Den 19 september 1996 inträffar olyckan som för alltid kom att förändra Elisabeth Malms liv.
På väg hem från en föreläsning på pedagogen i Mölndal träffas hon i tinningen av en dörr, och det är bara den första i raden av smällar som drabbar hennes huvud. Några veckor senare är det en basketboll på skolgården, ett halvår senare får hon en whiplashskada efter en bilolycka. Fjärde gången är det en kratta som smäller upp mot huvudet. Elisabeth gick från att vara en aktiv mellanstadielärare till att bli sjukskriven med en hjärnskada, förpassad till hemmet där hon på grund av ljud- och ljuskänsligheten samt ihållande huvudvärk ibland inte kunde annat än att tillbringa nästan hela dagen sängliggandes i ett mörkt rum. Domen från läkarna efter den första olyckan kändes skoningslös: hon kommer alltid att få leva med en känslighet, men kan bli bättre under en tioårsperiod.
– Det var en oerhört påfrestande tid. Svårast var att släppa jobbet – att inse att jag inte kunde komma tillbaka till det. Jag kämpade så oerhört mycket för det, men sedan kom en ny smäll och en ny smäll. Till slut kapsejsade ju hela systemet, ändå ville jag inte släppa jobbet. Det var något så konkret som jag ville tillbaka till, säger Elisabeth.
Nu har hon tillsammans med journalisten Malina Abrahamsson skrivit en bok om sin erfarenhet av att leva med en hjärnskada och om återhämtningsprocessen, som gått så pass bra att hon i dag kan arbeta som existentiell psykoterapeut. Ett yrkesval som hon till stor del gjorde på grund av sin egen historia. Hennes insikter om krishantering präglar boken i stor utsträckning.
– Syftet med boken är inte att grotta ner sig i olyckorna jag var med om, utan den handlar om att hantera kriser. En kris är en motgång, en förlust, och samtidigt en möjlighet till att livet öppnar sig på något nytt sätt. Det var förfärliga motgångar jag var med om, och när jag i höstas plockade fram mina dagböcker blev jag väldigt berörd och kände: »Gode Gud, har det varit så här?« Jag påmindes om vilka otroligt tuffa år det var.
Bland det tuffaste att hantera var självbilden. Elisabeth hade alltid haft ett socialt aktivt liv och hållit ett högt tempo i det mesta, men när orken inte längre fanns tvingades hon trappa ner.
– Min självbild var väldigt kopplad till vad jag var van att kunna göra, och jag började definiera mig själv utifrån vad jag inte kunde göra – jobba, spela cello, skjutsa barn till aktiviteter eller läsa. Alla »inten« blev den nya bilden av mig själv. Allt behövde malas ner till vad som faktiskt var möjligt. Det var en fruktansvärt viktig insikt för mig.
Små saker i vardagen, som att ta hand om hästarna på familjens lilla gård i västgötska Asklanda och de dagliga promenaderna, blev de nya ljuspunkterna i Elisabeths liv.
– Det betydde mycket att gå ut med hö till hästarna, klappa en mule, gå ut med hunden eller sitta och prata med barnen. Det blev ett mycket lugnare tempo som jag behövde anpassa mig till.
Men det tog tid att komma till den insikten och ställa om bilden av sig själv. En nyckel för Elisabeth var att våga vara ärlig både mot sig själv och Gud. Hon tillät sig att vara ledsen över det som hade hänt, men också att inse att hon hade nya villkor i livet att förhålla sig till.
– Det var superviktigt att sörja, och det tog lite tid att fatta det. Men jag började tidigt att släppa fram sorgen. Jag hade svårt att lyssna på musik, men strax före den första olyckan hade jag varit på musikalen Kristina från Duvemåla och fick sedan skivorna i julklapp. På våren började jag lyssna mycket på »Du måste finnas«, och den låten blev en väldig hjälp i min sorgeprocess. Jag kunde bara sätta på den, lägga mig i soffan och gråta.
Var du någonsin arg på Gud över det som hade hänt dig?
– Jag tillät alla känslor att komma. Det som fick mig mest i kontakt med känslan av att vara arg på Gud var nog att jag inte längre kunde rida. Kunde jag åtminstone inte fått ha kvar det? Det var tuffast att acceptera.
Att möta en så stor kris i livet fick henne också att fundera på sin Gudsbild. Upprepade gånger träffade hon människor som frågade henne om hon trodde att det som hade drabbat henne kom från Gud eller från djävulen, och det satte igång tankarna hos Elisabeth. Men hon avfärdade snabbt sådana typer av spekulationer.
– Jag konstaterade att sådana frågor är totalt ofruktbara när man är mitt i en kris. Det handlar bara om att jag vill ha koll, att jag vill vara som Gud och veta allting. Att börja rota i det hjälper mig inte ett smack. Nu har det hänt – jag fick landa i det, och att vi inte är lovade av Gud att få ha koll på allt.
Kontrollbehovet tog sig däremot ett helt annat uttryck – när Elisabeth mådde som allra värst gick hon så långt som att planera sin egen begravning. Hon tänkte att nästa olycka som drabbade henne säkerligen skulle ha dödlig utgång, och ville föregå det på det enda sätt hon kunde.
– Väldigt mycket i min process handlade om att släppa taget om saker. Så det var lite märkligt – döden hör ju till det vi verkligen inte kan kontrollera. Men jag kunde åtminstone planera min begravning. Det var massa andra saker som jag inte fick bestämma över, men då kunde jag i alla fall få bestämma över min begravning.
Det var en kort men viktig period av återhämtningen, konstaterar hon. Paradoxalt nog var det däremot när hon började bli bättre som tvivlet på Gud kom. Under studierna till att bli existentiell psykoterapeut läste Elisabeth mycket ateistisk litteratur, och i synnerhet Jean-Paul Sartre fick henne att fundera över Guds existens. Men när hon läste Sartres självbiografi konstaterade hon att det inte alls var av några särskilt intellektuella skäl som den franske filosofen tog avstånd från gudstron.
– Han var besviken på Gud för att han fick ett dåligt betyg på en uppsats. Och där insåg jag att mina tvivel inte handlade om huruvida jag kunde tro eller inte, utan om att jag ville gå min egen väg. Jag hade varit så otroligt beroende under de här svåra åren – av Gud, mina nära och kära och av sjukvården – jag var så trött på det och ville köra mitt eget race istället.
Efter den tiden bestämde sig Elisabeth för att hon inte längre kunde tvivla på Guds existens. Cirka åtta år efter olyckan med dörren hade hon också återhämtat sig tillräckligt bra för att börja arbeta som samtalsterapeut på Vårgårda kommun. Det jobbet hade hon fram till pensionen, men fortfarande tar Elisabeth emot konfidenter hemma på gården. Spåren av olyckorna finns kvar men går inte lika djupt in i hennes mående. Hon har än i dag en benägenhet till huvudvärk, bär speciella glasögon för att hantera ljuskänsligheten och känner ett stort behov av pauser under dagen, men numera går det att kombinera mycket bättre med livet i övrigt.
– Den stora skillnaden i dag är att jag inte blir lika utslagen på samma sätt som under de första tio åren. Och jag återhämtar mig snabbare. Men om jag till exempel ska gå på bio så vet jag att jag måste ha dagar med möjlighet till pauser efteråt – att jag inte jobbar så mycket, utan kan gå och lägga mig flera gånger under dagen. Men så länge jag lyder signalerna från kroppen tar det inte så lång tid.
Något hon återkommer till flera gånger under intervjun är att begränsningar också leder till nya öppningar i livet. Ett tydligt sådant exempel är självbiografin i sig.
– Med min begränsning hade jag inte orkat dra i ett sådant projekt, och jag ser mig inte som en skribent, men det ledde till att jag istället fick göra det tillsammans med Malina. Det blir också så tydligt för mig hur vi är del av ett stort nät av relationer, och hur beroende vi är av varandra i livet. Jag vill använda min berättelse för att gestalta det som vi alla delar, att vi aldrig är isolerade öar.
Hon har så klart fått ge upp väldigt många saker till följd av sin hjärnskada, men har samtidigt upptäckt nya intressen som fågelskådning. Och känner trots allt en tacksamhet över allt hon har kunnat göra tidigare.
– Skid- och skridskoåkning är några saker som jag fått avstå ifrån, men nu är jag så glad för alla gånger som jag har gjort det. Jag kan inte göra det längre – men jag gjorde det när det var möjligt för mig. Och nu gör jag annat som är möjligt. Ett begrepp som jag bär med mig är att »positionera sig rätt i tiden«. Nu är jag 70 år och begränsningar hör ju till när man blir äldre. Jag hoppas att det jag fått vara med om – att vänja mig vid begränsningar när jag var yngre – gör att jag kan ta tillvara på livet bättre nu när jag är äldre.
