Författare: Benjamin Kruse

Kristen enhet under påskfirandet i Markaryd

 Allt Guds folk och påsken på samma plats – det är att föredra. Och med så mycket folk samlat blir det väldigt välsignat, konstaterar Håkan Persson, kyrkoherde i Markaryds församling.

Ola Nilsson, prästvigd för EFS 2020, ledde skärtorsdagens mässa och Håkan Persson höll i påskdagens mässa – medan den andre predikade. Av helgens fyra gemensamma gudstjänster var påskdagens mässa störst, med 200 personer samlade.

Ola Nilsson är präst och pastor i Hagakyrkan, som är ansluten till EFS och Equmenia­kyrkan och är den mer låg- och frikyrkligt präglade församlingen i Markaryds tätort. Bild: Lucas MellergårdOla Nilsson är präst och pastor i Hagakyrkan, som är ansluten till EFS och Equmenia­kyrkan och är den mer låg- och frikyrkligt präglade församlingen i Markaryds tätort. Bild: Lucas Mellergård

– Många uttrycker en sådan glädje över att byns kristna firar påskdagens mässa i enhet kring trons centrum på detta sätt, berättar Ola och nämner att även den mindre EFS-gruppen i Markaryd, som har hemmen som bas, deltog i gudstjänsten.

Att byns tre församlingsgemenskaper funnit varandra beror på bön, menar Ola.

– Sedan flera år har Håkan bjudit in till gemensam prästbön första måndagen i månaden, öppen även för andra än byns präster.

Att den kristna enheten är stark i kommunen visade sig i en gemensam möteshelg med Mats Nyholm från S:ta Clara kyrka helgen efter påsk. Arrangör var kristna samarbetsrådet, där ytterligare två svenskkyrkliga församlingar, en pingst- och en EFK-församling från de norra kommundelarna samt inspirationscentret Ladan ingår.

– Med tanke på att Sverige i dag är ett missionsfält vill jag uppmuntra alla inom EFS att söka enhet kring uppdraget överallt där det är möjligt – både i bön och praktik, avslutar Ola Nilsson. 

Jesus väcker döda ting till liv igen

Även om jag till min natur är en obotlig optimist, blev jag bestört när jag läste resultaten från en rapport som visar att allt färre av Englands och Wales befolkning är kristna. Bestörtningen tilltog när jag tittade på den nationella statistiken för kyrkobesök, och där framgick frånvaron av tonåringar och bristen på mångfald i våra församlingar tydligt. Samtidigt konstaterar jag att vårt samhälle är fullt av människor som ger uttryck för ensamhet och isolering, och längtar efter gemenskap. 

Nyligen kände jag mig uppgiven igen, men blev då påmind om när jag för en tid sedan medverkade vid en global kyrkoledarkonferens. När de övriga medverkande hade talat blev det tydligt att konsensus var att den traditionella kyrkan hade spelat ut sin roll och att det var dags att söka efter andra lösningar. När det blev min tur att introducera Church Revitalization Trust (CRT) kände jag en klump i halsen och önskade att de kunde hoppa över mig. Jag representerade allt det som de menade hade passerat sitt bäst-före-datum. I det ögonblicket, tydligare än jag någonsin har hört den Helige Ande tala, hörde jag Anden säga: »Sarah, glöm aldrig att jag är den som väcker döda ting till liv igen.«

Denna sanning drabbade mig med full kraft – hur kunde jag någonsin ha tvivlat? Där vi bara ser förfall och död, ser Jesus potential för ett vibrerande liv. Jesus säger i Joh 10:10: »Jag har kommit för att de ska ha liv och liv i överflöd«. I det ögonblicket blev jag påmind om att Jesus är den som skänker liv. Alla som Jesus någonsin berörde blev helade, befriade, återställda och återupprättade. Alla som möter Jesus möter hans uppståndelsekraft och nytt liv. Döden har inte sista ordet i våra liv, våra familjer, våra kyrkor, våra arbetsplatser, våra samhällen, våra städer eller vårt land. Kristi uppståndelseliv pulserar genom församlingens ådror och inte ens döden kan stoppa Guds rike från att avancera.

