Det sägs att vi i dag sover i snitt två timmar mindre per natt än vad man gjorde vid 1900-talets början. Dessutom lever vi i 24–7-samhället där det mesta är igång dygnet runt alla veckans dagar, i ett ständigt brus. Lägg därtill att vår kultur (liksom egentligen alla kulturer sedan syndens inträde i vår värld) hela tiden tränar oss att mäta och jämföra oss med rådande ideal. Grädden på moset i vår samtid är att vi dessutom får höra att vi kan bli vad vi vill och vilka vi vill – bara vi bestämmer oss och satsar – »The sky is the limit«. Vi förväntas ständigt skapa och omskapa oss själva. För den som lever i de sociala medierna sker detta dessutom hela tiden i en närmast direktsänd redovisning till omvärlden. Inte undra på att så många beskriver sig som trötta eller till och med genomtrötta. Och det verkar inte hjälpa att sova – tröttheten sitter djupare än så. Kort sagt behöver vi en riktig sabbat!

Men vänta nu! Kristna firar väl inte sabbat, vi är väl inte bundna av sabbatsbudet? Nej, det är tydligt i Nya testamentet. Paulus skriver i Kolosserbrevet 2:16: »Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller hur ni iakttar högtider eller nymånar eller sabbater.« Faktum är att enligt Nya testamentet är den kristne inte alls bunden av lagen i det gamla förbundet, vare sig det handlar om religiösa, ceremoniella eller civila lagar, för att använda en systematisering av olika typer av bud i Gamla testamentet. Kristus beskrivs i Romarbrevet 10:4 som lagens slut och mål. Lagen i betydelsen Moses lag gäller inte längre den kristne. Vi tillämpar varken omskärelse eller förbudet mot blodmat. Inte ens de tio budorden som vi finner i Moses lag gäller längre. Det är en bakgrund till att Paulus i Kolosserbrevet hävdar att sabbaten inte är något som den kristne behöver fortsätta att tillämpa. För Paulus råder här frihet. Med samma sätt att tänka beskriver han att han själv kan bli allt för alla, det vill säga underordna sig både judiska och hedniska sedvänjor »för att åtminstone rädda några« (Första Korinthierbrevet 9:19–23). Evangeliet driver honom att vara flexibel kring vilka seder han följer.

Betyder det att en kristen människa inte har någon etik som binder henne? Att hon kan leva precis som hon vill? Nej, den slutsatsen drar inte Nya testamentets författare. Vi kan finna mycket etik och undervisning med etiska följder i Nya testamentet. Jesus säger till lärjungarna: »Följ mig.« Han undervisar om kärleksbudet och det vi kallar den gyllene regeln: att vi ska göra mot andra så som vi själva vill bli behandlade. Han talar om många av buden som kan återfinnas i moselagen och spetsar till dem på det mest radikala sätt. Jesus slutar sitt tal om detta med orden: »Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig« (Matteusevangeliet 5:48). 

När Luther i en predikan sammanfattar vad som gäller för den kristne säger han: »Vi erkänner gärna Mose som en lärare, men vår laggivare är han inte – annat än i den mån som hans bud helt överensstämmer med Nya testamentet och den naturliga lagen …« Detta är en bakgrund till att de tio budorden i Lilla katekesen, som vi finner exempelvis i våra psalmböcker, inte har exakt samma innehåll som i Moseböckerna.

Om vi nu inte är bundna av sabbatsbudet, hur ska vi då tänka om det? Det korta svaret är att sabbatsbudet, liksom annat i det gamla förbundet, pekar fram emot Kristus. 

I Gamla testamentet har sabbatsbudet en framträdande position. Det finns redan i skapelsen (Första Moseboken 2:2; Andra Moseboken 20:11). Sabbaten kopplas samman med den fullbordade och fullkomliga skapelsen. I Bibelns första kapitel i skapelseberättelsen upprepas gång på gång: »Och Gud såg att det var gott.« Inför den sjunde dagen när Gud vilade står det: »Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott.« Sabbatsvilan innebar att stanna upp och se att det var fullbordat och att allt var gott, mycket gott. Det är därför inte underligt att sabbaten i det gamla förbundet även sammankopplades med frihet, närmare bestämt befrielsen från slaveriet i Egypten (Femte Moseboken 5:14–15). Sabbatsbudets innersta innehåll är alltså att vara fri och vila i det fullbordade, som är gott, mycket gott!

