Författare: Benjamin Kruse

Kristen enhet under påskfirandet i Markaryd

 Allt Guds folk och påsken på samma plats – det är att föredra. Och med så mycket folk samlat blir det väldigt välsignat, konstaterar Håkan Persson, kyrkoherde i Markaryds församling.

Ola Nilsson, prästvigd för EFS 2020, ledde skärtorsdagens mässa och Håkan Persson höll i påskdagens mässa – medan den andre predikade. Av helgens fyra gemensamma gudstjänster var påskdagens mässa störst, med 200 personer samlade.

Ola Nilsson är präst och pastor i Hagakyrkan, som är ansluten till EFS och Equmenia­kyrkan och är den mer låg- och frikyrkligt präglade församlingen i Markaryds tätort. Bild: Lucas MellergårdOla Nilsson är präst och pastor i Hagakyrkan, som är ansluten till EFS och Equmenia­kyrkan och är den mer låg- och frikyrkligt präglade församlingen i Markaryds tätort. Bild: Lucas Mellergård

– Många uttrycker en sådan glädje över att byns kristna firar påskdagens mässa i enhet kring trons centrum på detta sätt, berättar Ola och nämner att även den mindre EFS-gruppen i Markaryd, som har hemmen som bas, deltog i gudstjänsten.

Att byns tre församlingsgemenskaper funnit varandra beror på bön, menar Ola.

– Sedan flera år har Håkan bjudit in till gemensam prästbön första måndagen i månaden, öppen även för andra än byns präster.

Att den kristna enheten är stark i kommunen visade sig i en gemensam möteshelg med Mats Nyholm från S:ta Clara kyrka helgen efter påsk. Arrangör var kristna samarbetsrådet, där ytterligare två svenskkyrkliga församlingar, en pingst- och en EFK-församling från de norra kommundelarna samt inspirationscentret Ladan ingår.

– Med tanke på att Sverige i dag är ett missionsfält vill jag uppmuntra alla inom EFS att söka enhet kring uppdraget överallt där det är möjligt – både i bön och praktik, avslutar Ola Nilsson. 

Jesus väcker döda ting till liv igen

Även om jag till min natur är en obotlig optimist, blev jag bestört när jag läste resultaten från en rapport som visar att allt färre av Englands och Wales befolkning är kristna. Bestörtningen tilltog när jag tittade på den nationella statistiken för kyrkobesök, och där framgick frånvaron av tonåringar och bristen på mångfald i våra församlingar tydligt. Samtidigt konstaterar jag att vårt samhälle är fullt av människor som ger uttryck för ensamhet och isolering, och längtar efter gemenskap. 

Nyligen kände jag mig uppgiven igen, men blev då påmind om när jag för en tid sedan medverkade vid en global kyrkoledarkonferens. När de övriga medverkande hade talat blev det tydligt att konsensus var att den traditionella kyrkan hade spelat ut sin roll och att det var dags att söka efter andra lösningar. När det blev min tur att introducera Church Revitalization Trust (CRT) kände jag en klump i halsen och önskade att de kunde hoppa över mig. Jag representerade allt det som de menade hade passerat sitt bäst-före-datum. I det ögonblicket, tydligare än jag någonsin har hört den Helige Ande tala, hörde jag Anden säga: »Sarah, glöm aldrig att jag är den som väcker döda ting till liv igen.«

Denna sanning drabbade mig med full kraft – hur kunde jag någonsin ha tvivlat? Där vi bara ser förfall och död, ser Jesus potential för ett vibrerande liv. Jesus säger i Joh 10:10: »Jag har kommit för att de ska ha liv och liv i överflöd«. I det ögonblicket blev jag påmind om att Jesus är den som skänker liv. Alla som Jesus någonsin berörde blev helade, befriade, återställda och återupprättade. Alla som möter Jesus möter hans uppståndelsekraft och nytt liv. Döden har inte sista ordet i våra liv, våra familjer, våra kyrkor, våra arbetsplatser, våra samhällen, våra städer eller vårt land. Kristi uppståndelseliv pulserar genom församlingens ådror och inte ens döden kan stoppa Guds rike från att avancera.