I dag befinner vi oss i ett slags Lasarus-ögonblick där många sörjer kyrkans långsamma men snara död. Jag påminns om att det aldrig är för sent för Jesus, då jag föreställer mig hur Jesus står framför graven och ropar: »Kom ut Lasarus!« På samma sätt ropar Jesus idag: »Stå upp, min kyrka!« Tiden är inne för kyrkan att resa sig upp, eftersom samma kraft som återuppväckte Jesus från graven genomströmmar våra kyrkor med ny kraft. Vi får frimodighet att kliva in i denna trasiga värld och stråla ett ljus så starkt att mörkret skingras.

I dag frågar Jesus oss: var behöver vi hans livgivande beröring? På vilka områden behöver vi hans kraft? Behöver du kanske hans uppståndelsekraft för att se ett genombrott, en förvandlad situation, helande för en brusten relation eller hopp om en ny början? Vi kan be honom om detta eftersom han är verksam i den bransch där döda ting får liv igen!

Jag blir väldigt uppmuntrad av att se hur Gud är verksam i vår tid. Överallt i CRT-nätverket, där 140 brittiska kyrkor och sex globala knutpunkter ingår, visar sig Jesus uppståndelsekraft. Omständigheterna är utan tvekan tuffa och utmanande, men mitt i allt finns tecken på nytt liv. Ukrainska Alpha-kurser pågår för flyktingar från kriget, vi har nya grupper för farsi- och arabisktalande asylsökande. Fyrtio procent av våra församlingsplanteringar tjänar kärleksfullt i utsatta låginkomstområden med den nöd som råder där. Vår Älska din nästa-satsning hjälper kyrkor att bättre stödja de mest utsatta i vårt samhälle. Hundra män och kvinnor utbildas just nu inom vårt Petrus-program med mål att prästvigas. Ytterligare 300 personer väntar på att få plats i vårt Kaleb-program. Under konferensen Focus välkomnades 21 nya kyrkor. 25 unga kvinnor och män genomgår utbildningen Accelerator för att plantera nya församlingar nästa sommar. Kyrkan är med andra ord mycket levande och den Helige Ande är verksam.

Stå med oss när vi fortsätter att frimodigt be om Jesuscentrerade och andefyllda gudstjänstfirande gemenskaper ska återuppstå och återupprättas på varje plats och i varje stad. En radikal, annorlunda och kärleksfull gemenskap som erbjuder och inbjuder till liv och liv i överflöd för varje enskild person i vårt land.

Bibelord: Johannes 13:34–35

När Jesus uppmanar oss att älska varandra så som han har älskat oss, bävar jag. Hur vore det ens möjligt? Han bevisade ytterst sin kärlek genom att dö på korset för hela mänskligheten! (Rom 5:8). Är det detta som förväntas också av mig? Jesus sa: »Tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig kommer de också att förfölja er« (Joh 15:20), och »Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? […] Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig« (Matt 5:46, 48).

Så, hur skulle jag kunna älska som Kristus – fullkomligt? Ge mitt liv för såväl fiende som vän? Paulus talar sanning då han konstaterar: »Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god« (Rom 5:7).

Det finns de som springer in i brinnande hus för att rädda en människas liv och därmed offra sitt eget. Att ge sin död för någon annans skull är kärleksfullt. I vart fall heroiskt. Men dör gör vi (i regel) bara en gång. Så vad betyder det att ge sitt liv? 

Jesus dog bara en gång. Men det liv Jesus levde fram till dess var ett liv av daglig överlåtelse. Hade han varit redo för det slutgiltiga offret utan det livet? För ett val hade han. Hans livs största kamp, tycks det mig, var nattimmarna i Getsemane trädgård, inför den dag han hängdes på korset. Han var tvungen att bestämma sig om han skulle gå kärlekens väg eller inte. Så tog han ett aktivt beslut och överlämnade sig till soldaterna när de kom. Därefter var han passiv som ett lamm som leds bort till slakt (Jes 53:7, Apg 8:32).

Själv vrider jag mig som en mask på en krok då jag känner en maning av Herren att ge upp min egenvilja: Att be någon om förlåtelse, att tala sanning som kostar mig något, att tillbringa tid med andra än dem jag gillar. Så smått i jämförelse med Jesus offer! Och ändå. Det är i stundens beslut som jag har möjlighet att ge mitt liv för andra. Min tid. Min uppmärksamhet. Om det skulle innebära att jag på min sista dag också skulle vara redo att ge min död för någon, det vet bara Gud. 

Den väg till Livet som jag funnit, den som alltid varit öppen, utan krav på offer eller goda gärningar från min sida, tycks fortsätta in på Kärlekens väg – där mitt offer återigen är relevant. Som sinnebild för kärlekens väg får vi ha Jesus stund i Getsemane – och minnas att den består av daglig överlåtelse i åratal. Går vi den vägen bit för bit finns hopp om att människor i vår omgivning ska se att vi är Jesus lärjungar. 

 

Design med högre syfte

Det var en gråmulen februaridag 2021 och Caroline Johansson var lika gråmulen i tankarna. Hon var trött och tog en promenad längs havet på Donsö där hon, maken Niklas och deras två barn bor. Nedsjunken på en klippa utbrast hon uppgivet mot himlen: »Gud, jag orkar inte mer«. Plötsligt slogs hon av hur absurd hela situationen var. Hon hade sagt upp sig från sin fasta tjänst för att arbeta med smycken – och sedan hamnat mitt i en pandemi där alla satt hemma i mjukiskläder. Hur hamnade hon här, egentligen?

Caroline jobbade med media under många år, tills hon upplevde ett tilltal från Gud och bytte bana helt. Bilder: Katarina JohnsonCaroline jobbade med media under många år, tills hon upplevde ett tilltal från Gud och bytte bana helt. Bilder: Katarina Johnson

Redan när Caroline var liten var hon väldigt kreativ, spelade med i kyrkans teateruppsättningar och sjöng i kyrkan. När hennes föräldrar flyttade från Uppsala till Göteborg några år efter att hon hade tagit studenten, flyttade hon efter. 

– Under tiden jag studerade media- och kommunikation på universitetet träffade jag min man Niklas på en blind date. Jag fick jobb på en reklambyrå och livet rullade på.

Hon fortsatte karriären på olika reklambyråer i Göteborg och stortrivdes i rollen som projektledare.

– Jag uppskattade att få jobba kreativt som spindeln i nätet med formgivare och copywriters. Men både tempot och priset jag betalade blev för högt när jag gick in i väggen 2017.

Caroline blev sjukskriven, och för att vila följde hon med sin man till Filippinerna på en av hans jobbresor. På plats kände hon en stark koppling till landet, där många är kristna. Tyvärr driver fattigdomen många föräldrar att söka sig långt från hemmet för att kunna försörja sina familjer, vilka i sin tur tenderar att splittras. 

– Jag kommer ihåg att jag tänkte: »Man borde ju vara entreprenör, så att man kan skapa arbetstillfällen för dem på hemmaplan«. När jag kom hem tog jag tjänstledigt för att börja jobba på en barnrättsorganisation. Jag kände att jag gjorde skillnad för människor, att det var tillfredsställande på ett helt nytt sätt.

En tid därefter gick Caroline på gudstjänst som vanligt i Furulundskyrkan i Partille, där familjen är medlemmar. Efteråt frågade hon några kvinnor som stod längst bak i lokalen om de kunde be för henne. 

– De bad, tills en av tjejerna sa »Jag får en tanke att du ska jobba med smycken«. Jag tyckte det lät roligt men förstod ingenting, jag hade ju redan bytt bana. Men jag bad Gud att säga det igen, om det verkligen var han.

Efter ett år av slit med företaget tog det fart och Caroline har fått stor uppmärksamhet för sina smycken med tydligt kristet budskap.Efter ett år av slit med företaget tog det fart och Caroline har fått stor uppmärksamhet för sina smycken med tydligt kristet budskap.

Två månader senare besökte Caroline en New Wine-konferens och sökte återigen förbön, när en av förebedjarna sa: »Jag tror att du ska jobba med smycken«. 

– Jag fick gåshud över hela kroppen och kände mig helt överväldigad av att få precis samma tilltal. Jag gick direkt till min man och berättade det, och han sa bara: »Ja men då måste det vara Gud!«. Jag upplevde att jag skulle skapa smycken som påminner Guds folk om sin kärlek och allt fantastiskt som står i Bibeln. 