På Jesu tid hade sabbaten blivit omgärdad med många regler och ordningar. Fariséerna – och andra med den goda ambitionen att göra Moses lag tydlig och tillämpbar – ville genom sina bud skapa en skyddszon så att ingen skulle riskera att bryta mot sabbatsbudet. Sabbaten hade i praktiken kommit att handla om att följa regelverken för att inte riskera att hamna i onåd inför Gud. 

I evangelierna ser vi gång på gång hur Jesus hamnar i konflikt med fariséerna och de skriftlärda just kring sabbatsbudet. I en av dessa konflikter avslutar Jesus samtalet med att säga att »Människosonen är herre över sabbaten« (Lukasevangeliet 6:5). I förlängningen av detta går det att ana att sabbatens budskap fortfarande var frihet och vila i det fullbordade – det som är färdigt och gott, mycket gott. Hebreerbrevet i Nya testamentet spinner vidare på samma tråd: »Så har Guds folk ännu en sabbatsvila att vänta. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt« (Hebreerbrevet 4:9–10). 

Bilden av den ursprungliga vilan i Edens lustgård i Bibelns andra kapitel är inte sysslolöshetens. Här fanns också arbete, men att det var ett arbete med en djup vila i botten för att allt skedde inför Herrens ansikte, i vilan att allt var mycket gott. Brottet med Gud medförde att människan hänvisades till livet öster om Eden utanför gudsgemenskapen och djupvilan. Den rastlösa mänskligheten börjar sin vandring över jorden, ständigt på flykt. Vi flyr från omständigheterna, varandra, skulden och Gud. Kain säger: »Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden.« Berättelsen om Kain slutar med orden: »Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden« (Första Moseboken 4:18).

Vi i Sverige kallar oss nordbor, men skulle lika gärna tillsammans med resten av mänskligheten kunna kalla oss Nodbor, för vi lever fortfarande med Kains verklighet öster om Eden, rastlösa på väg, alltid sökande något mer som vi vill ha men inte tycks kunna få – inte ens när vi ytligt sett nått våra mänskliga drömmars mål. Här har vi det rastlösa och omättbara 24–7-samhället, ständigt på jakt.

Bakom tillämpningen av fariséernas sabbatsregler låg tanken att yttre observation av regler skulle göra Gud nöjd. Bakom våra problem med bristen på djupvila ligger samma presterande – det handlar om att förverkliga det som kan duga, att hinna med alla måsten – kanske i vår sekulära tid mer för att bli tillfreds själv än för att göra Gud nöjd. Dock finns i syndens värld presterandets piska där hela tiden.

På skapelseplanet behöver vi verkligen återhämtning, vila och vilodagar. Men det vi behöver ännu mer är att lyssna till Jesu ord: »Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila« (Matteusevangeliet 11:28). Jesus kan säga så för att han är den som bär bördan av allt ofärdigt, ofullbordat, allt som inte är gott (se Andra Korinthierbrevet 5:21). Jesus ord på korset »Det är fullbordat« betyder att han täcker över allt ofärdigt och ofullbordat – allt som håller oss i slaveri, driver oss och dömer oss – och erbjuder en vila i Gud som säger: »Allt är gott! Mycket gott!« Jesus är sabbatens herre, den som ger frihet och vila. Den djupa vilan handlar om att hos Jesus få medborgarskap i landet Nåd fast vi vistas i landet Nod. Det medborgarskapet befästs när vi i församlingens gemenskap möts kring Guds ord och sakramenten. Bara i gemenskapen med Gud genom Jesus Kristus kan vi få en försmak av den fullkomliga sabbatsvilan och frihetens glädje att göra det Gud vill utan att vara prestationens slavar.