Författare: aidooadmin

Amanda vikarierar som generalsekreterare för Salt

Som EFS barn- och ungdomsförbund gör Salts generalsekreterare sitt bästa för att säkerställa rörelsens framtid. Därför kommer Johanna Björkman vara föräldraledig från augusti 2018. Under den tiden kommer Amanda Vadian vikariera som generalsekreterare.

Amanda är 27 år, uppvuxen i Uppsala och kom till tro genom konfirmation och efterföljande Livskrafts-läger. I dag bor Amanda i Stockholm och är medlem i Betlehemskyrkan. Hon är utbildad retorikkonsult och uppskattad förkunnare. Under det senaste året har hon arbetat som distriktskonsulent, ansvarig för Salt, i distriktet Mittsverige.

– Från styrelsen är vi väldigt glada över denna lösning, säger ordförande Jonatan Janerheim. Amanda har god kännedom om Salt, ett visionärt driv och en kort startsträcka.

– Det känns läskigt men också jättespännande att få gå in detta, säger Amanda.

Var gärna med i bön för Amanda, för Johanna och för Salt.

Soul Children medverkar under Gospelverkstadens jubileumsfestival

Sista helgen i september firar Gospelfestivalen 30 år och det vill Soul Children vara med och fira. Det kommer att erbjudas ett ungdomsspår hela lördagen som Soul Children arrangerar i samarbete med festivalen i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Gästinstruktörer är Myron Butler, Jermaine Harris och Dee Jones från USA samt Ragnhild Hiis Anestad, grundare av Soul Children-rörelsen i Norge. Gästande artister är Teensgospelkören Livslust, under ledning av Anna-Maria Toftgård och Oslo Soul Teens, under ledning av Ragnhild His Anestad.

Det kommer också att finnas en bandkurs under lördagen. Missa inte det tillfället med grymma musiker som inspirerar!

Mer info och anmälan via gospelverkstaden.se/stockholmgospelchoirfestival

Hur leder Gud?

Med jämna mellanrum återkommer den berättigade frågan. Som kristna vill vi leva i Guds vilja och forma våra liv efter hans önskan. Då är det viktigt att förstå hur Gud leder. För att få svar på frågan har vi framför allt två källor att gå till: bibelordet och erfarenheten.

Bibelordet ger en allmän inriktning; det ger sällan svar på hur Gud leder i konkreta fall. Visst kan det förekomma att ett bibelord talar direkt in i en viss situation. Oftare handlar det om att ord blir levande på ett särskilt sätt så att de kan ge inriktning.

Årets tema för EFS årskonferens är här ett exempel. »Bryt ny mark« är en uppmaning riktad till ett folk för länge sedan. Samtidigt kan det vara en uppmaning till oss i dag. Men orden är trots sin åskådlighet inte särskilt konkreta som uttryck för Guds ledning. De måste tolkas och bli del av ett större sammanhang. De kan ingå i ett mönster som anger Gud vilja och ledning, men de är inte i sig tillräckliga som ledning.

Erfarenheten visar exempel på hur människor och rörelser har uppfattat Guds ledning och handlat efter den. Här finns både efterföljansvärda och avskräckande exempel. Det är alltför lätt att glömma de senare, men om vi vill lära av erfarenheten är de viktiga.

Till erfarenheten hör nu ett par företeelser som inte alltid är så lätta att ta till sig. Det ena är att Gud oftast leder genom det som tycks vara tillfälligheter. Det andra är att det inte sällan blir klart först i efterhand om det var Guds ledning eller inte; historien uppvisar många återvändsgränder.

Så åter till frågan hur Gud leder. Svaret är: på olika sätt. Och när vi ska pröva Guds ledning har vi som hjälpmedel bibelordet och erfarenheten. Stämmer det med bibelordet som helhet? Vad lär oss erfarenheten utifrån liknande situationer?

Med detta i åtanke behöver vi inte vara rädda att missa Guds skeende. Vi behöver inte ängslas för att göra fel. Vi kan vila i tron på Guds förmåga att både börja och börja om. Guds nu är inte ett enda, det är återkommande. Det visar både Bibeln och erfarenheten.

 

LarsOlov Eriksson

pensionerad högskolelektor

Guds och människans gränser

När man är barn längtar man efter att bli vuxen för då kan man göra som man vill. Att äntligen få bestämma själv, äta godis till frukost och få hoppa i sängen! Som vuxna kan vi göra det vi drömde om som barn. Samtidigt upptäcker vi att allt det där kanske inte är så klokt. Som vuxna får vi göra som vi vill, men samtidigt måste vi ta ansvar för våra egna beslut. Det gör att den vuxna människan måste fortsätta att sätta gränser.

