Benjamin Kruse

Kan inte allt bara vara som förr?

Jag pratade med min son häromveckan och berättade att jag snart behöver en ny mobiltelefon. Han gav mig goda råd, men jag fick också höra om all utveckling som skett de senaste åren, och att jag är tvungen att lära om en del. Jag blev mycket trött av bara tanken – teknikprylar är nämligen inte min grej. Att behöva sätta sig in i allt det nya känns som ett enormt berg att bestiga, vilket gör att jag hellre behåller min gamla ett tag till.

Ibland önskar jag bara att allt skulle vara som det är. Inga mer utvecklingsprojekt att ta tag i och inga mer förändringar i omvärlden. Ni hör ju hur tokigt det låter, därför att det mesta förändrar sig hela tiden oavsett om jag vill det eller inte. Det finns ingen pausknapp på livet för egen del, och inte för omvärlden heller.

All förändring handlar om att ta olika steg och pröva olika vägar för att uppnå det som är nödvändigt eller det som önskas. Varje sådant steg kan gå fel. Det kan innebära att man misslyckas, men det kan också innebära att man lyckas och att förändringen nådde det som var målet. Att ständigt leva i förändring kräver mod. Mod att både ta steget och att utsätta sig för risken att det inte blir som man tänkt.

I EFS tycker jag att vi är modiga. Vi har tagit flera stora beslut på årskonferenser, regionala mötesplatser, distriktskonferenser och styrelser. Arbetet utvecklas och rörelsen också. Men det är inte utan bävan, eftersom ett beslut bara är början på en väg som ska vandras – och där kan mycket hända.

EFS inbjöd i år till årsmöteskonferens i Umeå. Namnet är en förändring och en signal om att något var lite annorlunda med årets konferens. Vi har sett behov i rörelsen av mer delaktighet och mer samtal kring det som är vårt gemensamma ärende: att människor och samhällen förvandlas av Jesus. Något av detta ville vi börja moderera på denna konferens. Om vi lyckats eller inte, får var och en bedöma, men kanske har vi tagit ett första steg på en längre resa. En resa som drar in oss alla i den stora visionen. Som gör den angelägen och nära – så nära att den drabbar oss var och en.

För några känns det spännande, medan andra tänker: Kan inte allt bara vara som vanligt? Nej, min vän, omvärlden förblir aldrig stilla. Det enda som förblir är Jesus Kristus. Och den berättelsen om en Gud som står kvar, är något att berätta om i en tid när allt rör på sig. Förändringsprocesser kan vara jobbiga, men om de leder till att vi blir en rörelse där vi är angelägna om att människor kommer till tro på Jesus, är det värt allt.

Världens resa

Vem var han egentligen? En man med ungefär samma längd som jag, etiopier och vackert brun i skinnet, trevligt ansikte med varma små ögon.« I den självbiografiska boken Herdepojken och bönhusflickan beskriver Ella Wolde Selassie sina första möten med prästen Taye – om hur hon låg sömnlös och tankarna vandrade åt olika håll. Hans goda ögon hade etsat sig fast i hennes sinne, samtidigt som hon undrade: »Vad skulle det bli av detta?«

När vi sitter och dricker kaffe i Ellas kolonistuga i Uppsala drygt femtio år senare har hon facit i handen. Det blev bra. På frågan om hon kunde skruva tillbaka tiden och återuppleva något särskilt, svarar hon tvärsäkert:

– När jag träffade Taye! Det var fantastiskt. Jag hade ju ingen aning om att han redan hade spionerat på mig där på språkskolan när jag studerade amhariska, säger hon och skrattar.

När de åkte på »tjirr-tjirr« den där eftermiddagen och den grå Toyotan rullade ner för kullerstenarna mot kratersjön vid Debre Zeit, lade Taye Wolde Selassie armen om Ella och frågade om hon ville bli hans fru.

»Jag tror det«, svarade hon.

»Praise the Lord!« (Lovad vare Herren!), utbrast Taye – och så omfamnade de varandra.

När Ella kom tillbaka till skolan på kvällen snurrade många tankar i huvudet. Vad hade hon gett sig in på? Var det äkta? Vad skulle folk säga? Hon tog fram sin andaktsbok och läste texten för dagen. Den handlade om hur Abraham skickade sin tjänare för att utse en hustru till sin son Isak. När han äntligen träffade den rätta, böjde tjänaren sitt huvud och sa: »Lovad vare Herren.«

Det var ju precis vad Taye hade sagt, tänkte Ella. Hon tog det som ett tecken.

»Jag hade två drömmar: att ta körkort och att bli missionär.« Så skriver Ella i sin självbiografi. Körkortet gick relativt enkelt och kostade bara 300 kronor. Att bli missionär var mer krävande. Kallelsen upplevde hon redan som ung, när missionärer besökte bönhusen hemma i Klemensnäs och Ursviken i norra Västerbotten. Orden kom till henne lika tydligt som om någon hade sagt det: »Du ska bli missionär«.

»Ett Guds barn hade jag varit hela tiden«, skriver Ella. »Men ville jag fortsätta?« Svaret på den inre kallelsen blev ja, men beslutet höll hon hemligt länge och hon berättade inte för någon om sina upplevelser. Åren gick och Ella utbildade sig till folkskollärare, ett yrke som hon hoppades att hon skulle få nytta av på missionsfältet.

En dag i augusti 1960 ringde Kurt Åberg från EFS expedition.

»Sätt dig ner«, sa Kurt. Därefter frågade han om hon kunde tänka sig att åka till Etiopien och arbeta som lärare för svenska barn i Nedjo. Behovet hade uppstått hastigt eftersom den dåvarande läraren blivit sjuk, och Ella svarade ja. I februari 1961 bar det av. Efter 24 timmars resa med mellanlandningar i Köpenhamn, Frankfurt, Aten, Beirut, Kairo och Asmara landade hon i Etiopien, och nådde efter ytterligare tre dagars bilresa på 55 mil sitt nya hem.

Nedjo ligger nästan 2000 meter över havet i Oromia-provinsen i västra Etiopien. Där flyttade hon in i en liten lärarbostad med två rum, tvättrum och utedass, vackert omgärdad av persikoträd och palmer. Elkraften kom från en generator, men på kvällarna var det stearinljus och fotogenlampa som gällde. Någon telefon fanns inte heller. All kommunikation skedde via brev och tidningen Norra Västerbotten var oftast redan tre månader gammal när den väl kom med postmannen som gick till fots de tjugo milen från Nakamte en gång i veckan.

»Den tog jag med till utedasset och där satt jag och läste många gånger tills fötterna domnade«, skriver Ella.

På frågan om hon kände sig rädd där ute i vildmarken skakar Ella på huvudet.

– Så länge min familj mådde bra där hemma, så var jag inte bekymrad för något.

Sig själv oroade hon sig heller inte för.

– Jag har ju alltid haft gott om skyddsänglar. En gång voltade jag med en Land Rover och vi höll på att rulla utför ett stup, men det gick bra. Jag fick dock ett rejält jack i huvudet, säger hon och stryker handen över hårbotten.

Någon hade sagt till Ella att skyddsänglarna hoppar av om man kör mer än sjuttio kilometer i timmen, men den här gången hade de visst hakat sig kvar ändå, berättar hon och ler.

Äventyrslusten och nyfikenheten löper som en röd tråd genom Ellas livsberättelse. Ända sedan hon fick sin första cykel och for iväg till stan hela 12 kilometer utan föräldrarnas vetskap, verkar hon ha varit på väg. Även om saker varit skrämmande har de sällan stoppat henne.

Den första tiden i Nedjo hade Ella bara ansvar för de svenska barnen, men snart fick hon även undervisa på den etiopiska skolan och därefter även på lärarutbildningen. Efter några år flyttade hon till Nakamte där hon blev rektor för en grundskola och även missionstationsföreståndare. 1966 återvände hon till Sverige i några år, för att sedan återvända till Etiopien igen 1970, och det var först efter det som hon träffade Taye. Ella var då trettiotvå år gammal. Hon hade redan bott i Etiopien i sju år, men där och då tog livet en helt ny vändning.

Den 4 december 1971 blev det bröllop. Med egenhändigt tillverkad brudklänning, broderade lakan och en stor kartong småkakor som Ella bakat i sin järnspis tog hon DC3:an till Addis. På amhariska lovade de att älska varandra i nöd och lust – sedan blev prästbostaden vid Mekane Yesus-kyrkan i Addis Ababa deras första gemensamma hem.

Ella fyller på mer kaffe i de blommiga små kopparna. Den hemmagjorda marmeladen med rabarber från kolonilotten smakar syrligt och kryddigt av ingefära på de nybakade tekakorna.

– Alla dagar har inte varit solsken, men vår kärlek till varandra har burit oss både genom glädje och svårigheter. Taye har alltid haft en sån omsorg om både mig och barnen.

Efter bröllopet kom barnen Ruth och Yohannes, med bara ett års mellanrum. Det var intensiva år. 1974 började det också bli oroligt i Etiopien. Torka och missväxt hade lett till hungersnöd. Priserna rusade i höjden, människor strejkade och dessutom hade strider utbrutit i norra Etiopien. Militären ökade sin närvaro. Krigslagar infördes, regeringsmedlemmar arresterades och offentliga möten förbjöds. I september arresterades kejsaren Haile Selassie och ersattes av militära ledare. Ett stort antal regeringsmedlemmar sköts också ihjäl.

– Man vågade inte tala med andra än de som verkligen var ens vänner. På telefonen var man mycket försiktig och breven censurerades. Vi försökte skydda barnen från det som pågick, men de såg ju militärposteringarna och de beväpnade soldaterna när vi var ute, berättar Ella.

Att åka till Sverige var dock inget riktigt alternativ för familjen Wolde Selassie från början. Livet fungerade relativt bra för dem, trots begränsningarna. Men när Taye 1977 fick en inbjudan från Gamla Uppsala församling att komma och arbeta som präst i ett år så beslöt de sig ändå för att åka.

– Det var med blandade känslor vi lämnade Etiopien. Självklart var det sorgligt att överge hem och familj, men samtidigt var vi tacksamma att slippa terrorn. Dagen efter att vi lämnade landet visade det sig att våra grannar tillhörde motståndsrörelsen och hade vapen gömda i sitt hus. Militären invaderade området och det utbröt strider. Hela vårt hus genomsöktes och det var en väldig timing att vi slapp vara med om det.

