Året var 2019 och Nora Sandahl hade precis börjat jobba på Ilula sjukhus. Hon var utsänd av EFS som sjuksköterska, men redan från början kände Nora att det skavde. Den medicinska hjälp hon kunde erbjuda räckte inte för att möta de komplexa behov hon såg.
Nora minns särskilt en fattig mamma som kom med sin lilla dotter till BVC-mottagningen för HIV-smittade. Det var tydligt att dottern var gravt undernärd och även storebror på fem år led av undernäring. Den lilla flickan och hennes situation berörde Nora.
– Det var glasklart att några enkla råd eller mediciner skulle förändra situationen. Jag frågade personalen om det inte fanns någon socialarbetare på sjukhuset som kunde hjälpa familjen på ett bredare plan. Det var första gången jag träffade Happy Mgaya, berättar Nora.
Happy var dryga trettio år och sjuksköterska, precis som Nora. Även Happy hade brottats mycket med de stora sociala behoven. Därför hade hon återvänt till skolbänken för att komplettera sin utbildning med socialt arbete, men sjukhuset hade inte riktigt förstått hur de skulle nyttja hennes kompetens. Den unga mamman blev ett av de första fall som Happy fick ta sig an.
– Vi åkte ut till byn där familjen bodde för att göra ett hembesök. Då upptäckte vi att mamman också hade ett tungt alkoholmissbruk. Det fanns inte ens någonstans för barnen att sova. De sov direkt på jordgolvet, minns Happy.
Barnen omhändertogs, men mamman fick besöksrätt och idag är de friska och mår bra. Happy lyser upp när hon tänker på dem.
– Det är fantastiskt att se dem nu! Den lilla flickan är fyra år gammal. Hon är aktiv, springer och pratar. Storebror går i skolan och det går riktigt bra för honom, fortsätter Happy.
Happy är en färgstark person. Det är inte bara klänningen som sprakar i gult och rött. Hon har en slags pippilångstrump-auktoritet. En slags superkraft som man kanske bara kan utveckla när man envist kämpar den goda kampen, i underläge. Mycket av hennes drivkraft grundlades redan när hon var liten.
– Jag vet hur det är att vara fattig. När min pappa träffade en ny kvinna valde mamma att skilja sig och vi förlorade allt. Mamma jobbade och gjorde allt hon kunde för att ta hand om oss, men det var tufft. Jag fick jobba på lov och helger för att betala för mina skolböcker. Det gav mig en stark längtan att utbilda mig och arbeta för barns rättigheter, säger Happy.
Happy håller hårt i handtaget i bilens innertak. Vi har just lämnat sjukhuset i Ilula och är på väg till en by för att göra ett hembesök. Bilen skumpar över försummade vägarbeten. Det är svårt att förstå att detta är vår motsvarighet till E4an, en väg som går ända från Dar es Salaam till Lusaka i Zambia.
Sedan 2019 har Happy fått hjälpa många fler familjer, men det har inte varit enkelt. Hon berättar att Noras stöd varit jätteviktigt. Under årens lopp har hon fått utstå både hot och trakasserier.
– Jag arbetar med ett tiotal rättsfall varje månad. Ofta är det barn som blivit utsatta för övergrepp av släktingar eller andra i deras närhet. Det är känsliga frågor och de som känner sig hotade kan använda sin status och ställning för att på olika sätt tysta processen, berättar Happy.
Under pandemin ökade våldsbrotten och de sexuella övergreppen dramatiskt, när många barn skickades hem och hölls isolerade.
– Ser du berget där borta?
Happy pekar mot en kulle i horisonten.
– Under pandemin fick vi rapport om en styvpappa som förgrep sig på två barn där, en flicka i tioårsåldern och hennes lillebror. Vi tog fallet till domstol och nu sitter styvpappan fängslad på livstid. Barnen har fått upprättelse och vi har också stöttat dem så att de känner sig trygga i sin hemmiljö, berättar Happy.
Vi närmar oss byn där vi ska besöka en ung flicka och hennes mamma. Här är vägen smalare och går rakt genom majsfälten. Flickan vi ska träffa ska få en rullstol. Under tio års tid har hon inte kunnat lämna hemmet, eftersom hon saknat hjälpmedel. Men den berättelsen förtjänar dock en alldeles egen artikel.
Detta var framförallt berättelsen om Nora och Happy. En berättelse som för dem båda började i en känsla av otillräcklighet – en frustration som hjälpte dem att hitta varandra och skapa nya vägar framåt, utan att blunda för svårigheterna. En berättelse om partnerskap och syskonskap. Och om holistisk mission.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet