För ett eller två år sedan hade jag inte kunnat tro att Dodoma skulle bli mitt hem under fyra månader som EFS-praktikant – men så blev det, och jag är övertygad om att det var Guds vilja att jag skulle hit.

Först och främst vill jag berätta att jag har trivts enormt. För mig har det varit en befrielse att komma bort från ett stressat och individualistiskt land. Här i Dodoma vet knappt folket vad individualism är – alla beter sig som en enda stor omhändertagande familj. Det är något jag tror vi i Sverige behöver lära oss från tanzanierna, nämligen att vi människor är beroende av Gud och varandra.

Som praktikant har mitt syfte varit att lära mig hur församlingsarbetet inom Evangelical Lutheran Church in Tanzania (ELCT) Dodoma stift ser ut. På köpet har jag också fått lära mig den lokala kulturen i Dodoma, och satt mig in i en ny vardag med helt andra förutsättningar och förhållanden än vad jag har här i Sverige. 

Man kan säga att Dodoma stift är i startgroparna jämfört med andra stift i landet, som Iringa och Arusha. Det gäller också barn- och ungdomsverksamheten. Alla församlingar inom Dodoma stift som jag besökte hade en söndagsskola. Ute på landsbygden kunde storleken på klasserna variera, men inne i städerna – särskilt i katedralförsamlingen – är söndagsskolorna rätt så stora. 

Ett arbete man sett särskilt goda resultat av är strävan efter att minska förekomsten av aga inom stiftet. Ulf Ekängen, före detta EFS-missionär, berättar i en intervju att alla anställda i stiftet agade sina barn när han började hålla seminarier utifrån barnkonventionen. Idag är det få som gör det. Dodoma stift är också det enda stift inom den lutherska kyrkan i Tanzania som har barnkonventionen inskriven i sina stadgar, vilket också ger en större medvetenhet hos de anställda. Det har bidragit till ett pågående samtal, som gjort att flera från stiftet också har vågat åka och samtala om frågan med människor i andra stift.

Ett annat område jag fått se är arbetet med massajer, vilket har varit spännande att få utforska. Arbetet började år 1996 då Ulf Ekängen fick i uppdrag av biskopen att starta ett arbete hos massajerna i Chitego. Ulf berättar att »denna kontakt är väldigt, väldigt stark, dels på grund av att många av mina fosterbarn är massajer, och dels för att vi startade en församling där ute«.

Det har hänt väldigt mycket sedan 1996. Sedan Ulf började missionsarbetet i Chitego har de bland annat fått vattenbrunn, kvarn, kyrka, förskola, trädodling och biodling. Gällande utbildning för barnen i Chitego berättar Ulf att nästan alla går i grundskola upp till årskurs 7, men det är inte alla som får fortsätta till gymnasiet. Där säger Ulf att det finns arbete kvar att göra för att barnen ska få tillstånd av sina föräldrar att fortsätta studera. Det är oftast pojkarna snarare än flickorna som får lov att läsa vidare. 

Något som har betytt väldigt mycket för byn har varit alla gäster från olika EFS-sammanhang. Ulf berättar att Chitego har varit en by som många andra massajbyar sett ned på, men på grund av besök från Sverige har byn fått större självförtroende och mer respekt från de andra byarna. På det sättet har EFS fått ha en mycket betydande roll hos massajerna.

När jag kliver in på en gudstjänst möts jag ofta av körsång, alldeles för hög volym i högtalarna, fullsatt kyrka och en glädje i gudstjänstfirandet. Ibland medverkar barnen från söndagsskolan med att läsa upp varsitt bibelord de lärt sig utantill. Predikanten kan ibland utbrista »Haleluya!« eller »Bwana Yesu asifiwe!«, varpå hela församlingen gensvarar »Amen!«. Det går att känna igen sig i gudstjänstens liturgi, men innehållet och hur det uttrycks är helt annat än i Sverige. Skulle vi jämföra en tanzanisk luthersk gudstjänst med en svensk skulle kanske någon tycka att tanzaniernas mer liknar en karismatisk pingstförsamling. Predikanten kan vara rätt så eldig, och kyrkans förbön kan bli till ett stort sorl av böner från församlingen och livlig sång.

Det är verkligen underbart att få tillbe och prisa Jesus tillsammans med trossyskon som talar ett helt främmande språk, men där vi ändå kan enas i tron på vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus! Det blir tydligt att även om mina jordiska öron inte förstår ett ord av vad som sägs, så förstår Anden inom mig och kommer verka på ett sätt som jag inte begriper, men som kommer att ge god frukt.

Det här var min fjärde resa till Tanzania, vilket gör att jag inte tror att jag är »klar« med landet på länge. Vi får se vad framtiden bär med sig, och hur Herren leder min väg framåt.

• Della
• Twittra