I dag befinner vi oss i ett slags Lasarus-ögonblick där många sörjer kyrkans långsamma men snara död. Jag påminns om att det aldrig är för sent för Jesus, då jag föreställer mig hur Jesus står framför graven och ropar: »Kom ut Lasarus!« På samma sätt ropar Jesus idag: »Stå upp, min kyrka!« Tiden är inne för kyrkan att resa sig upp, eftersom samma kraft som återuppväckte Jesus från graven genomströmmar våra kyrkor med ny kraft. Vi får frimodighet att kliva in i denna trasiga värld och stråla ett ljus så starkt att mörkret skingras.

I dag frågar Jesus oss: var behöver vi hans livgivande beröring? På vilka områden behöver vi hans kraft? Behöver du kanske hans uppståndelsekraft för att se ett genombrott, en förvandlad situation, helande för en brusten relation eller hopp om en ny början? Vi kan be honom om detta eftersom han är verksam i den bransch där döda ting får liv igen!

Jag blir väldigt uppmuntrad av att se hur Gud är verksam i vår tid. Överallt i CRT-nätverket, där 140 brittiska kyrkor och sex globala knutpunkter ingår, visar sig Jesus uppståndelsekraft. Omständigheterna är utan tvekan tuffa och utmanande, men mitt i allt finns tecken på nytt liv. Ukrainska Alpha-kurser pågår för flyktingar från kriget, vi har nya grupper för farsi- och arabisktalande asylsökande. Fyrtio procent av våra församlingsplanteringar tjänar kärleksfullt i utsatta låginkomstområden med den nöd som råder där. Vår Älska din nästa-satsning hjälper kyrkor att bättre stödja de mest utsatta i vårt samhälle. Hundra män och kvinnor utbildas just nu inom vårt Petrus-program med mål att prästvigas. Ytterligare 300 personer väntar på att få plats i vårt Kaleb-program. Under konferensen Focus välkomnades 21 nya kyrkor. 25 unga kvinnor och män genomgår utbildningen Accelerator för att plantera nya församlingar nästa sommar. Kyrkan är med andra ord mycket levande och den Helige Ande är verksam.

Stå med oss när vi fortsätter att frimodigt be om Jesuscentrerade och andefyllda gudstjänstfirande gemenskaper ska återuppstå och återupprättas på varje plats och i varje stad. En radikal, annorlunda och kärleksfull gemenskap som erbjuder och inbjuder till liv och liv i överflöd för varje enskild person i vårt land.

Recension: Torka dina tårar 

Recension. Texten och melodin andas uppståndelsens nyvunna glädje. Hon får möta honom igen – den hon har sörjt så djupt är inte död, han lever! Maria möts av nyckelorden som kan låsa upp varje till synes hopplös situation: »Varför gråter du min vän, Jesus Kristus är uppstånden.«

Gniste är en av svensk kristenhets mest lyssnade låtskrivare. I vår har hon släppt ett nytt album med titeln Djupare. Torka dina tårar är en av tio nyskrivna sånger. Om de flesta av Gnistes sånger har en riktning mot Gud, i bön och tillbedjan, så är Torka dina tårar av mer förkunnande karaktär. Liksom Gnistes tidigare sånger lockar melodi och arrangemang till att vara med och sjunga. Inte minst i den medryckande refrängen som får mig att associera till 1800-talets pampiga psalmer. En sång att lyssna till och sjunga i påsktid eller närhelst vi behöver påminna oss om att graven är tom och döden besegrad.

Nytt upplägg för årsmötet

Årsmötet den 15–19 maj kommer i år att börja digitalt på plattformen VoteIT. Där kommer årsmötets alla frågor kunna diskuteras via textinlägg. I två omgångar fram till torsdag kväll fattas också beslut i ungefär hälften av årsmötets ärenden. På fredagsförmiddagen tar själva årsmötet paus, då årsmöteskonferensen inleds fysiskt i Umeå med samtal om hur vi når unga generationer med evangeliet. Årsmötet återupptas sedan den 19 maj på eftermiddagen i form av ett hybridmöte med möjlighet att delta både på plats och via videolänk. Markus Holmström och Lina Torres, EFS riks, arbetar med att planera årsmötet och hoppas på ett ökat engagemang.

– Vi önskar att det nya upplägget ska öka delaktigheten och vi jobbar för att både de som deltar digitalt och de som är på plats i Umeå ska ha en positiv upplevelse, förklarar Lina Torres.

