Krönika

Kan inte allt bara vara som förr?

Kerstin Oderhem skriver om modet att förändras i en omvärld som aldrig står stilla.

Jag pratade med min son häromveckan och berättade att jag snart behöver en ny mobiltelefon. Han gav mig goda råd, men jag fick också höra om all utveckling som skett de senaste åren, och att jag är tvungen att lära om en del. Jag blev mycket trött av bara tanken – teknikprylar är nämligen inte min grej. Att behöva sätta sig in i allt det nya känns som ett enormt berg att bestiga, vilket gör att jag hellre behåller min gamla ett tag till.

Ibland önskar jag bara att allt skulle vara som det är. Inga mer utvecklingsprojekt att ta tag i och inga mer förändringar i omvärlden. Ni hör ju hur tokigt det låter, därför att det mesta förändrar sig hela tiden oavsett om jag vill det eller inte. Det finns ingen pausknapp på livet för egen del, och inte för omvärlden heller.

All förändring handlar om att ta olika steg och pröva olika vägar för att uppnå det som är nödvändigt eller det som önskas. Varje sådant steg kan gå fel. Det kan innebära att man misslyckas, men det kan också innebära att man lyckas och att förändringen nådde det som var målet. Att ständigt leva i förändring kräver mod. Mod att både ta steget och att utsätta sig för risken att det inte blir som man tänkt.

I EFS tycker jag att vi är modiga. Vi har tagit flera stora beslut på årskonferenser, regionala mötesplatser, distriktskonferenser och styrelser. Arbetet utvecklas och rörelsen också. Men det är inte utan bävan, eftersom ett beslut bara är början på en väg som ska vandras – och där kan mycket hända.

EFS inbjöd i år till årsmöteskonferens i Umeå. Namnet är en förändring och en signal om att något var lite annorlunda med årets konferens. Vi har sett behov i rörelsen av mer delaktighet och mer samtal kring det som är vårt gemensamma ärende: att människor och samhällen förvandlas av Jesus. Något av detta ville vi börja moderera på denna konferens. Om vi lyckats eller inte, får var och en bedöma, men kanske har vi tagit ett första steg på en längre resa. En resa som drar in oss alla i den stora visionen. Som gör den angelägen och nära – så nära att den drabbar oss var och en.

För några känns det spännande, medan andra tänker: Kan inte allt bara vara som vanligt? Nej, min vän, omvärlden förblir aldrig stilla. Det enda som förblir är Jesus Kristus. Och den berättelsen om en Gud som står kvar, är något att berätta om i en tid när allt rör på sig. Förändringsprocesser kan vara jobbiga, men om de leder till att vi blir en rörelse där vi är angelägna om att människor kommer till tro på Jesus, är det värt allt.