Caroline började söka efter guldsmedsutbildningar, men fick ingen frid över det. Hon tänkte på resan till Filippinerna och insåg att hennes företag kanske skulle ge människor i utvecklingsländer jobbmöjligheter. Genast kom glädjen tillbaka, och hon började skriva på en affärsplan. Caroline upplevde flera bönesvar. Hon fick bland annat kontakt med både en designer och en kemist – personer som hjälpte henne förstå designprocessen och hur man ser äktheten i guld och silver.

– Jag stängde in mig på mitt rum och sade åt familjen att inte störa, »Nu ska jag designa smycken«. Jag bad, lyssnade på lovsång, och upplevde att Gud ledde mig. Jag bad mycket över psalm 23. En natt vaknade jag och såg en herdestav i taket och hur en käpp lades tvärs över så att det bildade ett kors, jag tänkte direkt på Johannes evangelium 10:11 där det står att »den gode herden ger sitt liv för fåren« vilket blev smycket »The Shepherd’s Cross« – herdens kors. 

I mars 2020 var företaget redo att lanseras – precis samtidigt som samhället stängdes ner på grund av Covid. Ett år hann gå innan Caroline kände sig helt uppgiven – och vi är tillbaka på klippan den gråa februaridagen 2021.

– Jag gråter nästan aldrig utan är ofta glad. Men jag kände till slut att jag ville ge upp. Jag som jobbat med media i hela mitt liv, vad höll jag på med, liksom? Jag tänkte att när jag var lydig till Guds kallelse skulle ordrarna bara strömma in, men så blev det ju inte. Jag gav tillbaka allt till Gud.

Dagen efter vaknade Caroline upp helt slut och fortfarande ledsen. Hon vankade av och an i huset där de bor, slog på Nyhetsmorgon och orkade tillslut öppna jobbmejlen. Ett av mejlen såg ut att komma från Vanity Fair, ett världskänt magasin. Avsändaren skrev att hon hade sett Carolines design och undrade om de fick publicera hennes smycken.

– Jag tänkte att det måste vara fejk. Jag ringde upp en väninna som jobbat med design i London och bad henne titta på mejlet. Jag hade kvar henne i telefonen medan hon läste mejlet, och hon bara skrek: »You have made it, you have made it as a designer!«. Jag vågade inte svara på mejlet själv utan lät min vän formulera något vettigt. Ett par månader efter publiceringen hörde brittiska Vogue av sig efter att ha läst om mig. 

Äntligen lossnade det för Caroline. Hon blev inbjuden till modeshower i både New York och Paris för att visa upp sina smycken. Hon fick också frågan om att medverka på en direktsänd podcast och ha en pop-up med sina smycken under det amerikanska super-eventet Super Bowl, under en lunch för fruarna till spelarna.

– Jag upplevde hur Gud sade åt mig att »vila för det som kommer« en vecka innan de hörde av sig. Jaha, tänkte jag, som hade massor att göra. Men jag lydde, pausade och tog mycket tid till bön. När inbjudan kom var det bara en och en halv vecka kvar till eventet.

Caroline har fått se bönesvar efter bönesvar. Hon hoppas att hennes företag kan fortsätta bidra till jobbmöjligheter i fler länder framöver.Caroline har fått se bönesvar efter bönesvar. Hon hoppas att hennes företag kan fortsätta bidra till jobbmöjligheter i fler länder framöver.

Caroline drömmer om att få fortsätta tjäna Gud genom sitt företag och att utöka produktionen till fler länder för att kunna hjälpa fler. Många har hört av sig till henne och berättat vad hennes smycken har fått betyda.

– Jag var inbjuden att tala i en kyrka, och efteråt kom en mamma och hennes dotter fram gråtandes och berättade att de gett ett av mina halsband till dotterns syster som hade cancer. Smycket hade fått symbolisera hopp under tiden hon var sjuk, och smycket »The Sunrise« utgår från bibelordet Malaki 4:2: »Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar«. 

