Bibelord

Matteusevangeliet 12:15-21

Evangelisten Matteus ärende är tydligt: han vill på alla sätt måla bilden av Jesus! Han vill teckna fotot på den mästare han följde under flera års tid och som på djupet totalt förändrade hans livsinriktning. Många gånger fick han se och uppleva hur Jesus botade människor från deras sjukdomar, gav dem upprättelse, hopp och nytt livsmod. Gud går nu i sandaler på denna jord och det är ställt bortom allt tvivel att Jesus älskade människorna. Han är i hela sin person utstrålningen av Faderns kärlek till alla de som upplevde sig som knäckta strån eller tynande vekar. Tillåt mig ge ett litet personligt vittnesbörd. 

Ibland sitter jag bara där och ser på honom. Det är några av mina finaste stunder med Jesus. Mitt beskådande leder allt som oftast till att min tillit till Jesus växer och som vanligt är långsamheten och stillheten de avgörande ingredienserna. Platsen där detta iakttagande äger rum är med en öppen bibel, oftast vilande på köksbordet. Jag sitter då i ett betraktande och ser på Jesus ungefär på samma sätt som jag ser en solnedgång eller en vacker vy från toppen av ett berg. Hela naturens skådespel ser jag på med stor häpnad och förtjusning, men inget går upp emot att en liten kort stund få se Jesu ansikte. Inget går upp emot det, och till detta »skådande« behövs texter som i Matteusevangeliet ovan. 

När jag läste teologi på Johannelund 1982 fanns en pensionerad präst som vid ett tillfälle hade en morgonbön med oss studenter. Jag har under hela mitt liv burit med mig hans morgonbön. Han läser texten från Joh 19:17, där det står: »Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten.« Sedan säger han: »Vänner, det är där Jesus vill vara. Han vill vara i mitten av våra liv.«

Efter det har jag genom livet suttit hundratals gånger och bara sett på honom i Joh 19:17. Jag liksom fäster min blick på Jesus och blir vid liv. För mig är detta »skådande« helt ovärderligt – inte minst i de stunder då man känner sig som ett »knäckt strå«.