Under året som Taye arbetade i Gamla Uppsala församling förvärrades situationen i Etiopien ytterligare och familjen bestämde sig för att stanna i Sverige. Ella hade fått jobb på Svenska kyrkans mission med ansvar för missionärsutbildningen för SKM och EFS. Senare blev hon personalsekreterare på EFS utlandsavdelning. Taye skolade om sig till svarvare. Han undrade om Ella var besviken över att han lämnade prästyrket.

– Vi pratade mycket om vad det egentligen innebär att vara »präst« och »missionär«. Slutar man att vara missionär bara för att utlandskontraktet tar slut? En missionär är man ju när man i ord och handling visar på vem Kristus är. Taye fick prata med många arbetskamrater om sin tro på verkstadsgolvet. Det är inte anställningen som räknas, utan hur jag i mitt liv gestaltar min tro.

Förutom en lägenhet på Bellmansgatan i Uppsala köpte familjen också den lilla kolonistugan i Tunabackar.

– Jag föll i farstun, även om det inte ens finns någon farstu, säger Ella och skrattar.

Det är nu mer än 40 år sedan den lilla stugan på Rosenvägen 196 blev deras. När barnen var små bodde de här alla fyra på somrarna. Nu sover Ella hellre hemma i lägenheten och kommer hit på dagarna.

– Jag älskar att börja morgonen på den lilla uteplatsen vid äppelträdet. Där sitter jag och dricker kaffe och begrundar allt det vackra: blommorna och morgonsolen som värmer. Stillheten föder tacksamhet och bön om välsignelse över dagen, bön för nära och kära och alla som jag brukar be för, tillägger Ella.

Känslan av tacksamhet är också det som dröjer sig kvar efter samtalet med Ella.

2017 somnade Taye in, efter 46 års äktenskap och ett rikt liv med både Gud och människor. Tomheten och tystnaden efter Taye är stor, säger hon, men tacksamheten över deras långa, gemensamma liv ännu större.

Stjärnorna leder inte hem

Människan är en följare till sin natur. Skapad att likna och ledas av någon. Den som är följare i sitt väsen omvandlas till sökare, när det hon följer tappas bort. Alltsedan människan slutade följa Gud har hon varit en rastlös sökare.

Idag är Sverige fullt av, inte sällan självutnämnda, »sökare«. Det är en titel som låter mjukare än »ateist«, är lättare att förstå än »agnostiker« och det klingar hoppfullt om att man åtminstone är på väg någonstans. Frågan är bara vart.

Den svenska artisten Miss Li sätter ord på tendensen i en av sina hitlåtar. Efter att ha letat överallt, i kändislivet, i flaskan och i Bibeln så kan hon »bara inte hitta den: instruktionsboken«. Märk väl att Miss Li aktivt letade efter »livets instruktionsbok«, läste igenom Bibeln, men ändå inte hittade vad hon sökte.

Min spaning är att när sökare har letat och inte funnit vad de letade efter, beror det inte nödvändigtvis på att de inte hittade vad de sökte efter. Jag tror snarare att de helt enkelt inte gillade vad de fann. Då letar de sig vidare, i jakt på något som matchar krysset i tankekartan lite bättre.

Astrologi, horoskop och liknande tankegångar matchar många västerländska sökares kryss på kartan idag. Det ser ut som det man längtar efter och söker. Där finns ett system, tydliga och tillfredsställande svar, en öppenhet för något som är större än människan och kanske framför allt – självbestämmanderätt som sörjer för kontrollbehovet.

I alla tider har människan skådat himlavalvet och förundrats över det hon sett. Astrologi i sin mest ursprungliga form, att observera himlakropparnas rörelser, anteckna kontinuerliga mönster och dra paralleller till samtida händelser på jorden, är en antik färdighet. Men sedan solen placerades i centrum av mänsklighetens världsbild och astronomi blev en konkurrerande vetenskap, har intresset för astrologisk stjärntydning varierat.

Någon slags väckelse i modern tid skedde kanske då den populära astrologen Linda Goodmans bok om våra »soltecken« blev en bästsäljare på 60-talet. De personlighetsdrag, som dagens populära horoskop innehåller, är till stor del baserade på Goodmans humoristiska beskrivning av typiska egenskaper hos människor födda i »zodiakens tecken« – våra stjärntecken.

För en gång skull är kyrkan och vetenskapen överens i sin kritik mot något. Astrologin gör stora utlåtanden, men saknar underbyggda fakta. Skeptiker sliter sitt hår. Sekulariseringen i väst borde ha lett till en ökad tilltro till vetenskapen. Istället ökar nyandligheten. Vad letar den sekulariserade sökaren egentligen efter?

»Det verkar så lätt för dem som hittat hem, som funnit lösningen, men jag kan bara inte hitta den«, sjunger Miss Li. Kan man missa det man sökt efter i hela sitt liv, trots att man haft det mitt framför ögonen?

Ja, om det man har framför ögonen inte liknar det man tror sig vilja ha. Berättelsen om den förlorade sonen är ett exempel på detta, att i rastlöshet lämna sitt hem för att sedan upptäcka att man redan hade funnit det man gav sig av för att söka.

Även om Miss Li, såvitt jag vet, inte har något med astrologi att göra, så får hennes textrader ändå representera det jag tror förenar många sökare som lockas av astrologi idag. Nämligen att ett rastlöst sökande blir fruktlöst, eftersom man ändå inte känner igen ett hem när man ser det.

Total överlåtelse till en allsmäktig Gud ser inte ut som det »hem« dagens individualistiska sökare har i åtanke. Istället stämmer astrologins attraktiva marknad bättre överens med västvärldens föreställning om en självförverkligande hemvist. Det spelar ingen roll huruvida man tror, tvivlar eller får vetenskapliga bevis. Astrologins individanpassade utbud tillåter individen att ankra sig fast så länge hon får ut det hon vill av det. Lägg till ett kapitalistiskt konsumtionssamhälle med fräscha influencers som marknadsför kristaller med löften om allt från ekonomisk välgång till graviditet, så har vi ett oemotståndligt recept på lycka.

Kyrkan har svårt att mäta sig med denna fräscha attraktionskraft. Men den kristne Guden gör något som astrologins opersonliga universum aldrig kan åstadkomma. Gud söker upp sökare, av kärlek till dem. Han letar och kallar på dem som kanske inte ens insett att de är vilse.

Det finns en berättelse om några österländska sökare, vilka vägleds hem till sin Herre genom att tyda och följa stjärnornas placering. Jag hoppas att också nutida västerländska sökare ska få överrumplas av samma oemotståndligt lysande syn mitt i sitt sökande, så att de inte lockas att söka vidare. Att de som söker istället skall finna, att det enbart är genom att bli följare till fridens furste, som den rastlöse sökaren kan hitta hem och få ro.

Vi når barnen igen

Doktor Abeya Wakwoya skakar på huvudet.

– Det är så inhumant. Det är omänskligt.

Som chef för Mekane Yesus-kyrkans biståndsgren DASSC har han sett mycket, men situationen i Tigray är värre än något annat han upplevt.

– Jag vet inte ens vilka ord jag ska använda för att beskriva det våld och det lidande som barnen och kvinnorna utsatts för.

Abeya har just återvänt från ett besök på DASSC:s kontor i regionhuvudstaden Mekele. Berättelserna och mötena på plats har skakat om honom.

– Vår personal har funnits där hela tiden och många av dem är traumatiserade – inte bara av själva kriget, men också av allt mänskligt lidande de mött i spåren av konflikterna, berättar Abeya.

Fakta

Om projektet i Rama

I nordligaste Tigray ligger staden Rama. Här har EFS stöttat fritidsverksamhet för utsatta barn sedan 2015, ett arbete som tvingades pausa under kriget. Centret har öppnat igen och fokuserar på att möta de mest omedelbara behoven efter kriget:

• Utdelning av vetemjöl till utsatta familjer och vårdnadshavare.
• Näringstillskott för undernärda.
• Frukost och lunch varje dag till de 120 barn som besöker centret.
• Skolmaterial och skoluniformer för 60 barn.
• Psykosocialt stöd till traumatiserade barn, vuxna och anställda.
• Särskild utbildning för anställda för att hantera de humanitära behoven och den psykosociala utsattheten.

Under de senaste två åren är det inte mycket som fungerat i Tigray. Skolorna har varit stängda. Sjukhus, banker, transporter och andra samhällsfunktioner har satts ur spel. Trots detta har ändå Mekane Yesus-kyrkan och DASSC fortsatt verka i den mån det varit möjligt, vilket också gjort att många människor vänt sig till dem i sin desperation när de utsatts för övergrepp och attacker eller saknat mat.

– Som kyrka är det viktigt att finnas kvar, också mitt i krisen. Men det har krävt mycket av vår personal och nu behöver vi ta hand om dem. Det är inte bara byggnader och verksamheter som behöver byggas upp igen, vi behöver också personliga helanden på många plan, säger Dr Abeya.

På en knastrig telefonlinje får vi tag på Desta Hadera, som arbetar för DASSC i Tigray. Han har just skickat en ansökan till EFS för matutdelning och stöd till fritidsverksamheten i Rama, i allra nordligaste Etiopien på gränsen till Eritrea. Här har EFS stöttat utsatta barn ända sedan 2015, innan arbetet tvingades pausa på grund av konflikterna.

– Vi är så glada att vi har kunnat öppna fritidsverksamheten igen! Och det är verkligen ett mirakel att så många av barnen fortfarande lever, säger Desta.

Många av barnen hade väldigt knappa omständigheter redan innan kriget bröt ut. Flera av dem har olika funktionsvariationer och andra kommer från familjer där en eller båda föräldrarna har hiv, eller där andra omständigheter gjort det oerhört svårt för familjerna att ta hand om sina barn under kriget. Nu när barnen återvänder är det många som är undernärda, och de vittnar också om väldigt svåra hemförhållanden. Därför innehåller ansökan inte bara en vädjan om mat till barnen, utan också om stöd till deras familjer.

– Vi behöver se till hela barnens situation. Förutom de skolluncher och de näringstillskott som barnen får på centret kommer vi också dela ut vetesäckar till barnens vårdnadshavare, berättar Desta.

Men det är inte bara mat som behövs. Desta lyfter också de psykosociala behoven och vikten av att återskapa en trygg miljö där barnen kan leka igen. Många har varit med om oerhört svåra upplevelser och förlorat både hus och hem. Även fritidsverksamhetens lokaler attackerades och bestals på allt från vattenledningar till köksutrustning och böcker. Nu är allt iordningställt rent materiellt, men oron att konflikterna ska blossa upp igen finns kvar – liksom minnena. Många har också förlorat anhöriga.

