara en uppgift för en ungdom att få göra det fint för någon annan. Det gör något med oss att få komma till ett rum som är mysigt. Allt predikar, och här är det inte bara någon som har låst upp dörren. Det handlar om att göra sitt bästa med de resurser man har.
Tanken är att en teammedlem ska vara med och driva Friday, upptäcka sina gåvor och även tänka på vilken stämning man vill ha. Ett annat syfte är att belysa vad ett engagemang inom kyrkan kan innebära när inte alla kan ha en uppgift på scenen.
– Det är svårt att täcka upp för alla intressen, men vi försöker kommunicera att allt är möjligt. Vi vill prioritera det ungdomarna vill göra. Om de vill skriva uppmuntrande lappar till alla som kommer – gör det! Jag har lärt mig att släppa det som enligt mig är »det rätta sättet« att göra saker på.
Detta år har många unga ledare tagit studenten och flyttat, och ungdomarna som kommer på gudstjänsterna är också något färre. Ellen tror att det delvis beror på att hajpen kring Friday dog under pandemin.
– Sedan kan det hända att en ungdom plötsligt blir kär i någon i en annan kyrka, och då går ett helt gäng dit istället. Ibland spelar det inte så stor roll vad vi gör, sånt händer ändå. Men vi är aldrig beroende av hur många vi är.
Nu tänker Ellen och de andra två huvudledarna lite annorlunda. De månar om att de unga ledarna också ska få ta emot, inte bara ge. De erbjuder numera teamträffar utan förberedelser men med lekar och andakt, och resor till andra ungdomsgudstjänster.
Sedan ett par år tillbaka är Ellen anställd som barn- och ungdomsledare i Kustkyrkan och många har sett Ellen bära runt på skyltar, tårtfat eller lådor med fikaingredienser. Den praktiska ivern kommer hemifrån
– Min mamma är likadan, hon har alltid haft ett stort engagemang i kyrkan och ett öga för detaljer; »ingen annan ser det här men jag tycker att det är viktigt«. Det har absolut hjälpt att jag är lagd åt det hållet – att jag alltid är all in. Sådan är jag även som lärare, men i kyrkan får jag ännu större motivation.
Ellen vet att det är lätt att bara se det praktiska, att hon står på en stege och målar en skylt eller kånkar runt på grejer.
– Ni vet inte vad som pågår här inne! säger Ellen och pekar på sig själv. Det handlar om människor. Och varför skulle jag då inte ge allt jag har?
Jag frågar Ellen vad som driver henne.
– Att unga människor hittar Jesus. Att få dem känna sig hemma i kyrkan och bli delaktiga i något. Sen tycker jag det är väldigt kul. Jag kan lätt bära min tv till kyrkan – det ser ut som att jag gjort inbrott i min egen lägenhet – men jag vet att 20 barn får en rolig dansstund. Men det är verkligen inget krav, något som måste göras varje vecka. En del kan undra om vi måste göra det så komplicerat, kan vi inte bara ses och lovsjunga Gud? Gör det! För all del, gör det!
För Ellen är en ständigt pågående bön viktig för gudsrelationen. Eftersom hon är en »pratare« föredrar hon att be högt – om allt.
– Jag försöker lyssna också. Konversationen pågår ständigt i hjärnan – jag tänker på det som »bön med låg tröskel«. För några år sedan såg jag en bild på instagram som bara bestod av orden »hej Gud« – det budskapet gick rakt in. Vi får börja där.
Lovsången är något som talar mycket till Ellen fastän hon själv varken sjunger eller spelar något instrument.
– Det är så knäppt att jag inte kan det, när jag brinner så mycket för lovsången. Men jag använder lovsång på andra sätt och känner mig otroligt nära Gud i den.
Bibelläsningen är det lite annorlunda med. Ellen benämner den som viktig men knepig. Nu läser hon Gamla testamentet utifrån ett nyårslöfte som började med att hon googlade »Vilken är den kortaste boken i Bibeln?«
– Det är Obadja, säger Ellen och brister ut i sitt omisskännliga skratt.
– Varje gång jag öppnar Bibeln känner jag: det är ju det här som gör att jag kan ha en ständigt pågående relation, att jag kan tacka Gud, att jag kan lovsjunga Gud. Det är det här som är grunden. Men jag har typ aldrig kunnat läsa en bok, är ingen läsare och lyssnar mycket hellre på lovsång eller predikningar. Och Bibeln har liten text och är lång. Där har jag fått lämna det till Gud och säga »Ja, men hjälp mig då!«. Det bästa för mig är att säga till mig själv: »Gör det bara. Vad har du att förlora?«
Ellen menar att undervisningen i kyrkan ibland kan utmåla Bibeln som en svår bok och att det till unga ofta sägs saker som: »Det är klurigt, Gamla testamentet är svårt, ställ in dagens bibelord så det kommer upp i telefonen, det räcker med en vers om dagen.«
– Nej, det räcker inte med en vers om dagen! Eller jo, det kanske det gör, men vi kan mer än att bara prata om att en vers om dagen är bra. En vers ger ingen kontext. Det finns ett fantastiskt sammanhang i Bibeln, det är det vi ska berätta för ungdomarna. Inte förringa kampen med bibelläsningen, men komma ihåg att det är guld. Varje gång snacket om dagens bibelvers kommer upp, försöker vi tänka på att uppmuntra våra ungdomar att, när de har tid, läsa hela kapitlet. Vad hände innan och efter?
Kustkyrkan består inte bara av Friday, utan har medlemmar i alla åldrar. När jag ber Ellen säga något om församlingsarbete över generationsgränserna svarar hon snabbt:
– Du menar det svåraste vi har? innan hon tänker efter en stund och fortsätter:
– Jag blev så rörd att jag nästan grät igår, när ett gäng ungdomar ledde lovsången i söndagsgudstjänsten och åldern inte blev till en stor grej. De fick såklart mycket uppmuntran, men fokus var inte på det faktum att de är unga.
Ellen anser att målet är en söndagsgudstjänst som passar alla, men att det kanske blir mer eller mindre för någon grupp. Alla behov kan inte mötas på söndagen, men alla kan få ta del av gemenskapen, predikan och gudsmötet. Och alla kan, precis som tanken med Friday-gudstjänsterna, själva bli involverade.
– Handlar söndagen bara om att du ska få? Nej! Det är en gudstjänst – kan jag få ge? Tjänsten handlar inte bara om scenen eller fikat. Att få se någon i ögonen och säga »kul att du är här« kan vara en tjänst för Gud. Tänk om jag kan släppa tanken på mig och allt jag ska få, och istället glädjas med andra.
