Fyra sorters tro och tre sorters tvivel

Tomas Nygren skriver om våra djupaste rötter och livsmål som människor.

Killen kom fram till mig efter ett bibelstudium på ett läger och sa: »Jag kan inte tro. Jag tvivlar så mycket.« Av samtalet som följde framgick att han inte kunde se sig som kristen på grund av allt tvivel han hade.

Frågor om tro och tvivel har nog de flesta brottats med. Saken blir inte mindre komplicerad av att vi även har ett begrepp som kallas otro. Dessutom innehåller termen »tro« så många fasetter i Bibeln. Den har med snart sagt allt i det kristna livet att göra. I Hebreerbrevet står det »Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom« (11:6). Paulus säger i Romarbrevet till och med att »allt som inte sker i tro är synd« (14:23). Brist på tro kan utgöra ett hinder för Jesus att verka.

I Matteus evangelium står det om Jesus i sin hemstad Nasaret: »han gjorde inte många underverk där, eftersom de inte ville tro.« (13:58). Det talas om tro som kan förflytta berg (Matteus evangelium 17:20; Första Korintierbrevet 13:2). Men det talas också om dem som brottas med sin tro och får bönesvar: »Jag tror. Hjälp min otro!« (Markus evangelium 9:24). Listan på trons dimensioner går att göra nästan hur lång som helst.

Om vi ska försöka strukturera något av Bibelns tal om tro kan vi göra en grov indelning i fyra sorter.

1) Sanning: Tro kan innebära att veta att något är sant. Denna dimension av tron finns enligt Jakobs brev även de onda andarna: »Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och darrar.« (2:19). Detta är en grundläggande dimension i Bibelns sätt att tala om tro. Det handlar inte om gissningar eller förhoppningar – som vårt sätt att använda ordet »tro« i vardagsspråk kan ge associationer till – utan om en reell verklighet. Det är en sanning vi tror på. Gud finns! Men det är viktigt att observera att denna dimension av tron inte är frälsande. Man kan ju veta att något verkligen är sant, men likt de onda andarna som Jakob talar om, tycka mycket illa om den sanningen.

2) Relation: Tro kan även betyda tillit. Det är mer än att enbart veta att något är sant. Det är att dessutom ta emot Jesus – förtrösta på honom. Det är en relation, något som är betydligt mer än enbart ett konstaterande. I Johannesevangeliets första kapitel står det: »Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn« (vers 12). Detta är tro i betydelsen frälsande tro.

3) Frukt/karaktärsdrag: Tro kan även innebära att vara trofast mot Gud. På det sättet används ordet i Galaterbrevet 5:22 i uppräkningen av Andens frukter i den kristnes liv. Här handlar det om en uthållighet och trofasthet i relationen till Gud mitt i alla omständigheter, även när man inte vet hur saker kommer att utvecklas och Gud håller sig fördold. Denna trofasthet växer fram genom Andens verk hos den kristne.

4) Andens nådegåva: Paulus skriver i första Korinthierbrevet »En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota« (12:9). Det är denna trons nådegåva Paulus spinner vidare på i nästa kapitel i samma brev när han skriver: »och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting« (13:2b). Trons nådegåva är en fast orubblig förvissning om vad Gud ska göra och en övernaturlig kunskap om vad som kommer att ske. Denna nådegåva kan innebära att en människa med kraft vågar göra saker som utifrån verkar dåraktiga för att hon har en gudagiven bergfast förvissning om att Gud ska ingripa. Samtidigt är det intressant att notera att tron i denna bemärkelse – som vissa får som en särskild kraft – inte är samma sak som frälsande tro, vilket vi kan ana av det Paulus i samma sammanhang skriver.

Vad är då tvivel? Det är viktigt att se att tvivel inte är samma sak som otro. Otron förkastar. Den innehåller ingen tvekan eller osäkerhet. Paulus beskriver hur han i sin otro före sin omvändelse förföljde kristna (Första Timotheosbrevet 1:13). Det kan verka paradoxalt, men otro kan kombineras med tro i den första betydelsen ovan. Man kan totalt förkasta något man vet är sant men inte tycker om! 

Tvivel har däremot att göra med att vara tvehågsen. Tvivlet har en fot i tron och en fot i otron. Tvivel kan förkomma i relation till tre av typerna av tro vi gått igenom. Tvivel i relation till tro som kunskap kan innebära att ha brist på fakta – inte veta säkert. I relation till tro som tillit kan tvivel innebära att inte våga förtrösta – att vara osäker på om Gud verkligen bryr sig. Tvivel kan också innebära att sakna uthållighet. Det har då med en brist på Andens frukt trofasthet att göra. Den fjärde typen av tro – trons nådegåva – har inte problem med tvivel. Det ligger i sakens natur.

Hur ska vi då hantera våra tvivel? Tvivel som har med sanningen att göra är en utmaning att verkligen undersöka trons sanningar, seriöst pröva om de håller. Det tvivel som brottas med Guds godhet innebär att vi behöver undersöka om Gud är god och har omsorg. Tvivlet som tar sig uttryck i att vi inte tycker att vi klarar att hålla ut längre och är på väg att ge upp, betyder att vi har att ta tag i frågan om Guds trofasthet. 

Vilken typ av tvivel vi än brottas med får vi likt lärjungen Tomas utmana Jesus att möta oss i våra tvivel (se Johannes evangelium 20:24–29). Konkret innebär det för oss att vi får möta våra tvivel med ärliga, uppriktiga böner och genom att undersöka vad Guds ord påstår om vem Gud är och hur han handlar, inte minst genom Jesus Kristus. Dessutom finns en ytterligare sak att ta vara på: den kristna gemenskapen som ett bärarlag. Vi är kallade att bära varandras bördor!

 

Tvivel är Guds kallelse till oss att fördjupat vända oss honom. Den ondes plan med tvivlet är att driva oss bort från Gud och den kristna gemenskapen.

Till sist – vad hände med killen som kom fram till mig efter det där bibelstudiet? Vi samtalade och genom samtalet insåg han till sin glädje att hans tvivel faktiskt var ett slags bevis på att han hade en tro. Utan en tro i botten kan man inte tvivla. Otron tvivlar inte. Den förkastar.

Det är inget ideal att tvivla, men när vi tvivlar ska vi veta att det är en Guds kallelse till fördjupad tro. Det är också vad som sker när vi går med våra tvivel till Honom, till hans Ord och bord – nattvarden – och trots allt vi kan brottas med deltar i den kristna gemenskapen.