– Det är mycket som behöver repareras. Vi har stora materiella skador – vägar, skolor och andra byggnader som är förstörda. Men för er som ber, så vill vi att ni ber för oss. Be om helande och om en bestående fred, säger Desta.

Allt på sin rätta plats

Ett av Gamla testamentets mest lästa kapitel är antagligen Första Moseboken 1. Det finns många skäl till det. Ett skäl har att göra med att här ges ett svar på frågan om hur allting började, en fråga som nästan alla ställer sig.

Under min gymnasietid minns jag att jag fascinerades av att Bibelns skapelseberättelse stämde så väl med den bild av universums och livets utveckling som naturvetenskapen skissade på. Det var ett bra argument för kristendomens trovärdighet, tyckte jag. Men såhär i efterhand har jag insett att jag gjorde det antagligen vanligaste misstaget man kan göra vid läsning av Första Moseboken 1. Detta är ett misstag som såväl kristendomens kritiker som en del av dess försvarare kan göra.

Som försvarare kan man resonera ungefär som jag gjorde: »Innehållet i kapitlet stämmer ganska bra med vad naturvetenskapen säger. Det visar hur väl kristen tro ansluter till etablerad naturvetenskap.« Eller också kan man göra som en del kreationister (som bland annat vänder sig mot tanken på evolution) – och mena att »skapelseberättelsen är den sanna naturvetenskapliga beskrivningen«. Som kristendomskritiker kan man säga: »Skapelseberättelsen stämmer inte alls med etablerad naturvetenskap, och det visar att kristendomen inte är sann.«

Det gemensamma misstaget i alla tre ovanstående exempel är att Bibelns första kapitel läses med naturvetenskapens frågor och glasögon. Med andra ord blir det fel fokus i texten.

Hur bör vi då läsa skapelseberättelsen? Som det mesta i Bibeln bör även detta avsnitt läsas med fokus på Gud och människan!

Det första vi kan säga är att detta bibelavsnitt knappast handlar om en ögonvittnesskildring. Människan dyker nämligen upp först i vers 26, mot slutet av kapitlet, som det sista Gud skapar. Det betyder att bakom den nedtecknade skapelseberättelsen finns någon form av profetisk uppenbarelse – en tillbakablickande profetia om hur allt började. I Bibeln har profetior i stort sett alltid fokus på relationen mellan Gud och människa. Dessutom får vi ta i beräkning att Bibelns profetior ganska ofta är uttryckta i bilder. Tolkar vi profetiorna bokstavligt kan vi ibland missa deras huvudpoäng. Tänk bara på hur vi vanligen läser och tolkar synerna i exempelvis Hesekiels bok eller i Uppenbarelseboken.

Det andra vi kan säga är att texten är ett stycke teologi. Den är mycket omsorgsfullt komponerad. Ett exempel på detta är det underliga faktum att växlingen mellan ljus och mörker finns redan från den första skapelsedagen (vers 2–5), medan solen och månen skapas först den fjärde dagen (vers 14–19). Dessutom nämns de inte ens vid namn, utan beskrivs i dessa verser som »de två stora ljusen«, »det större« och »det mindre«. Bakgrunden till detta var att solen och månen i Israels omvärld uppfattades som gudomar, som med sina rörelser på himlavalvet styrde människor liv och skulle tillbes. De uppfattades ha skapande krafter.

Men i skapelseberättelsen blir de satta på plats. Det är Gud som skapat dem och placerat dem på himlavalvet. Deras funktion är att tillsammans med stjärnorna – som Gud också skapat – »utmärka högtider, dagar och år« (vers 14). Med andra ord är himlakropparna bra i almanacksfrågor. Religiös användning av dem avvisas, de ska varken tillbes eller styra livet. I förlängningen av detta kan vi dra slutsatsen att till exempel astrologi avvisas som en form av avguderi.

Första Mosebok första kapitel kretsar kring Gud som alltings herre och skapare. Alla de ting som folk tillbad och lät sina liv styras av degraderades från att uppfattas som gudomar till att beskrivas som något som Gud skapat. I egenskap av skapade ting var deras uppgift att – när de fick rätt plats i helheten – tjäna livet. Det här gällde inte enbart himlakroppar som sol och måne, utan även exempelvis det som hade med sex och fruktbarhet att göra. Fruktbarhet var en välsignelse från Gud (se vers 11, 22, 24 och 28) och var inte kopplat till en nyckfull gud eller gudinna som skulle tillbes och bevekas.

En tredje sak vi kan lyfta fram är att skapelseberättelsen även till sin form påminner en del om Bibelns släkttavlor. Budskapet i detta är att det finns en kontinuitet, en historisk linje från urhistoriens början. Tittar vi bakåt hamnar vi inte i en diffus dimma av tidlösa myter som beskriver saker som ägt rum i gudarnas värld före skapelsen. I stället ser vi en konkret början: Gud har skapat. Det är hela mänsklighetens historia som har sin början här, och Gud beskrivs som hela mänsklighetens Gud.