Även om man inte deltar på årsmötet innehåller konferensen många andra aktiviteter att delta i, även om fokuset under fredagen kommer ligga på just årsmötet.

– Vi tror ju att vi alla, som Guds barn, har en lika viktig del i missionsuppdraget och därför är vi alla lika viktiga i att forma hur EFS ska jobba för det uppdraget och för vår gemensamma framtid. Därför är vår förhoppning att detta ska vara ett steg i att bemyndiga och utveckla demokratin i EFS med nya, pedagogiska grepp, berättar Markus Holmström.

Barn har rätt till sjukvård

Barnen tittade storögt på mig.  

– Kan vi få hålla i henne? 

En pojke som var extra modig sträckte ut sin hand.

– Hon heter Haki, förklarade läkaren i den vita t-shirten. 

– Det betyder »rättighet«.

Bild: Magdalena VogtBild: Magdalena Vogt

Pojken i den röda tröjan skruvade lite på sig. Han tyckte nog att det var ett konstigt namn. Vadå rättighet? Vad är det?

Läkaren som heter Khadar tittade på pojken och log. Han började förklara.

– Rättigheter är något som alla människor har. Rätt till mat. Rätt till rent vatten och rätt att gå i skolan, till exempel.

Khadar satte sig ner på huk och barnen samlades omkring honom. 

Vi befann oss i ett flyktingläger i Somalia. Marken var täckt av sand och luften var varm och torr. De små dammkornen kittlade i ögonen och näsan. 

– Idag har jag kommit hit för att hjälpa alla de i lägret som är sjuka. Alla barn som behöver sjukvård har rätt att få det, fortsatte läkaren Khadar att berätta. 

– Känner ni någon som är sjuk? frågade han. 

Barnen nickade. Det var många i lägret som var sjuka. Eftersom det är torrt i Somalia och inte har regnat på flera år, så finns det nästan inget vatten kvar. Det vattnet som finns är ofta smutsigt och man kan bli sjuk när man dricker det. 

Vi satt där en stund. Barnen pratade om olika sjukdomar och saker som alla människor behöver för att må bra, rent vatten och mat till exempel. Sådant är rättigheter. Sedan var det dags för Khadar och de andra från hjälporganisationen Warsan att ställa iordning sin klinik – en läkarmottagning med sjuksköterskor och mediciner, mitt i lägret. Hela dagen jobbade de där för att alla som var sjuka skulle få hjälp, både barn och vuxna.

Vilka rättigheter känner du till? Finns det rättigheter och behov som är särskilt viktiga? Hur tänker du att vi kan hjälpas åt så att alla människor i världen kan få det de behöver?

Hälsningar från Haki i Somalia

Förberedelser inför Patrullriks

I sommar kommer skogarna och ängarna vid Mjösjöliden utanför Svensbyn i Norrbotten återigen ljuda av skratt, patrullrop och sång. Då anordnas Patrullriks, Salts stora rikstäckande scoutläger för andra gången på orten.

Uppslutningen från de boende runt Mjösjöliden har varit överväldigande positiv, och de ser med glädje fram emot att välkomna de cirka 1500 scouter som beräknas komma.

Hur känns det inför Patrullriks? Lovisa: Det kommer att bli jättekul och jag är jättetaggad. Jag längtar så mycket! Smila: Jag är lite nervös, men samtidigt taggad. Jag längtar! Bild: Monica ArndtHur känns det inför Patrullriks? Lovisa: Det kommer att bli jättekul och jag är jättetaggad. Jag längtar så mycket! Smila: Jag är lite nervös, men samtidigt taggad. Jag längtar! Bild: Monica Arndt

Under årets Patrullriks kommer det finnas fyra separata »byar«. Scoutbyn, med scoutkårer från hela landet, Ungdomsbyn, med scouter från ca 14 år och uppåt, en Familjeby och – en nyhet för i år – en Seniorby. I båda dessa sista finns utrymme att välja hur man vill bo: i tält, husvagn eller husbil, och ett delvis eget program, men med samma grundtankar kring scoutingen. Just Seniorbyn har varit efterlängtad i många år av dem som kanske känt sig för gamla för klassiskt scoutliv, men som fortfarande har ett brinnande hjärta för saken. 