När vi ser på Bibeln ur ett gränssättande perspektiv så upptäcker vi hur Gud hela tiden sätter gränser. Det börjar i skapelsen med ett träd som människan inte får äta frukt ifrån. Sedan fortsätter GT-läsningen med Guds gränsdragningar. Känslan av gränser väcker något upproriskt i oss. Vem har sagt att jag inte får? Men när Gud sätter gränser är det för människans bästa – till och med för vår överlevnad.

Jesus är också gränssättande. Det händer att han är tydlig som när han driver ut handlarna ur templet. »Ni ska inte vara här«, säger han med vrede.

Men vid andra tillfällen sätter han gränser genom att säga något som får människorna att reflektera över sina handlingar på nytt. Vid ett tillfälle ska en kvinna stenas. Men genom att Jesus utmanar deras egna hjärtan så avstår de från att slänga stenarna. En annan gång är Jesus bjuden på fest. Några retar sig på att Jesus är där – de tycker inte att han ska umgås med de människorna. Då sätter Jesus en gräns genom att peka på sitt uppdrag. Andra gånger blir gränserna tydliga när Jesus undervisar. Då väcks en längtan. »Saliga är ni när ni …«

Gränser står i livets tjänst och hjälper oss att hålla oss borta från det som är skadligt för oss. Men gränserna hjälper oss också att röra oss i rätt riktning. När vi i dopet mötte Guds nåd, blev vi nya skapelser och den helige Ande blev inplanterad i våra hjärtan. Anden hjälper oss att se vad som är synd och vad som drar oss bort från Gud, men den fyller oss också med längtan efter att formas till likhet med Jesus. Jesus sa: »Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.« Det är ett underbart riktmärke för livet – att skåda Gud.

På våren kantskär jag mitt grönsaksland. Det beror på att gräsmattan breder ut sig under hösten och vintern. Skulle jag låta bli att kantskära, blir odlingsytan mindre för varje år. Det är inte utan ansträngning som gräset tas bort. Men när jag förbereder jorden ser jag sommarens skörd framför mig. Paulus talar i Galaterbrevet om »vad man sår får man skörda«. Då handlar det förstås inte om grönsaker utan om att göra goda val i livet. Paulus låter oss i samma brev höra att vi är kallade till frihet. Det betyder att vi är kallade till att leva »inifrån« – drivna av Guds Ande. Anden låter frukter mogna i våra liv. Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Vilka gåvor från Gud! Vilken hjälp när det gäller gränser!

Man skulle kunna fråga sig, som en hjälp i gränssättning, när man står där inför olika val:

»Leder detta till kärlek, glädje, frid eller tålamod? Eller ytterst sett, hjälper detta mig att skåda Gud?«

Kerstin Oderhem, EFS missionsföreståndare

Uppdragets allvar

Jag är uppvuxen i en kristen familj och varje kväll bad vi kvällsbön. Först »Gud som haver« och sedan »Det går en ängel kring vårt hus«. Till sist bad vi också för familj, släkt och vänner. Det blev en ramsa som skulle göras men också en god rutin som jag förknippade väldigt mycket med trygghet. Jag var dessutom helt övertygad om att Gud bara hörde mig om jag hade knäppta händer. Så fort jag släppte händerna från varandra kunde jag prata utan att Gud hörde. När jag blev äldre mötte jag en annan typ av bön som var mer fri i sin form, även om det i princip alltid var en ledare som ledde oss andra i en kort bön.

Under mitt konfirmationsläger mötte jag förbönen och jag minns hur häftigt jag tyckte det var att någon kunde be så länge bara för mig. Men jag var fortfarande övertygad om att förbön var något som bara ett fåtal människor kunde göra.

Mina små böneupptäckter fortsatte sakta men säkert och jag började på en bibelskola.

Det var där – både genom undervisning och praktisk bön – som jag mer och mer förstod att bön inte är en envägskommunikation utan att Gud faktiskt vill att vi ska lyssna i bön.

Han har nämligen massor att säga. Helt plötsligt blev bilder, textrader, bibelord och så vidare en självklar del av bönen. Vid ett tillfälle blev jag inkastad i en situation där jag fick be för en person, och det gav mig en ödmjukhet inför förbönen. Det gav mig också en mersmak – helt plötsligt var bönen levande och jag ville ha mer!

I min längtan efter mer har jag både aktivt sökt och snubblat in i situationer och sammanhang där jag mött människor som lärt mig så mycket om bön.