Summa: När vi läser Bibelns första kapitel möter vi ett stycke välkomponerad teologi och inte ett stycke naturvetenskap. Innan vi ger oss i kast med frågor om naturvetenskap och kristen tro utifrån skapelseberättelsen behöver vi låta den få tala teologi till oss. Den teologi som finns där är mycket relevant också för oss i dag. Bland annat lär den oss att vi inte ska tillbe eller låta oss styras av det skapade – vilket blir fallet om vi exempelvis ger oss ut på astrologins svaga isar. Nej, vi är kallade att tillbe Skaparen, inte skapelsen!

Gud finns inte

Fråga: Jag är en tjej på 13 år som vuxit upp i ett kristet hem. Jag har några frågor som jag gärna vill ha svar på. Kan ni hjälpa mig? Vad ska jag svara när andra säger att Gud inte finns? Och hur vet jag att Gud finns?

Svar: När någon frågar eller ifrågasätter ens tro är det första man ska göra att lyssna. Varför frågar han/hon det här? Är det sin egen eller någon annans åsikt de uttrycker? Ofta är det bästa svaret en fråga. »Hur kom du fram till det?« Eller: »Vilken Gud är det du inte tror finns?« Men fråga för att du är intresserad, inte för att sätta dit den andre.

Det kan vara bra att komma ihåg att det är en skillnad mellan att veta och att visa. Vi kan ha en välgrundad tro helt enkelt tack vare att Gud genom sin Ande ger oss den. Vi kan känna en stark övertygelse som vi ibland inte helt kan förklara. Det är bra i sig, men när det gäller att visa andra att Gud finns och att den kristna tron är sann, är det också bra att peka på något mer än bara sin egen personliga övertygelse eller berättelse. Då finns det tre »ställen« vi kan peka på, där Gud visar (uppenbarar) sig för oss.

Det första är universum. En viktig vetenskaplig utveckling under 1900-talet var när det fastställdes att universum har en början – »Big Bang«. En av Big Bang-teorins tidiga förgrundsgestalter var George Lemaître, som förutom fysiker och matematiker också var präst. Om universum har en början, så har det också någon form av bakomliggande orsak. Detta stämmer väl överens med att universum är skapat av Gud. Dessutom uppvisar universum en otroligt precis finjustering av olika konstanter, där ofattbart små ändringar av en enda skulle utesluta alla möjligheter till liv. Varken slump eller naturlagar förklarar detta lika bra som tanken på medveten design.

För det andra uppenbarar Gud sig i vår egen, mänskliga erfarenhet. En aspekt av detta är moralen. Alla människor har en moralisk medvetenhet, en slags rättskänsla. Men varifrån kommer moraliska värden ifall Gud inte finns? De måste vara mer än bara individuella känslor eller kulturella normer ifall de ska vara objektivt sanna och ha någon tyngd. Om Gud inte finns, tycks moralen sakna sin nödvändiga förankring.

För det tredje har Gud uppenbarat sig i historien, främst genom Jesus. Vi har flera väldigt bra källor om Jesus i Nya testamentets evangelier! När det gäller att lära känna personer, så är vi alltid beroende av vad den personen berättar om sig själv. Universum och vårt samvete kan bara ge oss väldigt begränsad kunskap om Gud, men i den historiska personen Jesus från Nasaret kan vi lära känna Gud i egen hög person.

289: Guds kärlek är som stranden

Prästen och diktaren Anders Frostenson är den som bidragit mest till vår psalmbok, med både många originaltexter och briljanta översättningar. Av hans egna texter är troligen Guds kärlek är som stranden och som gräset den mest omtyckta. Den skrevs 1968 och blev snabbt mycket populär – vi sjöng den ofta och gärna i kyrkor och bönhus. Det är också den nutida svenska psalm som är mest spridd utanför Sverige; den finns i minst 20 länder. I Östtyskland fick den stor betydelse under Berlinmurens tid, inte minst genom orden »Och ändå är det murar oss emellan…«

Sången rymmer flera teman och har ett originellt bildspråk. Guds kärlek beskrivs som »vind och vidd och ett oändligt hem«, en mening som återkommer i varje vers. Frostenson, som var kyrkoherde på Lovön i Mälaren i många år, har sagt att det var naturen där som inspirerade honom till de orden.

Psalmen börjar ljust och med ord som nog alla kan känna igen sig i, vers 1–2 talar om frihet, rymd och drömmar, Men sedan förs vi till allvarligare teman: murar, galler, rädsla, fångenskap. Texten beskriver hur vi lätt blir inskränkta och fångade i allt vårt eget. Vad är lösningen? Frostenson visar oss vägen tillbaka till ett liv där vi ser varandra och vågar drömma och älska igen: »I din förlåtelse vår frihet är«.

Eftersom Anders Frostenson själv inte skrev melodier, skickade han texten till visprästen Lars-Åke Lundberg, en annan av de viktiga förnyarna av den andliga sången i Sverige på 60- och 70-talet. Lundberg tog emot den, och väntade på att en melodi skulle komma till honom. Efter en simtur i Östergötland skedde det. Han skriver: »den kom i en stund när jag hade gett upp att finna den och jag hade övervägt att sända texten tillbaka till Anders Frostenson«.

Den härliga melodin är säkert en viktig orsak till att sången blivit så omtyckt. Den är också unik som psalmbokens enda bossa nova. När den sjungs bör den alltså helst inte spelas som en vanlig koral, utan med den mjuka rytm som bossa novan har.

