Hon beskriver sig som både lat och slarvig, och menar själv att det är anledningen till att hon aldrig kommit nära en vägg och bränt ut sig. Ändå har hon vid 4o års ålder hunnit arbeta för två samfund, varit med och startat ungdomsfestivalen Frizon och på vägen mött över 150 församlingar. Josefine Arenius är föreläsare och skribent samt småbarnsförälder tillsammans med maken Johan. När hon inte håller ledarutbildningar i församlingsmiljö eller i samhället skriver hon gärna. Som i dag, när Budbäraren möter henne en solstark aprildag i den nybyggda villan norr om Örebro. Dagen är egentligen ringmärkt för hennes två pågående skrivprojekt, men vårt ämne rimmar väl med hennes kommande bok om gränsdragningar. Det blir ett samtal om gränser och vad avsaknaden av dessa gör med oss.

– Jag tror att alla typer av gränser egentligen är goda, så länge de har streckade linjer. När jag var tonåring i kyrkan visste jag ungefär vad som förväntades av mig som kristen. De gånger jag själv upplevde att jag gick snett hade jag turen att ha någon vuxen som vågade säga att nu blev det tokigt, hur mår du nu? Vad var anledningen till att du tänjde den gränsen för långt här?

Josefine talar om olika sorters gränser, och beskriver den sistnämnda som en typisk streckad gräns.

– Utmaningen kommer när vi börjar dra tjocka gränser, jag kallar dem för »spritpennegränser«. De är tydliga och glömmer på något sätt bort människans otillräcklighet, så att det blir svårt att komma tillbaka helskinnad efter ett större feltramp. Det är den typen av gränsdragningar 40-talisterna inom kyrkan växte upp med och sedan dess varit så måna om att själva undvika.

Josefine menar att effekten av gränslöshet kan leda till både vilsenhet och utmattning. Just frågan hur kyrkan alltmer blev en plats med utsuddade gränser berör henne djupt och är en stor anledning till det senaste bokmanuset hon skriver tillsammans med Fredrik Wenell, lektor på Örebro Teologiska Högskola.

– Man kan se stora skillnader i de olika generationerna, med 40-talisterna som växte upp med syndakatalogen och 60- och 70-talisterna som levde med hårda moraliska gränsdragningar som skapade ett starkt »vi och dom« och förstärkte en intern bubbla. En motreaktion på detta blev tyvärr att 90-talisterna mötte allt mer utsuddade gränser. Men på vägen tappade kyrkan modet att vara tydlig och var bara glad över att de unga var kvar i gemenskapen. Resultatet blev en generation som växte upp utan vare sig krav eller förväntningar. Vi hade format en kravlös subkultur där det enda vi slutligen hade att erbjuda de unga var en »hängkultur« med fokus på att inkludera.

Hon talar med intensitet och starka färger och medger att hon gärna målar med generaliserande penseldrag för att belysa den kulturförändring som hon menar tagit kyrkan dit den är idag. En kyrka som blivit allt mer lik sin omvärld.

Josefine berättar om en facebook-grupp hon är med i, där cirka 60 000 kvinnor mellan 30 och 40 år följer varandras vardag. Starka, ofta ambitiösa kvinnor, som vuxit upp och fått bestämma sin egen sanning och sedan barnsben fått höra att allt är möjligt. Men som på senare år insett att livet inte är så enkelt och faktiskt inte alls blivit som de hade tänkt sig.

– Det intressanta är att svaren man ger varandra i gruppen är ensidigt ett budskap om att fortsätta förverkliga sin gränslöshet. De tre vanligaste svaren kretsar kring uppmaningar om att göra mer yoga, resa mer (ensam!) och ställa mer krav på sin omgivning.

För en tid sedan skrev Josefine en krönika i en dagstidning att hon vill tillhöra sin man och sin församling. Det var som att släppa en bomb.

– Jag höll på att bli anmäld. Varför? Jo, jag ansågs uppmuntra hederskulturer och utlämna utsatta kvinnor. Det enda jag faktiskt sa var att jag ville stå fast vid de löften jag och Johan hade gett varandra vid altaret.

Hon är inte känd för att vara konflikträdd. Det är heller inte ovanligt att Josefine blir kontaktad av personer som ber att hon i sina ledarkrönikor och på sociala medier ska skriva om saker som upprör dem. Men hon har lärt sig att välja sina krig väl. Och hon är medveten om att de största kritikerna ofta är röster från kyrkan.

Vi hoppar tillbaka till bokmanuset. Tillsammans med Fredrik Wenell har Josefine gjort en hel del research i ämnet, där de läst mycket dansk och svensk forskning och även tagit till sig av en del amerikanska studier. Hon berättar att de har skickat ut olika frågeställningar till ungdomsledare i olika sammanhang i Sverige. Nästa steg är att samtala med ett stort antal unga för att se hur de upplever sin verklighet.

Jag som själv föddes under 70-talet ber Josefine backa tillbaka till orden om »hängkultur« och en kyrka som slutade fostra och lärjungaträna. Hur smög sig rädslan in att sätta gränser i församlingen?

Josefine talar om de olika reaktioner och förskjutningar som hon menar har skett sedan 20-talets bönegeneration och beskriver väckelsens barn, 20- och 30-talisterna, som byggt mycket av det arv kyrkan vilar på i dag. En lojal generation, som växte upp i en omvärld på kristen grund med morgonbön i skolan och med en världsbild där församlingen var en naturlig auktoritet och Bibeln ens rättesnöre.

– Den här generationen förstår familjeband. De har en tro på den större gemenskapen och ser en självklarhet i att man inom församlingen behöver varandra. Tron är i ens centrum. Därför har den äldre generationen ofta en helt annan förmåga att förstå och kommunicera med nyanlända än unga. Man delar respekten för sina släktingar och religion är en naturlig del av ens världsbild.

Josefine fortsätter tala om 40-talisterna, som hon menar ännu i pensionsåldern kämpar mot den kollektiva moral de växte upp med. Detta var den första generationen att på bred front välja karriär. De växte upp med en syndakatalog och starka »spritpennegränser« kring moralfrågor som avgjorde med vem man skulle umgås, när och hur. En generation väl medveten om alla förbud men som ändå levde kvar i en slags bubbla, där många än i dag har hela sin bekantskapskrets med andra troende. Sedan föds 70-talisterna.

– Det här är en generation som lever i opposition till sina föräldrars bubbla. När de växer upp får de göra allt som världen får göra, men på ett kristet sätt. Det skapas helt enkelt en alternativ subkultur. Hade kyrkan i stället fokuserat på att forma lärjungar hade en bubbla inte varit ett stort problem. Då hade vi bara behövt spräcka bubblan, och säga »gå ut!«, säger Josefine.

Själv del av denna generation är hon besvärande medveten om att endast en handfull av hennes tonårsgäng på över trettio personer är kvar i församlingsmiljö. Josefine kallar det för »det stora sveket«. För vad man gav en hel livshungrig målgrupp var en kultur, inte teologi. Och i brist på en vardagsteologi som rustade dem som unga, fick de aldrig verktyg att förhålla sig med sin tro till sin omvärld. Hon beskriver den stora utmaningen, när kyrkans 80-talister entusiastiskt gick ut för att göra skillnad i sin omvärld, utan att ha blivit tillräckligt utrustade och många saknade en personlig tro.

När du föreläser kring detta, möter du några motargument och i så fall vilka?

–  Självklart är det så. Tack och lov stämmer ju inte bilden överallt, och i framför allt mindre församlingar känner man inte igen sig. Det tycker jag främst att man ska vara tacksam för. Sedan finns det de som tycker att utvecklingen är bra och ser det positiva i att alltmer komma ifrån att tänka grupp och gränser för att lägga mer ansvar på individen.

Vi samtalar om hur kyrkan alltmer återspeglar samhället, samt kyrkans och skolans gemensamma utmaningar med curlande föräldrar i en samtid där ingenting får ha auktoritet.

Josefine nämner ungdomsledarnas tuffa uppdrag att kunna hantera en föräldrageneration som är livrädd för gränser och som lärt sina barn att det viktigaste är att det »känns bra«.

Det är en ganska dyster bild hon tecknar. Samtidigt tycker Josefine att det kanske aldrig tidigare funnits ett sådant guldläge för kyrkan som nu.

Hur kommunicerar vi då gränser och reparerar det som inte blivit bra?

– Jag tror inte att vi ska fokusera på gränserna, utan i stället tala om centrum och våga förkunna om Jesus Kristus från predikstolen. Efterföljelse i sig är ju gränssättande. Och vi behöver lägga mycket tid på att rusta unga människor och rusta upp den unga gemenskapen, där det mest attraktiva inte får vara en skyddande hängkultur, utan att utvecklas och växa genom mentorskap och ett gott, tydligt ledarskap.

Samtalet landar kring vikten av att kyrkan återvinner sin stolthet. Att inte längre ha dåligt självförtroende eller ängslas över att verka dömande. Och att låta kyrkans ledare få utrymme att leda.

– Vi behöver fler tydliga ledare i svensk kristenhet, även sådana som är riskbenägna. Vi har många herdar men få entreprenörer. Den kompetensen har kyrkan förlorat till förmån för näringslivet. Nu har vi också ett läge med en ung generation i samhället som hungrar efter tydlighet, där andlighet inte är märkligt utan rentav intressant. Vi har dessutom hundratusentals nyanlända, många som bär en tro. Det är hög tid att kyrkan fokuserar på det centrala och fullt ut vågar vara kyrka.

• Della
• Twittra