Den konkreta och praktiska handledning jag fick, hjälpte mig att gå från att tänka på bön som verksamhet till att se det mer som ett verktyg. Bönen blev som en livsnerv för min tro och min relation till Jesus. Jag längtar efter att fler, tidigt i livet, ska få verktyg för en tro som håller i vardagen. En tro som räcker långt efter att ungdomsgruppen splittrats eller att flyttlasset gått till en helt ny plats. Jag tror inte att vi är där i dag. Vi behöver rannsaka oss själva och våra sammanhang. Vi behöver be och fundera över om våra verksamheter faktiskt ger verktyg för tron eller om det har gått över till att bara handla om verksamheten.

I Matt 28:18–20 kan vi läsa missionsbefallningen där Jesus säger att vi ska »gå ut och göra alla folk till lärjungar«, medan vi tidigare i Matt 16:18 hör Jesus säga »på den klippan ska jag bygga min kyrka«. Vi lägger allt för stor fokus på hur många vi är i vårt sammanhang, att verksamheten ska snurra och att vi har ekonomisk täckning för våra lokaler. Jesus bygger sin kyrka. När ska vi ta vårt eget uppdrag på allvar och börja fråga oss hur många vi gör till lärjungar och hur vi tillsammans växer i lärjungaskap? Det kanske låter provocerande. Men Jesus har aldrig tvingat någon att gå med utan erbjuder: Följ med!

 

Johanna Björkman

Generalsekreterare Salt

Aldrig övergiven – alltid älskad

Tårfyllda, sömnlösa nätter. Gång efter annan. Skräcken när spiralen bara tycks snurra neråt och vardagen tuffar vidare som ett expresståg och du skriker inombords att allt du vill är att hoppa av, sakta in, ligga still och bara få vara. Kanske har du också känt något liknande någon gång?

Det här numret handlar bland annat om psykisk ohälsa och kommer att avrunda vårens tema om inre hållbarhet. Många viktiga ämnen har tagits upp och många kvarstår, så jag hoppas att du har en gemenskap där du känner att du kan ta upp det som bultar i ditt hjärta. Och är du som jag, ständigt uppbokad, så vill jag uppmuntra dig extra mycket att göra plats för ett andrum där hjärtats bultningar får utrymme att ventileras tillsammans med andra. Jag tror att det är värdefull tid som lönar sig tusenfalt.

För i stunder av psykisk ohälsa växer det ofta upp en bubbla omkring oss. Som en osynlig vägg skärmar den av oss från omvärlden och pressar oss längre in i det tunga. Kvar blir en livsfarlig ensamhet där mentala monster florerar helt ostörda av omgivningen utanför. För många av oss växer kanske frågor som: Gud, älskar du mig? Gud, bryr du dig om mig? Gud, finns du ens? Tvivel, oro och en växande förtvivlan väller upp när ingen ser. Bakom en osynlig vägg av glada fasader, stressiga vardagsmöten och tomma ord gror psykisk ohälsa som bäst.

För dig som själv brottas med någon form av psykisk ohälsa hoppas jag att du känner att Gud finns där mitt i allt och bär dig, och att mörkret ljusnar bakom din nästa krök. Att du vågar kliva av stresståget och sträcka ut dig under sommarhimlen eller gråta ut mot någons axel. Att du trots allt aldrig känner dig övergiven, utan alltid känner dig älskad.

Under en egen period av bland annat återkommande ångest hörde jag en sång som kom att betyda mycket för mig. Sången heter »Blessings« och sjungs av Laura Story. Den är vacker, sprucken och skör men samtidigt hoppfull. Det är som att den bjuder in till att greppa efter det sista halmstrået i stunder då allt känns hopplöst: »What if Your blessings comes through raindrops? What if Your healing comes through tears? What if a thousand sleepless nights are what it takes to know You’re near?«

Ja, tänk om Gud mitt i all skit ser oss, bryr sig, älskar oss och är med oss. Tänk om Gud kan göra trasigt till helt och använda våra tårar till att läka sår. Tänk om Gud kan skänka oss det hopp som stundvis verkar helt omöjlig att känna. Det tror jag på, och min egen bön och övertygelse är, att vi kristna kan vara Guds händer och fötter för att bringa detta oumbärliga hopp till alla oss som ibland inte orkar frammana det själva. Likt en glasskärva i ett kaosartat rum må solens strålar spridas genom oss och bli till dansande solkatter som påminner om att vi aldrig är övergivna och alltid, var och en, övermåttan älskade.

 

Veronica Norrby

redaktionssekreterare Budbäraren

Syndens dagliga plåga? – Rosenius i dialog med Kay Pollak

»Jag är bara intresserad av att göra positiva berättelser, ingenting annat är värt att lägga energi på«, säger den svenske filmregissören och författaren Kay Pollak i en intervju inför sin 80-årsdag. I intervjun säger han också att »lycka är ett val«. Pollak har i en tidigare intervju berättat att den starkaste drivkraften för att göra filmen Så som i himlen (2004), var att skapa en arena för repliken »Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt«, som han för att riktigt ladda den skarpt låter prästfrun uttala. Ja, vad är egentligen människans problem? Är det att hon inte kan älska sig själv och vara positiv, för att hon av kyrkan matats med ett förtryckande budskap om synden? Kan människan själv välja lyckan i egen kraft?