Konsten att inte skynda vidare

Veronika Danielssons etta i Malmö är ljus och taket slutar 150 cm över hennes huvud. I det kombinerade sov- och vardagsrummet hänger en stor oljemålning som ännu inte fått något namn, men som föreställer tång och är full av nyanser av grönt, rosa och blått. Att måla den tog flera veckor.

– Det kan ta provocerande lång tid att måla. Det finns så mycket som är värt att stanna upp inför, sådant som kan vara vackert eller svårt, som vi får ta in och ta emot. Men vi lever i ett samhälle där det inte finns så mycket tid för det, utan man ska hela tiden vidare.

Sedan ett par år tillbaka är det konstnärliga skapandet Veronikas huvudsyssla. Hon delar upp sina dagar i 45-minuterspass med korta pauser emellan. I ett diagram fyller hon i rutor med en färg för varje avklarat pass, för att få översikt. Vissa dagar behövs strukturen när det känns motigt eller inspirationen sinar, andra stunder hamnar hon i ett flow och tiden – och tanken på rutorna – försvinner helt.

– När andra ser mina målningar kanske de inte upplevs som så personliga, men för mig som har tid som kärleksspråk blir det som att tiden jag har lagt ner på en tavla ger den ett värde. Och jag får vara närvarande i något – länge.

I kontrast till det långsamma finns också det snabba, direkta och humoristiska.

– Det lite fula har också en viktig plats för mig. Jag kommer ihåg hur jag som liten såg illustrationerna i Kamratposten och tyckte de var så härliga – man får rita hur saker känns, inte bara hur de ser ut. Bilderna som går fort blir personliga för att de är just direkta och inte har gått igenom något filter.

Oavsett tempo vill Veronika komma nära. Många av hennes verk föreställer detaljer från naturen eller ögonblicksbilder från olika vardagliga situationer, som flyttstök eller någon som sopar en innergård. Hon tycker om att hitta rörelse, nyanser och mönster.

– Jag tillåter mig själv att bli helt förälskad i det, gå in i detalj och betrakta. Ju mer jag skapar desto mer fascinerad blir jag av skapelsen och tänker att den nog säger otroligt mycket om Gud.

Behovet av att skapa beskriver Veronika som nästintill fysiskt, nästan som behovet av sömn eller mat – något hon behöver göra för att må bra. Samtidigt konstaterar hon att hennes livsstil har sitt pris. En närstående sa nyligen att hon också hade velat bli konstnär men att talangen inte räckte, varpå Veronika sa att »det en konstnär behöver är låga utgifter«.

– Det handlar om prioriteringar kring hur man använder sin tid och sina pengar för att ha utrymme till skapandet. Jag känner en sådan djup inre längtan och drivkraft, och det gör att det är värt att offra vissa saker.

Hon tror att de flesta människor har en längtan efter att skapa.

– Sen tar det sig uttryck på en massa olika vis; folk skapar företag, familjer, syr eller vad som helst. För de flesta välmående människor är en naturlig följd att skapa saker.

Som barn brukade Veronika »ritleka« med sin syster Hanna, för dem var det självklart att det var så man gjorde när man lekte. De kunde fantisera ihop hur de hade varsin lejonfamilj som skulle åka på resa, och så ritade de alla stadier; hur de packade sina kläder, åkte iväg, hittade på saker och kom tillbaka.

– Jag kände att Gud var närvarande då, i leken och i naturen. Som vuxen kommer jag i kontakt med den barnrelationen med Gud när jag skapar.

Hur visar skapandet på Gud? Veronika har funderat mycket på om det är okej att lägga så mycket tid på något som inte har någon tydlig funktion.

– Bör det synas i min konst att jag är kristen, och i så fall på vilket sätt? Tidigare kunde jag rättfärdiga det jag gjorde med att inkludera eller koppla till ett bibelord. Frågan jag senare ställde mig var: För vems skull gör jag det här? För att de i kyrkan ska tycka att jag är duktig? Jag vill hellre vara sann mot mig själv och försöka nå ut till folk. Nu tänker jag att Gud finns med i alla delar av livet. När jag stannar upp inför och utforskar livet kommer jag även upptäcka något av Gud.

När Veronika började på konstskola fick hon en ny syn på konst och hur bilder kan bära utan text. I början av utbildningen bestämde hon sig för att måla porträtt av sina klasskompisar.

– Det gjorde jättemycket för relationerna. Att måla av någon innebär att ta in personen, och jag tror att de också kände sig sedda av mig.

Veronikas mobiltelefon är full av bilder som fångat hennes intresse, med en viss estetik eller känsla som tilltalar henne. Det ska kännas äkta – efter konstskolan bodde hon några år i kollektiv och fick mycket av den varan.

– Det var tacksamt att få den vardagliga närvaron och närheten, men också den vardagliga kampen. Det som inte är tillfixat utan bara är.

De stora frågorna om livet och Gud har funnits inom Veronika så länge hon kan minnas, och hon upplever att penna eller pensel blir ett sätt att närma sig det som kan kännas svårt eller komplicerat.

– Jag var rädd att jag skulle skrämma folk om jag använde ord, men i bilder kunde jag lyfta samma grej utan att det blir lika svart och vitt. För mig var det lättare att närma mig saker som jag tyckte var svåra eller intressanta på ett sätt som kändes tryggt.