Gemensamt för alla deltagare i de olika byarna är att allt sker ute under lägerveckan. Man bygger upp det som behövs för att leva livet utomhus. På kvällarna hålls gemensamma lägerbål med underhållning, sång och patrullrop, tävlingar och bön. På morgnarna ansvarar varje region för andakt och varje kår sköter under dagen matlagning, disk och trivsel på sitt eget område. 

En marknadsdag kommer också att hållas då egengjorda hantverk säljs till förmån för BIAL – barn i alla länder, och dit föräldrar och allmänhet är välkomna.

IngaBritt Johansson, lägerchef:

När jag skriver detta är det sportlov och minus 18 grader ute, och jag sitter och funderar på alla härliga scouter som har eller har haft sportlov. Jag vet inte om ni längtar till sommaren, men det gör jag. Jag tänker på sol, värme, barn, bad och skratt. Detta kommer vi att få uppleva när ni kommer till Norrbotten på Patrullriks. En hel vecka ska vi få ha läger och ha en massa kul tillsammans. 

Vi planerar och förbereder för att ni ska få en härlig lägervecka. Vi vill säga välkommen till Mjösjöliden 30/7–5/8 då vi får samlas och uppleva scoutläger under temat Rotad (Ef 3:14–21).

Det här bibelordet har följt oss genom hela planeringen av Patrullriks. Vi människor behöver få känna oss trygga, unika, behövda, älskade – och det vill Jesus att vi ska känna. Jesus vill finnas vid vår sida alla dagar, hela tiden och vara vår bästa vän. Under sommarens lägervecka så får vi vara tillsammans alla åldrar. Vi har så mycket att lära av varandra. 

Tänk att få vara tillsammans och uppleva en massa roliga, häftiga, unika upplevelser tillsammans. Vi ska få göra spännande dagsaktiviteter, bada, träffa nya och gamla kompisar, mysa vid en brasa, ja allt det man gör på läger. 

Jag längtar till sommaren. Visst kommer du? Välkommen! 

Trons ögon

Är du less på att ge? De senaste åren har kriserna avlöst varandra. Så mycket elände, både långt borta och här hemma. Varför ska vi fortsätta att ge när det verkar göra så liten skillnad? Vi är ju också själva drabbade av höjda elpriser, ökad inflation och en osäker framtid!

Så här kan man beskriva verkligheten, men det behöver inte vara den enda versionen.

Vi bekänner oss till en Gud som, in i döden, gav sig själv för oss människor och vi tror på uppståndelsens verklighet. Som kristna har vi ett hopp som inte är grundat i ekonomisk utveckling eller fungerande samhällssystem, utan i något mycket mer stabilt. Guds rike är grundat på Jesus Kristus i evighet.

Med trons ögon ser vi möjligheter där andra bara ser omöjligheter. Det är aldrig för sent och aldrig hopplöst, inte ens i dödens omedelbara närhet. Istället anar vi Guds mäktiga händer också i maktlösheten och förtvivlan. Gud använder våra gåvor, stora som små, för att komma med hopp, ljus och liv.

Profeten Jesaja utmanar oss igen: »Om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då ska ljus bryta fram för dig mörkret, din natt bli strålande dag.« (Jes 58:10)

Långfredagens mörker byts i påskdagens strålglans. Att Jesus har uppstått är inte bara en teori utan en faktisk verklighet. Det är på riktigt! Jesus lever! Därför vet vi att det finns goda skäl att tro på en gryning också i det som verkar nattsvart.

Inom EFS mission finns så många berättelser om hopp, så många exempel på hur döden inte är slutet, utan början på något nytt. I detta nummer av Budbäraren kan du läsa om hur glädjens evangelium sprids bland döva i Eritrea, hur barn och familjer får mer än bara sjukvård på Ilula sjukhus i Tanzania och mycket annat. Och därför tror jag att du vill fortsätta att vara med och ge, så att gryningsljuset får bryta fram för fler.

Gör som våra mödrar

Jag fyller år i april. Förut tänkte jag inte att det var något särskilt med födelsedagar egentligen (förutom när jag var liten och det var kul med kalas och presenter, förstås). Men när jag själv fick barn blev det en ny stark dimension – att på min födelsedag utstod min mamma smärta och kamp för att mitt liv skulle födas fram. 

Under februari hade jag förmånen att besöka Indien och kyrkan i Madhya Pradesh som fyllde 100 år. Jag besökte också några av EFS missionärers gravar och stannade i tanken vid detta, att de varit med och liksom fött fram denna kyrka. 