I Pollaks värld är den titel – Syndens dagliga plåga – som valdes på den andra boken i serien C O Rosenius för vår tid, som EFS-förlaget gav ut på 1970-talet, ett uttryck för en typiskt syndaupptagen självutplånande och självplågande kristendom som skadat så många människor. Men hur är det egentligen: Är budskapet om människans synd så förtryckande? Hur skulle Rosenius kunna tänkas svara på Pollaks invändningar?

För det första: vad är synd?

För Rosenius är synd absolut inget som kyrkan hittat på för att trycka ner människan. Synden är en verklighet som människan sedan fallet ofrånkomligt lever med. Att förneka synden och dess makt i människans liv skulle därmed vara helt uppåt väggarna. Det skulle hindra människan från att i förlängningen kunna få grepp om djupet i Guds frälsning.

Till den som inte vill tro att det är så illa ställt, ger Rosenius utmaningen att under en enda dag försöka hålla Guds bud till punkt och pricka. Här talar Rosenius inte endast om att hålla buden genom att göra det goda. Han talar framför allt om att följa dem i inre bemärkelse – i hjärta och själ – genom att lyda det dubbla kärleksbudet: Du ska älska Gud av hela ditt hjärta och hela din själ och din nästa som dig själv. I ett sådant test avslöjas vi. Synden är en makt i våra liv som tar sig uttryck i en ofrånkomlig självupptaget. Vi vill vara våra egna gudar och herrar. Vi vill vara våra egna frälsare. Vi vill tro att vi kan skapa vår egen eviga lycka i tillvaron genom våra val och handlingar.

Nej, Pollak – skulle Rosenius säga – det är inte talet om synd som förtrycker oss människor utan det är synden själv. Om vi förnekar syndens verklighet ljuger vi och lögn är ingen bra grund att leva på.

För det andra: vad kan vi göra åt synden?

För Rosenius är svaret kort och gott: »Inget.« Vi kan inte lösa syndens problem genom våra egna ansträngningar. Den som tror det har inte sett syndens djupa problem. »Vi kan inte vara helt och hållet uppriktiga, inte vaka och be som vi skulle, inte kämpa som vi borde. Vi kan inte ens styra våra tankar«, skriver Rosenius. Inte ens den varmaste kristne förmår i sig själv uppfylla lagens krav, det vill säga Guds förväntan. Paulus skriver: »Vi vet att lagen tillhör det andliga. Men jag själv är av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag«, Rom 7:14–15.

Ja, Pollak – skulle Rosenius säga – det är sant att en kristen har ett slags identitet som hopplös syndare. Men det är inte nedtryckande som du tror, utan ett utryck för en ärlig självmedvetenhet.  Dessutom är det inte alls hela sanningen om människans identitet.

För det tredje: vem kan då rädda oss?

Rosenius lyfter på biblisk grund fram att det är Kristus och enbart Kristus som gör frälsningen, hela frälsningen. Han har uppfyllt lagens krav till fullo. Rosenius skriver: »Kraften till detta har Kristus förbehållit sig själv, och han ger den inte åt oss, för att vi skulle få förfoga över den som vi ville.« Det betyder att inte ens vår utveckling som kristna, de positiva stegen i vår helgelse, vår egen trosförmåga, Andens gåvor och frukter utan endast Jesu fullbordade verk kan vara vår tröst och vår lycka. En kristens identitet är inte att hon endast är en syndare utan att hon är en av Gud ända in i döden älskad rättfärdiggjord syndare. Den som förstått radikaliteten i sin egen synd har en möjlighet att se den ännu större radikaliteten i Guds frälsning i Jesus Kristus. Här finns den kristna människans djupaste identitet, något som går att vila i, att leva och dö på.

Nej, Pollak – skulle Rosenius säga – Gud förlåter. Han har fördömt synden i Jesus Kristus. Därför behöver vi inte förminska eller förneka synden i oss själva eller världen för att orka leva. Vi behöver inte pumpa upp oss med positivt tänkande för att besvärja verkligheten. Vad vi behöver är att se hur Gud hanterat synden och gett sin frälsningsgåva genom Jesus Kristus. Det är lyckan och den är en gåva – inte något vi kan skapa genom våra val.

Är kyrkan en plats utan gränser?