Det utrymme som finns inom konsten ger henne ett lugn.

– Här är det okej att prata om döden, svåra relationer eller vad som helst.

I mötet med andra konstnärer ligger samtalen om andlighet nära. Veronika längtar efter att utmana sig själv i det utan att skriva folk på näsan.

– Jag vill stå ut med frågorna och inte bara ge svar. I min ungdom skulle man berätta för folk om sin tro och ge svar – det är ju bra, men man kan själv också få stå i frågan. Jag har min identitet i Jesus, men vill komma bort från »vi och dem«-tänket. Skapandet hjälper mig att närma mig livet på ett ärligt sätt. I bästa fall får det spilla över på andra, att man får prata om saker öppet och prestigelöst.

Tumaini betyder hopp

Liv Hallgren, 12 år och Hanna Sundkvist, 12 år har fått nya vänner från Tanzania! I mars bjöd deras församling Noltorpskyrkan i Alingsås in de fyra söndagsskollärarna Roda, George, Tumaini och Shem, och så Bials missionär Nora Sandahl till sin kyrka. Det var i ett utbyte efter att Salt gjorde en barnledarresa till Tanzania 2018.

Liv och Hanna tyckte det var superkul att ha dem i sin kyrka, få dansa och sjunga tillsammans och lära sig en del om deras liv i Tanzania. Tumaini Kadege är pastor, barnens vän och lärare för söndagsskollärare. Hon vet hur viktigt det är att barn får lära känna Jesus. Hon har många exempel på hur Gud använder barnen för att missionera i sina familjer.

Liv och Hanna ställde några frågor till Tumaini.

Vad brukar ungdomarna i kyrkan i Tanzania göra?

– Ungdomar i Tanzania är ofta upptagna med studier. De gillar också att leka och sporta. Fotboll, nätboll och basket är vanliga sporter. Många tjejer gillar att hoppa hopprep. Några sjunger och dansar tillsammans i en form av dramalek. Andra sjunger i körer i kyrkan.

Hur länge har du varit troende?

– Så länge jag kan minnas har min mamma berättat för mig om Gud, och jag har trott på Honom. Jag var som liten alltid väldigt tyst när jag kom in i kyrkan och tyckte att andra som väsnades inne i kyrkan inte respekterade Gud.

Hur blev du troende?

– Tack vare min mammas sånger och berättelser om Gud så ville jag tro och tillhöra Honom.

Har du någon gång fått ett tecken från Gud?

– En dag för nästan 20 år sedan kom jag sent på kvällen till min hemstad. Mina pengar var slut och jag kunde inte göra annat än att gå sista biten. Det var en farlig del av stan och jag bad till Gud om hjälp. Plötsligt kom en man på motorcykel förbi, han stannade och gav mig lift. Han sa att han aldrig brukar ta upp okända människor men att Gud talade till honom att han skulle plocka upp mig.

Liv och Hanna hoppas att de kommer att träffa sina nya vänner från Tanzania igen!

En ny viktig ledarkurs

I bland berättar människor om hur de blivit dåligt behandlade i en kristen barn- och ungdomsverksamhet. För att förstärka de goda värderingarna i kyrkans barn- och ungdomsarbete och för att förebygga sexuella och andliga övergrepp har därför Frälsningsarmén utvecklat en endagarskurs som heter »I Trygga Händer« (ITH). Därefter har projektet blivit ekumeniskt med bland annat EFS som deltagande organisation. Nu har vi precis utbildat vår första ITH-kursledare här i EFS Mittsverige – Magnus Lennartsson.

Magnus tjänstgör främst i Bäckbykyrkan i Västerås, men också en mindre del på Mittsverige med ansvar för scoutfrågor. En första utbildningsdag för ITH har nu precis genomförts. Vi blev 18 deltagare från fem olika församlingar – såväl anställda som ideella, och både yngre och äldre deltog. Det var mycket intressant att få tänka igenom de förhållningssätt, ramar och arbetssätt som är bra att ha med sig i en verksamhet för att göra den extra trygg och bra. En viktig lärdom jag tar med mig är hur viktigt det är att inte vara ensam vuxen ledare i en barn- och ungdomsverksamhet, utan att vara minst två som hjälps åt och kompletterar varandra.

Ytterligare en »I trygga händer«-kurs kommer att genomföras i höst i EFS Mittsveriges regi. Dessa kursdagar är tänkta för alla ideella och anställda barn- och ungdomsledare i våra församlingar och på våra läger. Målsättningen med kursen är att öka tryggheten och omsorgen om barn och ungdomar i våra sammanhang. Det är viktigt att vi tillsammans prioriterar denna kursdag och möjliggör för våra ungdomsledare att delta. Låt oss uppmuntra och stödja alla våra ledarteam att gå en »I trygga händer«-kurs under det närmaste året!

Författare: Benjamin Kruse

Kan inte allt bara vara som förr?

Världens resa

Stjärnorna leder inte hem

Vi når barnen igen

Allt på sin rätta plats

Gud finns inte

289: Guds kärlek är som stranden

Konsten att inte skynda vidare

Tumaini betyder hopp

En ny viktig ledarkurs

SENASTE ARTIKLAR

Förväntningar spelar roll

160 år av mission

»Vi ses snart!«

Det är vardagen som räknas

Hemester i Sverige