Författare: aidooadmin

CO Rosenius okända predikoutkast

Carl Olof Rosenius (1816–1868) var i sin tid en av landets mest hörda predikanter. Han förkunnade regelbundet i Betlehemskyrkan i Stockholm men även på andra platser i huvudstaden och i landet. Än fler kom att läsa hans mycket spridda tryckta förkunnelse.

Men hur predikade Rosenius? Hur agerade han i predikstolen? Vet vi det? Ingen som nu lever har hört honom förkunna. Ord från hans egen röst finns inte inspelade. Kvar står den nedskrivna förkunnelsen. De tryckta versionerna av Rosenius predikningar är dock tillrättalagda och redigerade. I dessa skrevs alla ord ut. Vi vet inte hur han lät, vilka betoningar, pauseringar och fraseringar han gjorde.

I EFS arkiv finns en samling av 48 av hans predikoutkast från cirka 1867 bevarade. Dessa utkast är kortfattade, de omfattar 133 sidor och är skrivna med vacker piktur.

Rosenius under en av sina predikningar från predikstolen i Betlehemskyrkan, då belägen vid Sergelsgatan i Stockholm.Rosenius under en av sina predikningar från predikstolen i Betlehemskyrkan, då belägen vid Sergelsgatan i Stockholm.

Studiet av dessa predikoutkast kan ge oss en hel del kunskap om Rosenius som predikant. Till skillnad från de fullständigt återgivna predikningarna i till exempel Pietisten eller postillor, ger utkasten oss en annan närhet till det textmaterial Rosenius hade med sig upp i predikstolen, de ord han utgick ifrån när han höll sina predikningar. Predikoutkasten är att se som arbetsmaterial.

Av hans utkast kan vi sluta oss till att Rosenius måste ha talat ganska fritt. Endast kortare delar av predikan, stommen och vissa uttryck, finns nedskrivna.

Rosenius ger i utkasten sig själv regi genom att stryka under och med flera utropstecken markera sådant i framställningen han särskilt ville betona. Om vi enbart haft utkasten skulle snarast en utagerande dramatisk predikant tona fram. Detta balanseras av samtida ögonvittnens skildringar av en i predikstolen lugn och stilla Rosenius. De olika bilderna får här balansera varandra.

I den första Roseniusbiografin återges ett citat av Rosenius, där han själv talar om sina utkast:

På senare året har jag vanligen med kort utkast extemporerat. Dock, om jag skrifver koncept, skrifver jag, huru? Jo, dåligt.

Här antyder Rosenius om en utveckling i sin predikostil. Den hade blivit friare. Kanske kan man tala om den sene Rosenius?

År 1860 införde Svenska kyrkan två nya serier evangelietexter, den andra och tredje årgången. För Rosenius och den nyevangeliska väckelserörelsen var det viktigt att ge ut utläggningar av de nya kyrkoårstexterna.

Enligt ett citat i Roseniusbiografin skriver han själv:

Nu hafva många mina vänner yrkat, att jag skulle utgifva predikningar öfver de nya kyrkotexterna. Märkligt är ock, att jag, utan någon sådan afsikt, blott för eget bruk börjat samla mina utkast öfver dessa texter, efter hvilka jag predikat i Betlehemskyrkan. Dessa utkast innehålla således ritningen eller skelettet till de predikningar, man vill hafva af mig. Jag har ansett detta såsom en vink af mitt lifs Gud, om hvad jag skall göra, så länge han därtill gifver behöfliga krafter. Här ser du min framtidsplan. Alla våra dagar äro dock i Herrens hand!

Rosenius verkar ha funderat, efter att Romarbrevskommentaren var avslutad, vad han nu skulle göra. Han kände att livet gick mot sitt slut. Allt skulle inte hinnas med, så han måste välja vad han skulle göra. Avskalning måste till. Här visar han att han var på väg in i ett nytt större projekt. Kanske var det en samlad utläggning av den nya årgångens högmässotexter? Han avled mitt i steget 52 år gammal.

Bordsbönens revansch

»Bordsbönen kan vid en första anblick verka obetydlig, men den är som en hemlig skatt«, skriver bokens redaktör Lina Mattebo i förordet till Gode Gud välsigna maten, amen.

Jag tänker på stressiga vardagsmiddagar där stora barnet trillat in trött från fotbollsträningen, mellanbarnet fnittrar med kompisen och minstingen bara vill sitta i knät. Då känns bordsbönen mer som slentrianrutin än en hemlig skatt. Men andra dagar blir bordsbönen ett andningshål – riktad tacksamhet och proklamation, kanske till och med ett vittnesbörd för en middagsgäst.

Gode Gud välsigna maten, amen är en pärla som på ett lättillgängligt men inte ytligt sätt bjuder in mig som läsare att reflektera kring bordsbönen. En av styrkorna med boken är att bordsbönen sätts i relation till matens och måltidens betydelse i stort. Som läsare påminns vi om att måltiden är en gemenskapsfrämjande och relationsbyggande del av våra liv – oavsett om det är snabbmakaroner och falukorv eller tre-rätters som står på bordet.