Hon beskriver sig som både lat och slarvig, och menar själv att det är anledningen till att hon aldrig kommit nära en vägg och bränt ut sig. Ändå har hon vid 4o års ålder hunnit arbeta för två samfund, varit med och startat ungdomsfestivalen Frizon och på vägen mött över 150 församlingar. Josefine Arenius är föreläsare och skribent samt småbarnsförälder tillsammans med maken Johan. När hon inte håller ledarutbildningar i församlingsmiljö eller i samhället skriver hon gärna. Som i dag, när Budbäraren möter henne en solstark aprildag i den nybyggda villan norr om Örebro. Dagen är egentligen ringmärkt för hennes två pågående skrivprojekt, men vårt ämne rimmar väl med hennes kommande bok om gränsdragningar. Det blir ett samtal om gränser och vad avsaknaden av dessa gör med oss.

– Jag tror att alla typer av gränser egentligen är goda, så länge de har streckade linjer. När jag var tonåring i kyrkan visste jag ungefär vad som förväntades av mig som kristen. De gånger jag själv upplevde att jag gick snett hade jag turen att ha någon vuxen som vågade säga att nu blev det tokigt, hur mår du nu? Vad var anledningen till att du tänjde den gränsen för långt här?

Josefine talar om olika sorters gränser, och beskriver den sistnämnda som en typisk streckad gräns.

– Utmaningen kommer när vi börjar dra tjocka gränser, jag kallar dem för »spritpennegränser«. De är tydliga och glömmer på något sätt bort människans otillräcklighet, så att det blir svårt att komma tillbaka helskinnad efter ett större feltramp. Det är den typen av gränsdragningar 40-talisterna inom kyrkan växte upp med och sedan dess varit så måna om att själva undvika.

Josefine menar att effekten av gränslöshet kan leda till både vilsenhet och utmattning. Just frågan hur kyrkan alltmer blev en plats med utsuddade gränser berör henne djupt och är en stor anledning till det senaste bokmanuset hon skriver tillsammans med Fredrik Wenell, lektor på Örebro Teologiska Högskola.

»Jag tror inte att vi ska fokusera på gränserna, utan i stället tala om centrum och våga förkunna om Jesus Kristus från predikstolen.«»Jag tror inte att vi ska fokusera på gränserna, utan i stället tala om centrum och våga förkunna om Jesus Kristus från predikstolen.«
Josefine talar med intensitet och starka färger, och medger att hon målar med generaliserande penseldrag för att belysa den kulturförändring som hon menar tagit kyrkan dit den är idag.Josefine talar med intensitet och starka färger, och medger att hon målar med generaliserande penseldrag för att belysa den kulturförändring som hon menar tagit kyrkan dit den är idag.
För mycket kultur och för lite teologi har varit ett problem inom kyrkan menar Arenius.För mycket kultur och för lite teologi har varit ett problem inom kyrkan menar Arenius.
Josefine menar att det aldrig tidigare funnits ett sådant guldläge för kyrkan som nu.Josefine menar att det aldrig tidigare funnits ett sådant guldläge för kyrkan som nu.

– Man kan se stora skillnader i de olika generationerna, med 40-talisterna som växte upp med syndakatalogen och 60- och 70-talisterna som levde med hårda moraliska gränsdragningar som skapade ett starkt »vi och dom« och förstärkte en intern bubbla. En motreaktion på detta blev tyvärr att 90-talisterna mötte allt mer utsuddade gränser. Men på vägen tappade kyrkan modet att vara tydlig och var bara glad över att de unga var kvar i gemenskapen. Resultatet blev en generation som växte upp utan vare sig krav eller förväntningar. Vi hade format en kravlös subkultur där det enda vi slutligen hade att erbjuda de unga var en »hängkultur« med fokus på att inkludera.

Hon talar med intensitet och starka färger och medger att hon gärna målar med generaliserande penseldrag för att belysa den kulturförändring som hon menar tagit kyrkan dit den är idag. En kyrka som blivit allt mer lik sin omvärld.

Josefine berättar om en facebook-grupp hon är med i, där cirka 60 000 kvinnor mellan 30 och 40 år följer varandras vardag. Starka, ofta ambitiösa kvinnor, som vuxit upp och fått bestämma sin egen sanning och sedan barnsben fått höra att allt är möjligt. Men som på senare år insett att livet inte är så enkelt och faktiskt inte alls blivit som de hade tänkt sig.

– Det intressanta är att svaren man ger varandra i gruppen är ensidigt ett budskap om att fortsätta förverkliga sin gränslöshet. De tre vanligaste svaren kretsar kring uppmaningar om att göra mer yoga, resa mer (ensam!) och ställa mer krav på sin omgivning.

