Jag är uppvuxen i en kristen familj och varje kväll bad vi kvällsbön. Först »Gud som haver« och sedan »Det går en ängel kring vårt hus«. Till sist bad vi också för familj, släkt och vänner. Det blev en ramsa som skulle göras men också en god rutin som jag förknippade väldigt mycket med trygghet. Jag var dessutom helt övertygad om att Gud bara hörde mig om jag hade knäppta händer. Så fort jag släppte händerna från varandra kunde jag prata utan att Gud hörde. När jag blev äldre mötte jag en annan typ av bön som var mer fri i sin form, även om det i princip alltid var en ledare som ledde oss andra i en kort bön.

Under mitt konfirmationsläger mötte jag förbönen och jag minns hur häftigt jag tyckte det var att någon kunde be så länge bara för mig. Men jag var fortfarande övertygad om att förbön var något som bara ett fåtal människor kunde göra.

Mina små böneupptäckter fortsatte sakta men säkert och jag började på en bibelskola.

Det var där – både genom undervisning och praktisk bön – som jag mer och mer förstod att bön inte är en envägskommunikation utan att Gud faktiskt vill att vi ska lyssna i bön.

Han har nämligen massor att säga. Helt plötsligt blev bilder, textrader, bibelord och så vidare en självklar del av bönen. Vid ett tillfälle blev jag inkastad i en situation där jag fick be för en person, och det gav mig en ödmjukhet inför förbönen. Det gav mig också en mersmak – helt plötsligt var bönen levande och jag ville ha mer!

I min längtan efter mer har jag både aktivt sökt och snubblat in i situationer och sammanhang där jag mött människor som lärt mig så mycket om bön.

Den konkreta och praktiska handledning jag fick, hjälpte mig att gå från att tänka på bön som verksamhet till att se det mer som ett verktyg. Bönen blev som en livsnerv för min tro och min relation till Jesus. Jag längtar efter att fler, tidigt i livet, ska få verktyg för en tro som håller i vardagen. En tro som räcker långt efter att ungdomsgruppen splittrats eller att flyttlasset gått till en helt ny plats. Jag tror inte att vi är där i dag. Vi behöver rannsaka oss själva och våra sammanhang. Vi behöver be och fundera över om våra verksamheter faktiskt ger verktyg för tron eller om det har gått över till att bara handla om verksamheten.

I Matt 28:18–20 kan vi läsa missionsbefallningen där Jesus säger att vi ska »gå ut och göra alla folk till lärjungar«, medan vi tidigare i Matt 16:18 hör Jesus säga »på den klippan ska jag bygga min kyrka«. Vi lägger allt för stor fokus på hur många vi är i vårt sammanhang, att verksamheten ska snurra och att vi har ekonomisk täckning för våra lokaler. Jesus bygger sin kyrka. När ska vi ta vårt eget uppdrag på allvar och börja fråga oss hur många vi gör till lärjungar och hur vi tillsammans växer i lärjungaskap? Det kanske låter provocerande. Men Jesus har aldrig tvingat någon att gå med utan erbjuder: Följ med!

Johanna Björkman

Generalsekreterare Salt

• Della
• Twittra