I Gode Gud välsigna maten, amen får läsaren bekanta sig med över 60 bordsböner – en del välkända och andra nyskrivna. Boken innehåller fördjupande texter som bjuder in till reflektion kring ämnen som tacksamhet, gästfrihet och vår relation till mat. Här finns också tips på hur man ordnar en trevlig fest, bjuder in till vardagsmiddag, får bra matbordssamtal med barnen eller bjuder in nya människor i måltidsgemenskapen.

Recension: Jag är deras röst

Berättarjaget och tillika författaren Immaculée Ilibagiza är 22 år 1994 när inbördeskriget med det efterföljande folkmordet bryter ut i Rwanda. Detta är hennes självupplevda berättelse. Vi får följa folkmordets ofattbart grymma skeende ur en ung katolsk flickas perspektiv. Hon lyckas på ett övertygande och förståeligt sätt skildra de sublima fördomar och motsättningar som när de tillåts växa sig starka och dominera ett helt samhälle till slut blir det ideologiska bränslet i ett omänskligt skeende. Inte helt olik berättelserna vi minns från förintelsen av Europas judar – folkmordets mekanismer verkar vara de samma.

Som den viktigaste förutsättningen framstår den systematiska avhumaniseringen av de man vill förinta. Immaculées beskrivning av hur grannar och forna vänner förvandlas till bestialiska mördare som är helt uppslukade av destruktiv masspsykos är både trovärdig och djupt skrämmande. Detta är en viktig bok. Den är också – mitt i eller snarare trots allt elände – mycket underhållande. För den berättar också om de goda människorna, de som tar ställning mot ondskan och med fara för sina egna liv väljer att både hjälpa och gömma de fåtaliga överlevarna.

Men det är ingen svartvit berättelse, det finns exempel på personer som gör både och – deltar i folkmordet samtidigt som de väljer att rädda vissa personer. Boken blir också en berättelse om hur Gud hör bön, om mirakulösa räddningar men också om hur troende personer får styrka att uthärda de mest svåra omständigheter. Men viktigast framstår budskapet om försoning – att mitt i allt det ofattbara välja att förlåta förövarna. För i förlåtelsen finns också det egna helandet.

Jag är deras röst är en stark, välskriven och läsvärd bok. Rekommenderas.

Recension: Hopp – en samling läsarsånger och psalmer

Detta är den tolfte skivan från Lutherska missionskyrkans kör i Göteborg och de måste nog vid detta laget betraktas som en institution inom både EFS och svensk kristet musikliv.

Skivan innehåller femton återutgivningar från körens tidigare produktioner och två nyinspelningar: Det enda jag vet och Tack min Gud. Det är idel klassiker som framförs med både värdighet och inlevelse. Vissa tolkningar är nog bland det bästa som getts ut på svenska språket – som till exempel Acapella-versionen av Oändlig nåd (Amazing grace). Detta är en skiva både för de som är bekanta med körens tidigare utgivning – det är en bra och lättlyssnad sammanfattning eller låtlista om du så vill – och för de som vill få en introduktion till körens unika framförande och rika repertoar. Här finns många av väckelsens absoluta klassiker som Det enda jag vet, Tack min Gud och EFS-klassiker som En liten stund med Jesus, Blott en dag, Jesus för världen och Med Gud och hans vänskap.

Man kan inte undgå att imponeras av de bitvis jazziga men alltid finstämda arrangemangen, oftast signerade Sven och Johanna Fridolfsson, som lämnar stort utrymme för såväl sångsolister som enskilda instrumentalister. Och hela tiden finns körens närvaro, ibland i bakgrunden som en stilla ljudmatta men oftast som en massiv överväldigande närvaro som förmedlar musikens hela potential. Detta är en skiva som växer ju mer man lyssnar på den och man lär inte tröttna på den i första taget. Rekommenderas varmt.

Recension: Livet säger kom

Alma Emilssons debutalbum är sammanflätat av trallvänliga visor, latinska rytmer, folkmusik och nästan jazzliknande toner och kommer att få en given plats i svenska lovsångslistor fram över. Med sin klara röst förmedlar Emilsson trygghet, sorg och glädje på ett sätt som slår an strängar på insidan. Spår sex, Resans mål, är min egen favorit, men å andra sidan är det svårt att inte älska tangon till Jesus.

Jag imponeras av de avskalade och vardagsnära låttexterna som på ett okonstlat vis förmedlar tankar, känslor och böner. De påminner mig om ett förtroget samtal med en klok vän. Sammantaget klingar sångerna som en hyllning till Gud och till sådant som sätter guldkant på vardagen.

Livet säger kom passar lika bra som morgonmotivation på bussen, bakgrundsmusik under middagsbjudningen eller under andakterna på sommarens alla läger. Skivan är en inbjudan till livet och till Gud. Den kommer att gå på repeat i sommar!