Recension: Torka dina tårar 

Recension. Texten och melodin andas uppståndelsens nyvunna glädje. Hon får möta honom igen – den hon har sörjt så djupt är inte död, han lever! Maria möts av nyckelorden som kan låsa upp varje till synes hopplös situation: »Varför gråter du min vän, Jesus Kristus är uppstånden.«

Gniste är en av svensk kristenhets mest lyssnade låtskrivare. I vår har hon släppt ett nytt album med titeln Djupare. Torka dina tårar är en av tio nyskrivna sånger. Om de flesta av Gnistes sånger har en riktning mot Gud, i bön och tillbedjan, så är Torka dina tårar av mer förkunnande karaktär. Liksom Gnistes tidigare sånger lockar melodi och arrangemang till att vara med och sjunga. Inte minst i den medryckande refrängen som får mig att associera till 1800-talets pampiga psalmer. En sång att lyssna till och sjunga i påsktid eller närhelst vi behöver påminna oss om att graven är tom och döden besegrad.

Nytt upplägg för årsmötet

Årsmötet den 15–19 maj kommer i år att börja digitalt på plattformen VoteIT. Där kommer årsmötets alla frågor kunna diskuteras via textinlägg. I två omgångar fram till torsdag kväll fattas också beslut i ungefär hälften av årsmötets ärenden. På fredagsförmiddagen tar själva årsmötet paus, då årsmöteskonferensen inleds fysiskt i Umeå med samtal om hur vi når unga generationer med evangeliet. Årsmötet återupptas sedan den 19 maj på eftermiddagen i form av ett hybridmöte med möjlighet att delta både på plats och via videolänk. Markus Holmström och Lina Torres, EFS riks, arbetar med att planera årsmötet och hoppas på ett ökat engagemang.

– Vi önskar att det nya upplägget ska öka delaktigheten och vi jobbar för att både de som deltar digitalt och de som är på plats i Umeå ska ha en positiv upplevelse, förklarar Lina Torres.

Även om man inte deltar på årsmötet innehåller konferensen många andra aktiviteter att delta i, även om fokuset under fredagen kommer ligga på just årsmötet.

– Vi tror ju att vi alla, som Guds barn, har en lika viktig del i missionsuppdraget och därför är vi alla lika viktiga i att forma hur EFS ska jobba för det uppdraget och för vår gemensamma framtid. Därför är vår förhoppning att detta ska vara ett steg i att bemyndiga och utveckla demokratin i EFS med nya, pedagogiska grepp, berättar Markus Holmström.

Barn har rätt till sjukvård

Barnen tittade storögt på mig.  

– Kan vi få hålla i henne? 

En pojke som var extra modig sträckte ut sin hand.

– Hon heter Haki, förklarade läkaren i den vita t-shirten. 

– Det betyder »rättighet«.

Bild: Magdalena VogtBild: Magdalena Vogt

Pojken i den röda tröjan skruvade lite på sig. Han tyckte nog att det var ett konstigt namn. Vadå rättighet? Vad är det?

Läkaren som heter Khadar tittade på pojken och log. Han började förklara.

– Rättigheter är något som alla människor har. Rätt till mat. Rätt till rent vatten och rätt att gå i skolan, till exempel.

Khadar satte sig ner på huk och barnen samlades omkring honom. 

Vi befann oss i ett flyktingläger i Somalia. Marken var täckt av sand och luften var varm och torr. De små dammkornen kittlade i ögonen och näsan. 

– Idag har jag kommit hit för att hjälpa alla de i lägret som är sjuka. Alla barn som behöver sjukvård har rätt att få det, fortsatte läkaren Khadar att berätta. 

– Känner ni någon som är sjuk? frågade han. 

Barnen nickade. Det var många i lägret som var sjuka. Eftersom det är torrt i Somalia och inte har regnat på flera år, så finns det nästan inget vatten kvar. Det vattnet som finns är ofta smutsigt och man kan bli sjuk när man dricker det. 

Vi satt där en stund. Barnen pratade om olika sjukdomar och saker som alla människor behöver för att må bra, rent vatten och mat till exempel. Sådant är rättigheter. Sedan var det dags för Khadar och de andra från hjälporganisationen Warsan att ställa iordning sin klinik – en läkarmottagning med sjuksköterskor och mediciner, mitt i lägret. Hela dagen jobbade de där för att alla som var sjuka skulle få hjälp, både barn och vuxna.