För en tid sedan skrev Josefine en krönika i en dagstidning att hon vill tillhöra sin man och sin församling. Det var som att släppa en bomb.

– Jag höll på att bli anmäld. Varför? Jo, jag ansågs uppmuntra hederskulturer och utlämna utsatta kvinnor. Det enda jag faktiskt sa var att jag ville stå fast vid de löften jag och Johan hade gett varandra vid altaret.

Hon är inte känd för att vara konflikträdd. Det är heller inte ovanligt att Josefine blir kontaktad av personer som ber att hon i sina ledarkrönikor och på sociala medier ska skriva om saker som upprör dem. Men hon har lärt sig att välja sina krig väl. Och hon är medveten om att de största kritikerna ofta är röster från kyrkan.

Vi hoppar tillbaka till bokmanuset. Tillsammans med Fredrik Wenell har Josefine gjort en hel del research i ämnet, där de läst mycket dansk och svensk forskning och även tagit till sig av en del amerikanska studier. Hon berättar att de har skickat ut olika frågeställningar till ungdomsledare i olika sammanhang i Sverige. Nästa steg är att samtala med ett stort antal unga för att se hur de upplever sin verklighet.

Jag som själv föddes under 70-talet ber Josefine backa tillbaka till orden om »hängkultur« och en kyrka som slutade fostra och lärjungaträna. Hur smög sig rädslan in att sätta gränser i församlingen?

Josefine talar om de olika reaktioner och förskjutningar som hon menar har skett sedan 20-talets bönegeneration och beskriver väckelsens barn, 20- och 30-talisterna, som byggt mycket av det arv kyrkan vilar på i dag. En lojal generation, som växte upp i en omvärld på kristen grund med morgonbön i skolan och med en världsbild där församlingen var en naturlig auktoritet och Bibeln ens rättesnöre.

– Den här generationen förstår familjeband. De har en tro på den större gemenskapen och ser en självklarhet i att man inom församlingen behöver varandra. Tron är i ens centrum. Därför har den äldre generationen ofta en helt annan förmåga att förstå och kommunicera med nyanlända än unga. Man delar respekten för sina släktingar och religion är en naturlig del av ens världsbild.

Josefine fortsätter tala om 40-talisterna, som hon menar ännu i pensionsåldern kämpar mot den kollektiva moral de växte upp med. Detta var den första generationen att på bred front välja karriär. De växte upp med en syndakatalog och starka »spritpennegränser« kring moralfrågor som avgjorde med vem man skulle umgås, när och hur. En generation väl medveten om alla förbud men som ändå levde kvar i en slags bubbla, där många än i dag har hela sin bekantskapskrets med andra troende. Sedan föds 70-talisterna.

– Det här är en generation som lever i opposition till sina föräldrars bubbla. När de växer upp får de göra allt som världen får göra, men på ett kristet sätt. Det skapas helt enkelt en alternativ subkultur. Hade kyrkan i stället fokuserat på att forma lärjungar hade en bubbla inte varit ett stort problem. Då hade vi bara behövt spräcka bubblan, och säga »gå ut!«, säger Josefine.

Själv del av denna generation är hon besvärande medveten om att endast en handfull av hennes tonårsgäng på över trettio personer är kvar i församlingsmiljö. Josefine kallar det för »det stora sveket«. För vad man gav en hel livshungrig målgrupp var en kultur, inte teologi. Och i brist på en vardagsteologi som rustade dem som unga, fick de aldrig verktyg att förhålla sig med sin tro till sin omvärld. Hon beskriver den stora utmaningen, när kyrkans 80-talister entusiastiskt gick ut för att göra skillnad i sin omvärld, utan att ha blivit tillräckligt utrustade och många saknade en personlig tro.

När du föreläser kring detta, möter du några motargument och i så fall vilka?

–  Självklart är det så. Tack och lov stämmer ju inte bilden överallt, och i framför allt mindre församlingar känner man inte igen sig. Det tycker jag främst att man ska vara tacksam för. Sedan finns det de som tycker att utvecklingen är bra och ser det positiva i att alltmer komma ifrån att tänka grupp och gränser för att lägga mer ansvar på individen.

Vi samtalar om hur kyrkan alltmer återspeglar samhället, samt kyrkans och skolans gemensamma utmaningar med curlande föräldrar i en samtid där ingenting får ha auktoritet.

Josefine nämner ungdomsledarnas tuffa uppdrag att kunna hantera en föräldrageneration som är livrädd för gränser och som lärt sina barn att det viktigaste är att det »känns bra«.

Det är en ganska dyster bild hon tecknar. Samtidigt tycker Josefine att det kanske aldrig tidigare funnits ett sådant guldläge för kyrkan som nu.

