Hur bra fungerar framgångsteologins löften? Det var en fråga som många ställde sig när nordamerikansk framgångsteologi – trosförkunnelse – började importeras till Sverige och Europa under tidigt 1980-tal. Löftena om den kristnes rätt till helande och ekonomisk framgång – bara man trodde rätt – lockade många. Åtskilliga böcker och artiklar har bearbetat de teologiska frågor som ställdes i mötet med framgångsteologin, och den visade sig innehålla misstolkningar av vissa av Bibelns löften. Man menade sig redan här och nu ha rätt att få ut sådant som kyrkan i sin teologi menat hörde evigheten till: till exempel total hälsa och seger över allt ont. 

Tidigare har jag tänkt, att även om framgångsteologi lovat mer på vissa områden än vad Guds ord ger täckning för på denna sida av evigheten, kanske den ändå av psykologiska skäl har burit frukt i människors liv. Om jag till exempel är övertygad om att Gud ser min tro, välsignar mig och ger mig framgång i affärer, kommer jag troligen att våga satsa – vilket är en förutsättning för att över huvud taget lyckas i affärer. Men så fick jag vid en konferens del av forskning som berörde hur framgångsteologi i praktiken påverkade affärer, och insåg att denna möjliga psykologiska mekanism inte var den enda.

Magne Supphellen och några andra norska ekonomer gjorde för ett tiotal år sedan en studie när man under en period följde 840 religiösa – de flesta av dem var kristna, några få procent muslimer – småföretagare och entreprenörer som levde i Kenyas huvudstad Nairobis slumområden. De hade alla fått mikrolån (små lån) för att kunna starta eller utveckla företag. I studien fick de besvara en enkät som bland annat ringade in vilken typ av religiös tro de hade. Enkäterna visade att det fanns tre typer av religiositet bland dem. En grupp hade vad man skulle kalla en »klassisk protestantisk kallelselära«. De levde efter parollen »be och arbeta« och sökte forma sina liv utifrån tanken att Gud hade kallat dem att tjäna medmänniskan. En annan grupp kännetecknades av »framgångsteologi«. Här var den ledande tanken att om de bara hade en stark och rätt tro, skulle de bli välsignade med ekonomisk framgång i sina affärer. En tredje grupp var »fatalister«. Det typiska för dem var att de uppfattade att deras liv styrdes av vad Gud bestämde. Egna ansträngningar spelade liten roll för hur det gick i affärerna. Allt berodde ändå på Gud. I denna grupp fanns inte enbart muslimer utan även kristna som hade en teologi som var präglad av deras ursprungskulturs ödestro.

Vad blev då resultatet av undersökningen? Det visade sig att en av grupperna stack ut ordentligt och hade större framgång i sina projekt. Det var mikrolåntagarna som hade en klassisk protestantisk kallelselära och såg sig som förvaltare av det Gud hade gett dem – där ett mål var att betjäna medmänniskorna. De gick i lägre utsträckning i konkurs och deras projekt utvecklades i snitt bättre än för dem i de båda andra grupperna. De ekonomiska resultaten för dem med framgångsteologisk tro och för dem med tro präglad av fatalism var ungefär likvärdiga, men alltså betydlig sämre. 

Om vi ska förstå resultatet tror jag att det finns några tydliga samband att peka på. De som tänkte att deras starka religiösa ansträngningar (tro) skulle närmast automatiskt belönas med framgång i affärer tenderade att ta för stora risker. Detta resulterade i att de oftare gjorde dåliga affärer och följaktligen var inblandade i fler konkurser. Gruppen som var fatalister tänkte att det inte spelade någon roll vad de gjorde för satsningar, det var ändå Guds beslut som avgjorde allt, vilket kunde leda till att man gjorde affärer utan att riktigt göra analyserna och ta eget ansvar. Även här resulterade det i dåliga affärer och konkurser för många.

De här resultaten stämmer överens med analyser som gjorts för att försöka förstå varför de protestantiska delarna av världen fick ett tydligt ekonomiskt uppsving efter reformationen. Den protestantiska kallelseläran säger att du tjänar Gud när du gör ditt vardagsarbete. Det är Guds vilja att du på det sättet ska tjäna dina medmänniskor. Människan är kallad att be och arbeta och förvalta de resurser Gud gett. Gud har nedlagt en skapelsevälsignelse i detta sätt att arbeta, även om det inte är en garanti mot misslyckanden. 

Visst kan Gud göra ekonomiska under och ibland även leda kristna i företagande och affärer på de mest förunderliga sätt, men vi kan inte göra metod av det och klura ut hur vi ska tro för att garanterat få framgång.

Den säkra grund som vi som kristna får stå på – där vi här och nu kan ta ut Guds löften till hundra procent – handlar inte om ekonomisk framgång, inte heller om total hälsa, total social framgång eller något annat som hör den fullkomligt upprättade skapelsen till. Guds löften här och nu handlar om något mycket viktigare, att vi får tillhöra Herren Jesus Kristus. Vi får leva som Guds barn, upprättade och förlåtna i Jesus Kristus. Vare sig vi är rika eller fattiga, sjuka eller friska, ensamma eller har ett rikt socialt liv, håller detta både att leva och att dö på. Psalm 691 i Psalmboken, som bygger på Romarbrevet 14:8, är en fin påminnelse om detta: 

Lever vi så lever vi för Herren,
dör vi så dör vi för Herren,
om vi lever eller dör,
om vi lever eller dör,
hör vi Herren till,
hör vi Herren till. 

• Della
• Twittra