Ur askan i elden. Så skulle man kunna sammanfatta övergången från pandemin – som ännu inte helt släppt sitt grepp – till höjda mat- och elpriser, svält på Afrikas horn och krig som kommer allt närmare Sveriges gränser. Men utifrån vår situation här – givetvis i mångt och mycket ett privilegierat perspektiv – kan kriserna också föra goda saker med sig. Utan att förneka lidandet i den senaste krisen, pandemin, vill Kerstin Oderhem lyfta fram att den gav oss värdefulla lärdomar om vad vi människor kan få betyda för vår nästa.
– Vi såg exempel på nyheterna om dem som handlade mat till sina grannar, grannar som de aldrig tidigare hälsat på. Det blev en fantastisk uppslutning på många sätt där vi började ta hand om varandra.
Men hon kan också se att det finns en skillnad i erfarenhet beroende på ålder, där vi kan lära av varandra.
– Den yngre generationen har inte någon erfarenhet av en liknande kris som pandemin. Min föräldrageneration, däremot, växte upp i efterkrigstiden, i ett samhälle som inte hade det lika gott ekonomiskt ställt som vi har det idag. Jag tror att vi behöver se hur generationer ställer sig sida vid sida och visar hur man tidigare hanterat och tagit sig igenom utmanande tider. Våra mor- och farföräldrar fick göra det bästa av de knappa resurser som fanns.
I en värld, som alltid skakar på ett eller annat håll, finns det kanske en tendens att vi i vår del av världen, såsom Kerstin antyder, blir en aning historielösa – eller kanske rent av något världsfrånvända – i vårt sätt att relatera till vår omgivning?
– Det som gör ont vid exempelvis en krympt hushållskassa kanske egentligen inte är farligt, utan avslöjar att vi har skaffat oss vanor som inte är hållbara för varken klimatet eller världsekonomin. En annan livsstil är både möjlig och hållbar. Att åka på en charterresa om året är inte en mänsklig rättighet. Vi lever i ett av världens rikaste länder. De flesta av oss har tak över huvudet och mat för dagen, men vi kommer kanske inte ha råd att äta på samma sätt framöver som vi gör nu.
Nya siffror från Matpriskollen visar att priserna för livsmedel ökat med hittills 14 % sen årsskiftet, och många av oss upplever reella skillnader i vad pengarna faktiskt räcker till när vi står i matvaruaffären. För människor med knappa resurser kan höjningarna vara det som avgör huruvida det går att äta sig mätt eller inte. Där manar Kerstin kyrkan att växla upp och gå från tanke till handling.
– Paulus skriver att vi är olika delar i en kropp – den ena kan inte säga till den andra: »Jag behöver inte dig«. När vi ser bröder och systrar lida nöd måste vi hjälpa varandra. I den bästa av världar känner vi varandra i kyrkans gemenskap och kan erbjuda hjälp innan den som behöver hjälpen ber om det. Det är bättre att få ett nej än att inte ha frågat, hur obekvämt det än kan kännas.
Kerstin fortsätter:
– Tänk om vi som kyrka kan bli som ett resurscenter för Guds godhet, och se brustenheten som en chans att komma med läkedom och helande. Att vi i praktiken verkligen får bli diakonala, och även peka på det hopp som finns i Jesus. Den lokala kyrkan är ett fantastisk redskap för att betjäna närområdet där människor upplever kris. Många är andligt öppna och söker sig till samtal.
Kerstin pekar tillbaka på EFS begynnelse under 1800-talet och den stora emigration som pågick till Amerika. Det var en tid av svår nöd, men också stark väckelse. Människor slöt sig samman. Bönhus, kapell och kyrkor byggdes runt om i landet, och man delade med sig av det lilla man ägde till missionen – för att kärleken till Jesus var så stark.
– Många bäckar små gör en stor å. Det uttrycket gäller för både givande av sina resurser och i praktisk hjälp till vår nästa. Om vi som enskilda lemmar i Kristi kyrka, de som bor i ett hyreshus eller ett helt samhälle, går samman, kan var och ens lilla bidrag bli oerhört stort. Det gäller för både givandet till församlingen och att hjälpa vår nästa; alla bidrag räknas.
Jag undrar vad som skulle kunna hända i ekumeniken om vi ser detta som ett tillfälle för hela Kristi kropp att gå samman och gemensamt göra skillnad för våra lokala orter?
Svårigheter och utmaningar, både på samhälls- och individnivå, kan öva oss i tacksamhet för det vi lätt tar för givet. Att återigen börja tacka Gud för maten eller be aftonbön och tacka för den varma sängen att sova i, är bra sätt att börja på, menar Kerstin. I sin tjänst som missionsföreståndare hör hon många exempel på hur svårigheter vänds till något gott inom EFS och andra kyrkor över hela landet.
– Jag träffar människor som har börjat be för sina grannar och berättar om Jesus, och hör om hur föreningar startar caféer som blir en samlingspunkt i samhället. Andra har berättat om att de startat bönevandringar för företag, skolor och äldreboenden i sitt närområde. Jag upplever att EFS som missionsrörelse är på tårna och ser möjligheter att dela evangeliet vidare med andra.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet