År 1996 hittade den svenske EFS-missionären Ulf Ekängen ett döende barn i massaj-byn Chitego, Tanzania. Han låg ensam och smutsig på en kohud under ett träd. Ulf tog honom till sjukhuset och efter några månader fick han också vårdnaden av barnet. Det blev början på ett livslångt engagemang för barn med sjukdomar, funktionsnedsättningar och stora behov. 

Nästa barn som fick flytta hem till Ulf var Alais polioskadade vän Joseph. Även han hade vårdbehov som familjerna i byn inte kunde tillgodose, men trots att han aldrig gått i skolan var Joseph en enorm studiebegåvning. Ulf började undervisa honom hemma och snart kunde Joseph börja studera med jämnåriga kamrater på gymnasiet.

Uppmuntrad av sina studieresultat övertygade Joseph i sin tur den yngre halvbrodern Batholomeow att också ta sig till stan och börja i skolan. Batho (som han kallas) flyttade in hos nattvakten, men boendet i det lilla uthuset var inte så hållbart, så snart fick han också bo hos Ulf. 

– Han var så klipsk, så även om han inte hade några sjukdomsskäl ville jag att han skulle få bo kvar och gå färdigt skolan, berättar Ulf. 

Efter grundskolan tyckte dock Bathos pappa att det räckte och att pojken kunde komma tillbaka till byn, men då protesterade Ulf. 

– Jag minns det så väl. Batholomew stod här ute och det var en kamp för honom. Hans pappa ville ju att han skulle åka hem. Skulle han lyssna på honom, eller skulle han lyssna på mig och Joseph som uppmuntrade honom att stanna kvar? 

Till slut valde Batho att fortsätta sin utbildning och studierna gick strålande, både under gymnasiet och på universitetet. Dessutom hade han ett starkt engagemang både i kyrkan och i en rad samhällsfrågor.

– De ville ha honom till ledare för kristna studentrörelsen och han gick också med i FN-gruppen, vilket bland annat ledde till att han fick åka som Tanzanias ungdomsrepresentant på ett stort FN-möte i Nigeria. Det har verkligen gått otroligt bra för honom hela vägen, säger Ulf och ler.

De sitter vid träbordet i Ulfs kök i Dodoma. Ulf har just serverat en slags trögflytande, syrad mjölk ur en plastbunke i kylen. Trots att Batho nu är vuxen och arbetar på stiftet, bor han kvar »hemma« – men bara några månader till, sedan ska han gifta sig. 

– Det var en omvälvande förändring att komma från Massaj-byn till staden och börja studera, fortsätter Batholomew. 

Men det var inte bara staden och skolan som var annorlunda. Ulfs sätt att leva och resonera var också nytt.

– Han pratade om barns och kvinnors rättigheter på ett sätt som jag aldrig hade hört tidigare. I massaj-kulturen kan männen ha hur många fruar de vill och kvinnorna har ingen rätt att äga något. De är inte med och fattar beslut och de kan inte säga ifrån om det är något de inte vill. Jag förstod att om kvinnornas situation förändras kommer hela samhället att förvandlas!

Att se Ulfs liv blev en stark uppmuntran att arbeta hårt och försöka förändra orättvisor för Batholomew. Redan på universitetet började han utveckla ett undervisningsprogram för att utbilda massajerna i hans hemtrakter kring Chitego om barn och kvinnors rättigheter, med ett särskilt fokus på problemen med könsstympning. Han har också engagerat sig i att få flickor från sin hemby att gå i skolan. 

– Det har känts väldigt meningsfullt, men helt ärligt så behövs mycket mer omfattande insatser. Ett grundproblem är också att människorna i byarna saknar utbildning. Utan utbildning är det svårt att förstå världen och förändra sin situation.

Idag arbetar Batholomew på stiftet och leder många av byutvecklingsinsatserna kring Dodoma. Men hans hjärta bankar särskilt för massajerna och i synnerhet för flickorna och deras rättigheter.

– Gud hade en plan med min utbildning! Jag tror att det var att utrusta mig så att jag skulle kunna hjälpa mitt folk, massajerna.

• Della
• Twittra