Vilka rättigheter känner du till? Finns det rättigheter och behov som är särskilt viktiga? Hur tänker du att vi kan hjälpas åt så att alla människor i världen kan få det de behöver?

Hälsningar från Haki i Somalia

Förberedelser inför Patrullriks

I sommar kommer skogarna och ängarna vid Mjösjöliden utanför Svensbyn i Norrbotten återigen ljuda av skratt, patrullrop och sång. Då anordnas Patrullriks, Salts stora rikstäckande scoutläger för andra gången på orten.

Uppslutningen från de boende runt Mjösjöliden har varit överväldigande positiv, och de ser med glädje fram emot att välkomna de cirka 1500 scouter som beräknas komma.

Hur känns det inför Patrullriks? Lovisa: Det kommer att bli jättekul och jag är jättetaggad. Jag längtar så mycket! Smila: Jag är lite nervös, men samtidigt taggad. Jag längtar! Bild: Monica ArndtHur känns det inför Patrullriks? Lovisa: Det kommer att bli jättekul och jag är jättetaggad. Jag längtar så mycket! Smila: Jag är lite nervös, men samtidigt taggad. Jag längtar! Bild: Monica Arndt

Under årets Patrullriks kommer det finnas fyra separata »byar«. Scoutbyn, med scoutkårer från hela landet, Ungdomsbyn, med scouter från ca 14 år och uppåt, en Familjeby och – en nyhet för i år – en Seniorby. I båda dessa sista finns utrymme att välja hur man vill bo: i tält, husvagn eller husbil, och ett delvis eget program, men med samma grundtankar kring scoutingen. Just Seniorbyn har varit efterlängtad i många år av dem som kanske känt sig för gamla för klassiskt scoutliv, men som fortfarande har ett brinnande hjärta för saken. 

Gemensamt för alla deltagare i de olika byarna är att allt sker ute under lägerveckan. Man bygger upp det som behövs för att leva livet utomhus. På kvällarna hålls gemensamma lägerbål med underhållning, sång och patrullrop, tävlingar och bön. På morgnarna ansvarar varje region för andakt och varje kår sköter under dagen matlagning, disk och trivsel på sitt eget område. 

En marknadsdag kommer också att hållas då egengjorda hantverk säljs till förmån för BIAL – barn i alla länder, och dit föräldrar och allmänhet är välkomna.

IngaBritt Johansson, lägerchef:

När jag skriver detta är det sportlov och minus 18 grader ute, och jag sitter och funderar på alla härliga scouter som har eller har haft sportlov. Jag vet inte om ni längtar till sommaren, men det gör jag. Jag tänker på sol, värme, barn, bad och skratt. Detta kommer vi att få uppleva när ni kommer till Norrbotten på Patrullriks. En hel vecka ska vi få ha läger och ha en massa kul tillsammans. 

Vi planerar och förbereder för att ni ska få en härlig lägervecka. Vi vill säga välkommen till Mjösjöliden 30/7–5/8 då vi får samlas och uppleva scoutläger under temat Rotad (Ef 3:14–21).

Det här bibelordet har följt oss genom hela planeringen av Patrullriks. Vi människor behöver få känna oss trygga, unika, behövda, älskade – och det vill Jesus att vi ska känna. Jesus vill finnas vid vår sida alla dagar, hela tiden och vara vår bästa vän. Under sommarens lägervecka så får vi vara tillsammans alla åldrar. Vi har så mycket att lära av varandra. 

Tänk att få vara tillsammans och uppleva en massa roliga, häftiga, unika upplevelser tillsammans. Vi ska få göra spännande dagsaktiviteter, bada, träffa nya och gamla kompisar, mysa vid en brasa, ja allt det man gör på läger. 

Jag längtar till sommaren. Visst kommer du? Välkommen! 

Nystart för välbesökt konferens i Stockholm

Konferensen startade för ett 20-tal år sedan som en fördjupningshelg för EFS i Stockholm och har växt under åren. I år medverkade bland annat Hans Weichbrodt (OAS), biskop Andreas Holmberg (Stockholms stift). Mia Ström (EFS) och Martin Helgesson (Roseniuskyrkan).