Vid närmare reflektion är det mycket som liksom föds fram. En tanke, en vision som tar sin början och som sedan bärs hela vägen fram till verklighet. Varje kyrka eller bönhus, där vi firar gudstjänst, började någonstans som en tanke som sedan blev konkret.

Vi borde fira, fira alla dessa »mödrar« som liksom gett liv. Låta den tanken smitta oss till att fortsätta vara sådana som låter nya saker formas.

Det kan också komma tider när det som en gång föddes inte längre finns kvar. Jag har många böcker i mitt bibliotek om EFS historia som berättar om människor som levt, drömt och arbetat, verksamheter som kommit och gått – olika tider med olika berättelser. Jag vet inte om jag är udda, men jag har gjort många av dessa berättelser till mina därför att de är en del av EFS historia, och därmed både min och din. Människor som vi, som gått före, som kämpat för att liv skulle bli till i städer och på öde platser – och många gånger blev det också så. Vi är en del av dem och har en skyldighet att hedra vår historia, hedra kampen för livet och för vad de trodde på och bad och arbetade för.

När vi ser oss omkring idag behöver vi vakna och fortsätta den kampen. Jag hörde häromdagen att det finns droger på den ort där jag bor, och vårt lilla samhälle ska nu ha vuxna som går runt på byn på helgerna. Kampen för livet behövs på plats efter plats. Våra ungdomar fastnar i hopplöshet, missbruk och psykisk ohälsa. Våra äldre lider av ensamhet. Som kristna vet vi att Jesus är den som djupast helar och upprättar. Hur blir vi som våra »mödrar«, de som kämpade för livet?

I Nya testamentet läser vi om när Jesus ska lämna jorden. Han säger till sina lärjungar: »Jag lämnar er inte ensamma. Hjälparen den helige Ande ska undervisa er om allt.« 

Vi är inte utlämnade åt oss själva. Den helige Ande är närvarande bland Guds folk. Det är dags för oss att be: Kom helige Ande. Kom forma mig och gör mig till en kämpe, en kämpe för livet. 

Och så får vi inte glömma firandet – tillfällena att säga tack till Gud. Tack för livets gåva, tack för församlingen, tack för att Ditt rike växer till!

Starka rötter och påtagligt liv

I centrala Eritrea ligger huvudstaden som kallas »lilla Rom« och vars unika arkitektur gjort att Unesco klassat hela Asmara som ett världsarv. 

– Asmara är en pärla! säger Erik Johansson, EFS internationella missionssekreterare, och beskriver välsopade gator, världens bästa cappuccino och vackra byggnader i art déco-stil. 

– Att besöka staden är som att gå omkring i en filmkuliss. 

I mars reste Erik till Eritrea tillsammans med Anna Claesson från EFS internationella avdelning – ett besök som från ELCE, evangelisk-lutherska kyrkan i Eritrea, var väldigt uppskattat och efterlängtat. Viljan till tät kontakt med EFS är stor, och från den eritreanska kyrkans håll är man angelägen om historien och traditionen, berättar Erik.

Erik Johansson och Anna Claesson mötte under sitt besök i Eritrea en kyrka med starka EFS-rötter.Erik Johansson och Anna Claesson mötte under sitt besök i Eritrea en kyrka med starka EFS-rötter.

– Man undrar också hur kontakten ska se ut framöver, när den unga generationen ska ta över. 

EFS historia i Eritrea är nämligen gedigen. EFS internationella missionsarbete, och hela Sveriges internationella biståndsverksamhet, fick sin början när de tre pionjärerna Carlsson, Kjellberg och Lange ankom till den eritreanska hamnstaden Massawa i mars 1866. Ingen annanstans finns så många EFS-missionärer begravda – ett tydligt tecken på att många levde och dog för missionen i landet, ett arv som många i Eritrea är medvetna om. 

– Asmara är en av de platser i världen där EFS-rötterna märks som tydligast. Där sjunger man fortfarande Sions toner och generalsynodens (kyrkomötets) söndagsgudstjänst avslutas med den klassiska EFS-psalmen »Med Gud och hans vänskap« på tigrinja, berättar Erik. 

– Man kan inte leva på historien, men samtidigt blir historien väldigt spännande när den är så påtaglig.