Hur kommunicerar vi då gränser och reparerar det som inte blivit bra?

– Jag tror inte att vi ska fokusera på gränserna, utan i stället tala om centrum och våga förkunna om Jesus Kristus från predikstolen. Efterföljelse i sig är ju gränssättande. Och vi behöver lägga mycket tid på att rusta unga människor och rusta upp den unga gemenskapen, där det mest attraktiva inte får vara en skyddande hängkultur, utan att utvecklas och växa genom mentorskap och ett gott, tydligt ledarskap.

Samtalet landar kring vikten av att kyrkan återvinner sin stolthet. Att inte längre ha dåligt självförtroende eller ängslas över att verka dömande. Och att låta kyrkans ledare få utrymme att leda.

– Vi behöver fler tydliga ledare i svensk kristenhet, även sådana som är riskbenägna. Vi har många herdar men få entreprenörer. Den kompetensen har kyrkan förlorat till förmån för näringslivet. Nu har vi också ett läge med en ung generation i samhället som hungrar efter tydlighet, där andlighet inte är märkligt utan rentav intressant. Vi har dessutom hundratusentals nyanlända, många som bär en tro. Det är hög tid att kyrkan fokuserar på det centrala och fullt ut vågar vara kyrka.

Från Bibelsmuggling till pilgrimsvandring

Vår lilla skara tar flyget från Göteborg till Salzburg och fortsätter med hyrbil till kvarteret på bondgården i Ramsau, på högplatån ovanför skidfantasternas Schladming. Därifrån, från foten av Dachsteinglaciären, ska vi utforska en av bibelsmuggelledens etapper mot Gosau och den stora saltgruvan i Traunstein. Vi planerar också en dagsutflykt till en grotta högt upp i bergen, en grotta där »hemliga protestanter« träffades till förbjudna gudstjänster.

Vi nöjer oss inte med att bära biblar. Vi släpar med oss gitarren också när vi lämnar bondgården efter morgonandakten på höloftet. Det är inte helt lätt att slita barnen från kattungarna på gården. Eller deras nya kompisar, arvtagarna till familjens magnifika smuggelbibel från 1605, samma år som gårdens loge byggdes.

Då kostade bibeln en hel årslön. En mycket bra investering, har det visat sig. Efter så många generationer finns familjen fortfarande med i skaran av entusiastiska kristna i den lutherska kyrkan, eller evangeliska kyrkan, som det heter på tyska. Fast riskerna är förstås inte lika stora längre.

Den historiska bibelsmuggelleden över de österrikiska Alperna är cirka 50 mil och går från norr om Donau till södra Österrike.Den historiska bibelsmuggelleden över de österrikiska Alperna är cirka 50 mil och går från norr om Donau till södra Österrike.
Dachteinglaciären är en av de många dramatiska utsikter som kantar pilgrimsleden.Dachteinglaciären är en av de många dramatiska utsikter som kantar pilgrimsleden.
En 50 mil lång vandringsled uppdelade i 29 dagsetapper vittnar om svunna tiders hängivna bibel­engagemang.En 50 mil lång vandringsled uppdelade i 29 dagsetapper vittnar om svunna tiders hängivna bibel­engagemang.
I bergen samlades protestanterna i hemlighet för att läsa Luthers förbjudna bibel­översättning.I bergen samlades protestanterna i hemlighet för att läsa Luthers förbjudna bibel­översättning.
Bibeln är från 1605 och går i arv tillsammans med familjens gård.Bibeln är från 1605 och går i arv tillsammans med familjens gård.

Schladming, nere i dalen, är känt från OS och VM och lockar till sig turister från hela världen.

Men det är inte många som känner till stadens roll i lutheranernas frihetskamp. Schladming totalförstördes i ett stort bondeuppror 1526 – mindre än ett årtionde efter att Luthers skrifter hade börjat spridas i landet.

Lutherbibeln satte mycket i rörelse. Bönderna i alpdalarna tog strid för sina mänskliga fri- och rättigheter. Deras uppror slogs dock ner brutalt. Lutherbibeln förbjöds och protestanterna landsförvisades. Från sent 1500-tal till slutet av 1700-talet.

Och ändå är Schladming och Ramsau fortfarande en högborg för luthersk tro i det katolska Österrike. Bibelsmugglingen bär fortfarande frukt.

I 200 år smugglades biblar från de protestantiska områdena i Tyskland till undangömda alpdalar på andra sidan gränsen. Officiellt uppträdde alla i Österrike som katoliker, det såg motreformationens väktare – jesuitorden – till, med benäget bistånd av polis och militär. Men högt uppe på fjället, i grottor, samlades die Geheimprotestanten(de hemliga protestanterna), till egna lutherska gudstjänster.

Och så läste de Bibeln förstås. På sitt eget språk i Luthers förbjudna översättning. Som var så revolutionär i de styrandes ögon att den bland annat utlöste nationella polisinsatser, tvångsomhändertagande av tusentals barn, deportation av tiotusentals, ny lagstiftning och Europavida krig. Ändå samlade de österrikiska bönderna sitt husfolk vecka efter vecka och läste högt ur Bibeln. Förutsatt att de hade lyckats gömma sina biblar från polisen. Det gjorde de – bondfrun på vår gård berättar att många i Ramsau har familjebiblarna kvar. En smuggelbibel kostade trots allt en hel ko, motsvarande en årslön, så de förvarades väl.

Till exempel i bikupan, eller under en bräda i tjurens bås, platser som poliserna helst undvek under sina räder. En gång blev en bondmora så till sig när hon såg polisen komma, att hon »slog in« den stora bibeln i degen från det pågående brödbaket.

Resultatet av denna idoghet – och detta mod – är förvånansvärt. Längs hela rutten som bibelsmugglarna tog finns det i dag livaktiga kristna församlingar. Inte bara runt Schladming och inte bara bland lutheraner. Pingstvänner, baptister – och även många moderna katoliker – har alla »smittats« av engagemanget för Guds Ord.

Än i dag väljer de flesta föräldrar i området att skicka sina barn till skolans kristendomsundervisning, berättar »vår« bondfru Gundi, som själv jobbar som religionslärare. Till kristna events, som hon är med och driver i Ramsau, brukar det komma sextio till sjuttio barn och tonåringar. Och nere i Schladming är det fullt ös på ungdomscaféet Café Vita-Mine. Där har ungdomar gjort i ordning ett Wohnzimmer(vardagsrum) och håller 48 timmars bönevaka. Inte en gång om året. Utan varenda månad!

Bibelsmugglarnas insats har uppenbarligen lönat sig.

 

Bibelsmugglarleden

Den historiska bibelsmuggelleden över de österrikiska Alperna är cirka 50 mil och går från norr om Donau till södra Österrike. Den är ett minnesmärke över de protestantiska kristnas bibeltrohet.

Den lutherska kyrkan i Österrike, som lanserat leden som pilgrimsrutt, har nu förlängt den ner till Italien och Slovenien och planerar att binda samman den med den tyska Luthervägen. Detta ska bli klart 2019 och ingår i storprojektet »European Cultural Route of Reformation«.

Den österrikiska Bibelsmuggelleden är uppdelad i 29 dagsetapper. Det finns ett brett utbud av guidade turer och möjligheter till kontakt med lutherska församlingar, som uppstod i smugglarnas fotspår.

Information om övernattningsmöjligheter och dagsetapper på tyska: wegdesbuches.eu

Med inslag på engelska: outdooractive.com/en/pilgrim-trail/ramsau-am-dachstein/bibelsteigwanderung/2805340/

Luthers bibel

Åren 1522–1534 utkom Lutherbibeln på tyska för första gången och kunde tack vare den nyuppfunna tryckpressen spridas.

År 1555 slog Katolska kyrkan fast att bara präster fick läsa Bibeln, och 1599 blev personligt bibelinnehav straffbart i Österrike. Biblar brändes i stor skala. Alla »upproriska« fängslades och deporterades, förlorade egendom, arvsrätt – och i tusentals fall sina barn, som placerades i katolska familjer för att »räddas«. I stort sett utrotades den lutherska tron i Österrike. Men i avlägsna bergstrakter frodades »hemliga protestanter«, som de kallades och fortfarande kallas.

Först år 1782 utfärdade den österrikiske kejsaren ett »toleranspatent« som tillät lutherska församlingar. Över en natt uppstod så kallade »toleransförsamlingar« längs bibelsmuggelrutten. De existerade ju redan. I hemlighet.

Religionsfriheten hotad i Indien

För en dryg månad sedan besökte Indiens premiärminister Narendra Modi Stockholm. Han representerar världens största demokrati, samtidigt som hans regering arbetar mot målet att Indien ska förenas under en religion, en kultur och ett språk. För att nå detta mål krävs att alla andra religiösa grupper i Indien – inklusive de kristna – antingen fördrivs eller konverterar till hinduismen. Det är precis detta som också är planen.

– Därför är det viktigt att Sveriges regering gör allt som står i sin makt för att uppmärksamma situationen i syfte att skydda de miljoner människor som just nu förföljs på grund av sin tro i Indien. Attackerna och trakasserierna mot kristna och andra minoriteter måsta upphöra omedelbart, säger Peter Paulsson, generalsekreterare för Open Doors Sverige, i ett pressmeddelande.