Som barn gjorde Nils Lundkvist inget annat än att läsa. Hans stora kärlek till författaren Roald Dahl fick sin början på helgmorgnarna när pappan Jan-Olof högläste för barnen i sängen.
– Böcker var viktigt för mina föräldrar och båda kom från läsande hem. Min morfar plöjde teologisk litteratur och åkrar om vartannat, berättar Nils.
– Jag slutade fritids när jag gick i ettan. Eftersom jag bara satt och läste där frågade jag om jag kunde få gå hem och läsa istället. Mina föräldrar tyckte inte att jag lät som ett konstigt barn, utan sa »klart grabben ska gå hem och läsa«.
Bokläsandet fortsatte, även om kompisarna och sportaktiviteterna började ta större plats. Från högstadiet och framåt var musiken det viktigaste för Nils.
– Även när jag var helt uppslukad av musik och bara tänkte på indiepop om dagarna, var ändå texten extremt central. Jag har alltid värderat ord högt.
Under en spelning, som hans band hade på Bagarmossens Folkets hus, provade Nils att läsa en av sina låttexter istället för att sjunga den.
– Jag märkte hur ett nytt lyssnande spred sig i rummet. Poesins språk kom ännu mer självklart för mig, och jag märkte att jag kunde ha med musikaliteten i den sortens skrivande.
Som tjugoåring bodde Nils i Skåne, gick skrivarlinje på folkhögskola och hade en problematisk relation till kyrkan. Då hittade han en diktsamling av Kristian Lundberg i en liten bokhandel.
– Han var inte en »kristen författare« även om han var en kristen författare. Jag minns vissa textrader som »Kristus är ett mörkt bröd tungt av hunger«. Sådana formuleringar talade till mig direkt – jag är inte färdig med den texten än, och behöver inte bli det heller. Det är en pågående berättelse som jag får fortsätta upptäcka i evigheten. Som författare, eller som konstnär överhuvudtaget, vill man lämna utrymme för en fråga. Jag vill bara kräkas på slutna berättelser där allt är färdigt. Om det inte finns något mysterium eller något som pekar bortom, då vill jag inte vara med.
Nils menar att kyrkan har ett fantastiskt arv, som han kanske inte alltid har förstått eller tagit vara på. Själv växte han upp i skärningspunkten Svenska kyrkan och EFS, med tydlig liturgi och tradition.
– Det finns en enorm rikedom i språket som jag som barn många gånger var less på eller hade svårt att relatera till, men som jag nu inser har en otrolig bärkraft. När jag som ung vuxen började hitta en väg tillbaka till kyrkan var det psalmerna jag kom för. »Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång« – där får jag en elektrisk känsla.
Nils berättar att poesin har samma inverkan på honom.
– Man brukar prata om »thin places«, tunna platser, där himmelriket känns nära. För mig har poesi alltid varit ett sånt ställe, där man kan känna att verkligheten vibrerar på något vis. Det är laddat med liv.
Ett tag tänkte Nils att det fanns en motsättning mellan att vara troende och kreativ, att det handlade om konformism.
– Det var ju bara dumt. Men jag tänkte att ett kristet uttryck för skapande var att skriva Jesus på varje sida, för annars var det underkänt. Och jag försökte, när jag var drygt 20 och börjat hitta min egen gudsrelation. En del gör det fantastiskt bra men för mig blev det oftast platt.
Evelina, Nils fru, sa till honom att han inte behövde skriva den typen av texter om det inte var de som bubblade upp.
– Det var extremt befriande. Någonstans där började en frigörelseprocess där jag insåg att Gud är för mitt skapande. Gud är inte ängslig. Jag kunde börja leva som en hel person, när jag visste att min tro och mitt skapande rymdes på samma gång.
Nils arbetar som mellanstadielärare i Ursviken fyra dagar i veckan – onsdagar ägnar han helt åt skrivande, för samma åldersgrupp. I april ger Bonnier Carlsen ut första boken av tre i serien »Den yttersta vildmarkens historia«, om tolvåriga John som dras in i en livsfarlig kamp mot förtryck. Processen fram till utgivning har varit lång.
– Jag har behövt lära mig ett nytt hantverk, att skapa dramatik och bygga upp en spänning som håller över en hel bok.
Nils återkommer till frågornas utrymme, att hela tiden ställa frågor till läsaren.
– En del frågor ställs i början och får sitt svar i slutet av kapitlet. Samtidigt har jag några stora frågor som spänner över hela boken eller en hel boksvit, eftersom jag gör en serie.