Fredsavtalet med Etiopien år 2018 har öppnat upp både statsgräns och kommunikationsvägar. De evangelisk-lutherska kristna i Eritrea ser med skräckblandad förtjusning på Mekane Yesus-kyrkan. Den etiopiska motsvarigheten är som en jätte i jämförelse, med sitt stora antal medlemmar, projekt och internationella kontakter. En skillnad är den karismatiska rörelsen inom Mekane Yesus, som inte finner någon motsvarighet i grannlandets systerkyrka. Eritrea har också påverkats av de senaste två årens krig i den etiopiska regionen Tigray. Tack vare fredsöverenskommelsen kommer ungdomar tillbaka hem från fronten, till stor glädje.

I Eritrea har man lärt sig att anpassa sig efter omständigheterna. Det karga landskapet är fullt av terrasserade bergssidor där sten för sten har burits och lagts på plats för att ge odlingen bästa möjliga förutsättningar. Kanske blir det ännu ett torrt år, men strävsamheten är stor. Även inom kyrkan, menar Erik. 

– Jag har mött så många tålmodiga, uthålliga människor som ser ett värde i att ta vara på det man har. 

På det teologiska seminariet i Beleza planerar man att bygga ut internatet för att kunna ta emot fler kvinnliga studenter och köpa in datorer och litteratur till biblioteket. Viljan till utveckling är stor även om det kan vara svårt att få tag på det material som krävs. 

Budbäraren har tidigare informerat om att ELCE:s dövskolor har gått upp i statlig ägo, men i Asmara finns en grupp som har gudstjänster på teckenspråk.

– Det var fantastiskt att möta dem. De är ivriga att dela med sig av evangeliet med andra döva, berättar Erik. Många som fått utbildning på dövskolan i Keren arbetar inom textilindustrin i Asmara. Så länge dövskolorna hörde till kyrkan fanns en naturlig kontaktyta. Nu behöver man tänka nytt och kanske arbeta på andra sätt.

Erik och Anna fick under sitt besök se flera kyrkor och ta del av olika verksamheter som kyrkan driver.Erik och Anna fick under sitt besök se flera kyrkor och ta del av olika verksamheter som kyrkan driver.

– Det här är en utmaning som också går tillbaka till oss i Sverige: Hur gör vi med inkluderingen av döva i våra kyrkor? 

I en stad med bevarad arkitektur från början av 1900-talet och i en kyrka med tydlig historisk förankring, sjuder det samtidigt av nytt liv. Till söndagsskolan kommer tusentals barn, och en församling i Asmara har två kvällar i veckan ungdomssamlingar som lockar runt 800 personer varje gång.  

– Det finns definitivt en längtan, och liv som är väldigt påtagligt. 

»Det räcker inte att sätta nålar och ge lite antibiotika«

Året var 2019 och Nora Sandahl hade precis börjat jobba på Ilula sjukhus. Hon var utsänd av EFS som sjuksköterska, men redan från början kände Nora att det skavde. Den medicinska hjälp hon kunde erbjuda räckte inte för att möta de komplexa behov hon såg.

– Få saker gör mig så ledsen som när barn försummas eller utsätts för övergrepp, säger Happy Mgaya (till vänster). Här är hon på väg till ett hembesök tillsammans med en av de lokala kvinnliga byledarna. Bilder: Magdalena Vogt– Få saker gör mig så ledsen som när barn försummas eller utsätts för övergrepp, säger Happy Mgaya (till vänster). Här är hon på väg till ett hembesök tillsammans med en av de lokala kvinnliga byledarna. Bilder: Magdalena Vogt
– Jag har alltid älskat att arbeta med barn och här på sjukhuset i Ilula har mitt arbete fokuserat alldeles extra just på barn- och mödravård, berätta Nora.– Jag har alltid älskat att arbeta med barn och här på sjukhuset i Ilula har mitt arbete fokuserat alldeles extra just på barn- och mödravård, berätta Nora.

Nora minns särskilt en fattig mamma som kom med sin lilla dotter till BVC-mottagningen för HIV-smittade. Det var tydligt att dottern var gravt undernärd och även storebror på fem år led av undernäring. Den lilla flickan och hennes situation berörde Nora. 

