Efterlängtad resa med smak av Guds kärlek

Efter en lång tids väntan fick en grupp scouter i EFS Norrbotten bege sig till vänförsamlingen i Tanzania. Samuel Eriksson berättar om en omvälvande resa, fylld av sång, gräshoppor och gästfrihet.

Vår vänförsamling i Rwantege, anonymt belägen i Tanzanias nordvästra hörn, har sedan januari 2019 varit målet för mig och mina scoutkompisar i projektet »Scoutania«. När vi första gången satt med planeringsgruppen trodde jag knappast att vi skulle nå dit – det var ett sådant enormt projekt!

Så kom dagen. Dagen då all planering, alla insamlade pengar och all förväntan ska omvandlas till något konkret – vi kan äntligen resa! Vi kämpar oss genom ett smockfullt Arlanda, tvingas spendera ett dygn i Qatar på grund av missat flyg och behöver ta en omväg via Mwanza innan vi till sist landar i Bukoba. Resan gick måhända inte som planerat, men lika fullt når vi vårt mål. På flygplatsen står representanter från vår vänförsamling uppradade och agerar välkomstkommitté. Vi får alla motta varsin tanzanisk flagga som vi poserar med på en gruppbild.

Senare under dagen bär det av mot själva Rwantege, där vi ska vistas framöver. Från bussens fönster skymtar Victoriasjön, gräshoppsinsamlare och vidsträckta bananbuskage. När vi närmar oss byn hör vi sång och musik som blir allt starkare. Väl framme omringas vi av byns kvinnor som hälsar oss välkomna med glädjefylld sång, ljudande trummor och viftande blad. Vi blir eskorterade till ett långbord med röd duk, där Rwantege-borna har dukat upp en festmåltid till oss: alltifrån bananmos, jams och kassava till vattenmelon och torkade gräshoppor.

Vår vistelse hos vänförsamlingen är fullsmockad med innehåll. I svindlande hastighet transporteras vi runt i hela församlingen på vägar täckta av rött damm. Vi får besöka lantbruksuniversitet, förskolor och yrkesskolor för föräldralösa. Vi får visat för oss precis hur många kvadratmeter kyrktomten har kunnat utvidgas med, och vilka instrument som kunnat köpas in till sjukhuset – tack vare vår hemförsamlings donationer. Vi får skaka otaliga händer och medverka på otaliga bilder. På söndagen firas en festlig gudstjänst där kyrkans alla fyra körer medverkar och dessutom en kör från grannbyn.

Efter att ha bott i en vecka i Rwantege måste vi slutligen påbörja färden hemåt. Det är inte utan vemod som vi skriver i församlingens gästbok, vinkar av församlingsborna och kliver in i bussen. Och vi tar oss hem. Även om vi under vår tripp också fick uppleva matförgiftning, allergiska reaktioner, borttappade pass, hotellrum fyllda med vägglöss, missade flyg och vrickade fötter, höll Gud sin beskyddande hand över oss. Vi klarade oss igenom det med.

Det var heller inte motgångarna som etsade sig fast allra mest hos mig efter resan – utan den överrumplande stora gästfriheten vi ständigt överöstes med. Alltid blev vi erbjudna mat av såväl församlingen som hos våra gästfamiljer, till och med barn vi träffade på gatan gav oss avokadofrukter. Jag fick en skjorta uppsydd till mig, nya sängkläder varje dag, tårta till frukost och nytvättade kläder, fastän jag insisterade på att det inte var nödvändigt. Det var nästan svårt att ta emot alla gåvor och all vänlighet – vad hade vi gjort för att förtjäna detta? Detta blev starkt för mig – på något sätt visade de i miniformat på den nåd vi får ta emot genom Jesu död, en nåd som vi lika lite förtjänar.

Tänk att en resa till Rwantege, anonymt beläget i Tanzanias nordvästra hörn, kunde ge en sådan uppmuntran till gästfrihet och en försmak av Guds kärlek. Halleluja – vilket evangelium!