För Nils handlar författarskapet väldigt lite om krasst planerande av vändpunkter och slut och är snarare ett upptäckande.
– Jag har liksom varit min egen läsare och inte vetat vart boken skulle ta vägen förrän jag har skrivit ut det. Sen får jag lita på att det kommer bli något i slutändan.
Bokens utgivningsdatum närmar sig samtidigt som Nils skriver på den andra delen.
– Jag hoppas att det ska bli en berättelse som är till glädje, hopp och upptäckarlust. Och att de som läser ska vara många!
Förutsättningarna för läsande ser dock annorlunda ut för Nils elever jämfört med det sena 80-tal då han själv längtade hem till sina böcker. Han ser att det även nu finns barn som går hem och läser, men att konkurrensen om tiden är större. Skärmarna tar mycket tid i anspråk, och utan större läsvana eller flyt får läsandet en högre tröskel.
– Bara för att barn inte läser har de inte slutat uppskatta en bra berättelse. Man ska inte ge upp på de unga – och man ska inte ge upp på de vuxna heller, för de flesta vuxna är tyvärr inga bra läsande förebilder. Är text viktigt för dig kommer det troligtvis bli det för dina barn. Och finns böcker tillgängliga har man tagit bort det första stora hindret.
Nils anser sig ha ett oängsligt förhållande till barn- och ungdomsböcker. Han menar att det inte är något problem att de innehåller svåra erfarenheter, fult språk och så vidare – för så ser delar av mänskligheten ut.
– Får barnen ingå i ett sammanhang som pratar om sånt man läser, är det mer en tillgång än ett problem. Som förälder ska man inte vara filterlös, men läsande är en bra väg att närma sig svåra erfarenheter och ämnen. Allt är såklart inte bra men jag tror det är långt mycket farligare att ha en väldigt strikt begränsning, och definitivt mycket farligare att bara presentera tillrättalagda texter.
Faran med det tillrättalagda återkommer i vårt samtal.
– Duktighetstexter finns överallt i samhället och kommer an till att läsande bara handlar om avkodning och utbyte av information. Läsning är ett upptäckande, meningen är att du ska lära dig att vara människa!
Han ser läsande som vägen till språk, som är förutsättningen för att kunna kommunicera med andra, förstå sig själv och påverka samhället.
– Det finns saker som bara kan uttryckas med vissa ord eller som man måste sträcka sig efter nya uttryck för att kunna sätta fingret på. Sen handlar det om empati, att kliva in i andras perspektiv och se ur andras ögon. Lika mycket har det att göra med nyfikenhet, att väcka en lust att se någonting som man inte har sett förut. Man kan läsa om 1600-talet den ena dagen och framtiden den andra. Den nyfikna blicken som läsaren odlar tror jag är fruktbar att ha med sig genom livet och se på sin nästa genom.
För att skapa nyfikenhet behöver en text vara frågande och öppen – hur är det då med Bibeln?
– Det är mycket i Bibeln som jag inte förstår, och där finns ett bildspråk jag ställer mig frågande inför. En text jag läst kan landa först ett par år senare; när jag får syn på något jag inte kunde se tidigare.
Nils ger Tomas Sjödins andaktsbok som utgår från den parafraserande bibelöversättningen The Message som exempel:
– De bibeltexter han citerar där känns som nytt friskt vatten för mig att läsa. Jag blir glad att man får ta sig an Bibeln på det sättet, att man inte behöver vara färdig med den. Det är faktiskt fritt fram!
Familjen Lundkvist, Nils och Evelina och deras tre barn, är del av Söderkyrkan i Skellefteå. Nils beskriver den som den mest liturgiska kyrkan han varit med i.
– Det finns många delar som jag älskar att återkomma till. »Du lägger din skatt i bräckliga lerkärl« – det är ju fantastiskt. Det liturgin gör är att berätta samma berättelse, igen och igen och igen. Förut kanske jag bara såg upprepningen och de lösa delarna, men nu har jag sett att jag är del av den här berättelsen.
Det är just för att han inte förstår allt som Nils vill vara kvar.
– Hade jag trott på en Gud som jag blir färdig med, då hade han inte varit sann. Att kyrkans formuleringar bygger på gammal tradition och att man inte alltid lägger språket tillrätta skapar ett skav, men det är också det som gör sammanhang intressanta. Skulle man skriva böcker utan skav skulle de bli fruktansvärt tråkiga.
