Konungen, Skaparen, den Upphöjda klev ner till jorden. Han iklädde sig en kostym som var främmande för honom och gavs namnet Jesus. Han lät sig födas, vaggas och undervisas av mänskligheten. Han levde bland dem som inte visste vem han var eller varifrån han kom.

Han ödmjukade sig å det grövsta. Som det står i Filipperbrevet 2: »Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.«

Under många år levde Jesus ganska oansenligt. Det han kanske framförallt gjorde var att vara, nära. Vi läser hur Jesus som tolvåring smög iväg till templet och satte sig mitt bland lärarna och »lyssnade på dem« (Luk 2:46). Han som var svaret för mycket av det som de skriftlärda sökte, han tog sig tid att lyssna och fråga. Jesus var inte rädd för att låta sig omslutas av människors tankar och tro. 

Om vi talar om möten över gränserna, så är väl han det perfekta exemplet? 

Jesus som färdades över galaxerna, tog sig över barriärer och närmade sig en mänsklighet full av otro. Detta är missionens grund. För internationell mission och ett vanligt besök hem till grannen i en svensk småstad. Det börjar där, när vi vågar ta klivet in i någon annans värld. Våga vara, trots att vi är övertygade om att den religionen, den människan inte har hela sanningen. I respekt försöka förstå. I vänskap inse att denna person, så annorlunda mig och mitt, bär på något vackert. I ödmjukhet vilja lära – för vi anar att Gud har gömt bitar av sanning också där.

Men det slutar inte med inlyssnandet. Vi läser att när Jesus som barn anspråkslöst satt och lyssnade till de skriftlärda också delade sina egna tankar; »alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och hans svar«. En tolvårig Jesus möter de skriftlärda. Å, vad gärna jag velat höra detta samtal!

Jesus uppdrag var inte att bara vara människa, utan även Guds Frälsande Hand. Han visste varför han befann sig på jorden. Han hade ett budskap och en uppgift som genomsyrade allt han gjorde: »När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors« (Fil 2).

Han var aldrig auktoritär eller maktlysten – men han kom med auktoritet och makt. Nära, ödmjuk och samtidigt rak och tydlig. Inte självcentrerad, men släppte aldrig blicken från sitt uppdrag.

Det var en fantastisk balansgång han bemästrade.

Tänk om Jesus bara gjort det ena. Tänk om han bara kom för att lyssna och älska. Han var en perfekt människa! Han hade spridit så mycket kärlek. Men det hade inte på djupet förändrat och räddat mänskligheten.

Men tänk om han istället bara hade kommit för att predika och på korset ta striden mot ondskan – utan att möta människorna, lyssna och älska. Så mycket viktigt han skulle få sagt och gjort! Men vem skulle då ta emot honom och hans budskap? 

Både närvarande kärlek och sanning krävdes.

Jag ser flera goda exempel på detta sätt att leva och jag utmanas ofta av dem. 

Paulus uttryckte att »allt har jag varit inför alla – för att åtminstone rädda några« (1 Kor 9:19). Han jagade inte bekräftelse, utan var villig att lägga ner sina egna rättigheter för att tjäna andra. Med ett mål – att rädda. 

Den italienska missionären AnnaLena Tonelli hade troligen kunnat uttrycka sig likt Paulus: »För att vinna somalier har jag varit som en somalier – för att åtminstone rädda någon«. Iklädd en färgglad dirac blev hon år 2003 skjuten till döds på sjukhuset där hon arbetade, av folket hon älskade. Men jag är säker på att hon gjort det hon ville och skulle. Älska människor och peka på Jesu sanning, ända in i döden.

Likaså den äldre kvinna jag just lärt känna här i en svensk småstad. En människa som lyssnar intensivt och som älskar passionerat. Hon gör det med en tydlig bekännelse till Jesus, han som gick före. Jag ser att människor hon möter inte får henne att förlora sin egen övertygelse, snarare tvärt om. Hon har inte blivit muslim trots att hon så många år levt med muslimer. Och hon blir inte en ateist för att hon nyfiket försöker förstå deras trosuppfattning. Den Helige Ande inom henne klarar det. 

Det är också min erfarenhet; i samtal med andra får jag vända och vrida på min egen övertygelse. Kanske slipas min tro, men den kommer inte att försvinna. Olikheterna lyser snarare upp den skatt jag fått ta emot. I ärliga samtal med någon, som inte tror på Guds försoning och hans löften om evigheten, ser jag med än större tacksamhet på den verklighet jag fått lära känna och den nåd jag får leva i.  

Den kristna tron vill inte bli undangömd, då förtvinar den lätt. Men den tål att stötas och blötas i ärliga möten med andra människor. 

Herre, forma oss med din lyhördhet, kärlek och sanning. 

Lär oss att leva som du levde. 

• Della
• Twittra