Helgen inleddes med en fördjupande ledarsamling med Hans Weichbrodt på fredagseftermiddagen. Där delade Hans erfarenheter av hur man kan förkunna förlåtelse och försoning i vår tid. Under dagarna fick vi sedan i föredrag, gudstjänster och samtal, och med bönen och den kristna musiken som sammanhållande ton, söka Jesus tillsammans. Bland annat hade vi ett panelsamtal om hur vi tillsammans kan stödja och utveckla nya gudstjänstfirande gemenskaper.

Bild: Carl-Olof StrandBild: Carl-Olof Strand

EFS körer »Voices of the Cross« från EFS Cross Culture i Uppsala, tigrinja-kören från Betlehemskyrkan och Hammarbykyrkans kör medverkade vid olika tillfällen under helgen. De delade tillsammans med musiker, sånggrupper och lovsångsteam från våra olika kyrkor med sig av en härlig musikupplevelse med mycket underbar lovsång. Det var så fint att få uppleva hur tre av våra Stockholmskyrkor fylldes till brädden med människor från så många olika kristna sammanhang. 

Över 200 personer gick fram till förbön under helgen och många upplevde förnyelse och den Helige Andes närvaro. Det kändes starkt och fint att få tjäna tillsammans i förkunnelse och omsorg i ett så stort team med förankring i så många olika församlingar. Låt oss lita på Jesu ord: »Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.« (Matt 18:20). 

Upprörda känslor efter uteblivet stöd

Efter en långdragen debatt röstade 54 av regionfullmäktiges 71 ledamöter i slutet av mars för regionstyrelsens förslag om att kulturstöd stryps för verksamheter som har religiösa eller partipolitiska inslag. Orsaken att man ändrar möjligheten till bidrag anges vara för att uppdatera och modernisera gamla regelverk som inte hängt med i utvecklingen. Man hade fått in ett 20-tal remissvar från kyrkliga aktörer på Gotland, som ifrågasatte beslutet men förslaget röstades ändå igenom av regionfullmäktige. Erik Eckerdal, biskop för Visby stift, är bekymrad över beslutet.

– Det är ett problematiskt beslut av många olika orsaker. Delvis strider det mot den överenskommelse som ingicks mellan stat och civilsamhälles organisationer 2008, där man betonar olika aktörers unika bidrag till samhället. Kyrkans omfattande bidrag till samhället kan inte skiljas från att vi är just en religiös gemenskap. Genom regionens beslut underkänns kyrkornas specifika bidrag till samhället och särbehandlar oss negativt jämfört med andra organisationer som genomför kulturella aktiviteter, menar biskop Erik.

Många som har reagerat mot beslutet är kyrkor som driver barn- och ungdomsverksamheter, såsom scouting eller läger. Biskop Erik Eckerdal nämner att Sverige nyligen ratificerat barnkonventionen som betonar barnets rätt till andlig utveckling, och han tycker det är anmärkningsvärt att beslutet hänvisar till barnkonventionen utan att nämna något om barnets rätt till religion eller andlig utveckling. 

– Antalet svenskar som beskriver livet som meningslöst har fyrdubblats sedan 2003, speciellt bland unga män, enligt siffror från analysföretaget Kairos future. Kyrkorna har ett unikt bidrag att förmedla mening, bygga existentiell hälsa och andlig hållbarhet. När kyrkorna odlar gemenskapen med Jesus Kristus bidrar vi till att sprida frid och försoning och goda handlingar för våra medmänniskor. Varför vill Region Gotland ta avstånd från det när man samtidigt ropar efter vår hjälp på andra håll? 

I beslutet står det att »de verksamheter som stöds ska vila på demokratisk grund och bedrivas i enlighet med FN:s konventioner om mänskliga rättigheter och barnkonventionen«. Även där vill biskop Erik belysa paradoxen i beslutet.

– Att peka ut och negativt särbehandla aktiviteter med religiösa inslag kan ge sken av att Regionen tror att religiös verksamhet per definition är antidemokratisk och skadlig för dem som deltar. Kyrkan och frikyrkorna har varit otroligt viktiga för demokratiutvecklingen i vårt land.