– Det var glasklart att några enkla råd eller mediciner skulle förändra situationen. Jag frågade personalen om det inte fanns någon socialarbetare på sjukhuset som kunde hjälpa familjen på ett bredare plan. Det var första gången jag träffade Happy Mgaya, berättar Nora. 

Happy var dryga trettio år och sjuksköterska, precis som Nora. Även Happy hade brottats mycket med de stora sociala behoven. Därför hade hon återvänt till skolbänken för att komplettera sin utbildning med socialt arbete, men sjukhuset hade inte riktigt förstått hur de skulle nyttja hennes kompetens. Den unga mamman blev ett av de första fall som Happy fick ta sig an. 

– Vi åkte ut till byn där familjen bodde för att göra ett hembesök. Då upptäckte vi att mamman också hade ett tungt alkoholmissbruk. Det fanns inte ens någonstans för barnen att sova. De sov direkt på jordgolvet, minns Happy.

Barnen omhändertogs, men mamman fick besöksrätt och idag är de friska och mår bra. Happy lyser upp när hon tänker på dem.

– Det är fantastiskt att se dem nu! Den lilla flickan är fyra år gammal. Hon är aktiv, springer och pratar. Storebror går i skolan och det går riktigt bra för honom, fortsätter Happy. 

Happy är en färgstark person. Det är inte bara klänningen som sprakar i gult och rött. Hon har en slags pippilångstrump-auktoritet. En slags superkraft som man kanske bara kan utveckla när man envist kämpar den goda kampen, i underläge. Mycket av hennes drivkraft grundlades redan när hon var liten. 

– Jag vet hur det är att vara fattig. När min pappa träffade en ny kvinna valde mamma att skilja sig och vi förlorade allt. Mamma jobbade och gjorde allt hon kunde för att ta hand om oss, men det var tufft. Jag fick jobba på lov och helger för att betala för mina skolböcker. Det gav mig en stark längtan att utbilda mig och arbeta för barns rättigheter, säger Happy. 

Happy håller hårt i handtaget i bilens innertak. Vi har just lämnat sjukhuset i Ilula och är på väg till en by för att göra ett hembesök. Bilen skumpar över försummade vägarbeten. Det är svårt att förstå att detta är vår motsvarighet till E4an, en väg som går ända från Dar es Salaam till Lusaka i Zambia.

Sedan 2019 har Happy fått hjälpa många fler familjer, men det har inte varit enkelt. Hon berättar att Noras stöd varit jätteviktigt. Under årens lopp har hon fått utstå både hot och trakasserier.

– Jag arbetar med ett tiotal rättsfall varje månad. Ofta är det barn som blivit utsatta för övergrepp av släktingar eller andra i deras närhet. Det är känsliga frågor och de som känner sig hotade kan använda sin status och ställning för att på olika sätt tysta processen, berättar Happy.

Under pandemin ökade våldsbrotten och de sexuella övergreppen dramatiskt, när många barn skickades hem och hölls isolerade.

– Ser du berget där borta? 

Happy pekar mot en kulle i horisonten. 

– Under pandemin fick vi rapport om en styvpappa som förgrep sig på två barn där, en flicka i tioårsåldern och hennes lillebror. Vi tog fallet till domstol och nu sitter styvpappan fängslad på livstid. Barnen har fått upprättelse och vi har också stöttat dem så att de känner sig trygga i sin hemmiljö, berättar Happy. 

Vi närmar oss byn där vi ska besöka en ung flicka och hennes mamma. Här är vägen smalare och går rakt genom majsfälten. Flickan vi ska träffa ska få en rullstol. Under tio års tid har hon inte kunnat lämna hemmet, eftersom hon saknat hjälpmedel. Men den berättelsen förtjänar dock en alldeles egen artikel. 

Detta var framförallt berättelsen om Nora och Happy. En berättelse som för dem båda började i en känsla av otillräcklighet – en frustration som hjälpte dem att hitta varandra och skapa nya vägar framåt, utan att blunda för svårigheterna. En berättelse om partnerskap och syskonskap. Och om holistisk mission.

Nora Sandahl och Happy Mgaya har hittat stöd i varandra. Tillsammans har de utvecklat arbetet på Ilula sjukhus för att också möta de stora sociala behoven.Nora Sandahl och Happy Mgaya har hittat stöd i varandra. Tillsammans har de utvecklat arbetet på Ilula sjukhus för att också möta de stora sociala behoven.