Nytt läger ger Skellefteå mer kraft

Johannes Bergner var på sitt första Livskraftsläger 2006/07. Där och då föddes hans personliga tro på Jesus.

– Dagen före nyårsafton sa det bara pang och jag förstod att kristen var grejen. Tidigare hade jag levt på mina föräldrars tro, men på Livskraft började mitt kristna liv som har fått betyda väldigt, väldigt mycket för mig, säger han.

Efter det lägret har det varit givet för Johannes att fortsätta fira in det nya året på Livskraft Norr. I år kommer han att vara där för trettonde(!) året i rad. Men innan dess – närmare bestämt i mitten av augusti – ska han vara med och starta upp Livskraft Sommar i Skellefteå.

Johannes Bergner, Johan Lundgren, Jenny Norberg och Kina Nilsson ingår i planeringsgruppen som jobbar med de sista förberedelserna inför Livskraft Sommar.Johannes Bergner, Johan Lundgren, Jenny Norberg och Kina Nilsson ingår i planeringsgruppen som jobbar med de sista förberedelserna inför Livskraft Sommar.
Johannes har hittat hem i Skellefteå och lyfter särskilt fram den mentalitet som finns där.Johannes har hittat hem i Skellefteå och lyfter särskilt fram den mentalitet som finns där.

– Efter att Tejp-lägret lades ner har det funnits ett tomrum i lägercykeln mellan påsk och höst som vi vill fylla. Temat för lägret är »Varför Jesus?« vilket känns relevant eftersom det oftast, enligt mina erfarenheter, är den typen av frågor som först dyker upp. Finns Gud? Vad vill Gud med mig? Och om Gud finns – varför skulle Han bry sig om lilla mig? Vi har inga färdiga bevis, men vi har några tunga argument inom kyrkan, vi vet att lärjungarna dog för sin tro, och varför skulle de dö för någonting de visste var lögn? Jag hoppas att både kristna och sökare ska få svar på sina frågor under lägret, säger han.

Johannes, som ursprungligen är från charmiga Bodbyn utanför Umeå, har jobbat som konsulent för EFS i Skellefteå sedan 2014. Han har blivit fullkomligt kär i staden och kallar den numera tveklöst för sitt hem.

– Det normala är att flytta från Skellefteå till exempelvis Umeå, men jag gjorde ju precis tvärtom, skrattar Johannes och fortsätter:

– Det må vara en av Sveriges fulaste städer estetiskt sätt, men jag älskar verkligen den mentalitet som finns här. Det är en väldigt taggad stad där det händer mycket i kyrkorna. En annan väldigt stor grej för mig är att jag fått mycket utrymme att diskutera Bibeln och gudstro här. Till exempel var det här som mitt intresse för apologetik väcktes. Jag trivs kanonbra och har verkligen hittat hem i Skellefteå.

Detta är Livskraft

Det första Livskraftslägret arrangerades redan 1997/98 i Uppsala. Just nu arrangeras nyårslägret på tre platser i Sverige och det riktar sig till den som går i nian och uppåt. Livskraft Polar håller till i Älvsbyn, Livskraft Norr är på Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå och Livskraft Syd är i Helsingborg. Huvudarrangör är Salt – barn och unga i EFS tillsammans med Johannelunds teologiska högskola samt EFS-distrikten.

Visionen lever vidare

År 1981 fick Lisa Andersson och Karin Arnmarker en vision om att Luthagård skulle kunna vara en andlig mötesplats. Genom Guds ledning köptes gården in. Den gjordes i ordning och en verksamhet växte fram. Sedan 2004 har Gun och Leif Holmqvist varit föreståndare på gården. De avtackades vid en gudstjänst i gårdens kapell den 8 april 2018. Detta efter många år med gott om tecken på Guds omsorg, närvaro och människors gudsmöten. Nu är gården skänkt till EFS i Västsverige från EFS Luthagård. Från många finns en stor tacksamhet till Gun och Leif samt till Lisa och Karin för vad denna gård fått betyda genom åren. Inte minst från alla som här har fått lära känna Jesus. Det har skett vid läger, kurser, gudstjänster och inte minst genom de vittnesbörd som besökare mötts av.

Nu går arbetet in i en ny fas där distriktet söker en väg framåt som ligger i linje med Guds tanke. Det finns flera som gärna vill gå in i ett arbete för att föra visionen vidare och distriktet hoppas och ber om Guds ledning in i framtiden. En spännande fortsättning följer samtidigt som vi ser tillbaka med tacksamhet över allt Gud gjort genom åren och vad det har fått betyda. Vi riktar också ett varmt tack till alla dem som tjänstgjort på gården under årens lopp.

Det finns mycket att berätta om gården och mer information finns att hitta på luthagard.se.

Se Be Ge för barns rättigheter

Planeringen är i full gång för årets »Se Be Ge« som sänds den 29 september klockan 19:00 på efsplay.nu. Årets tema är barns rättigheter.

– I år kommer Se Be Ge att fokusera på hur EFS främjar barns rättigheter, säger Josefin Norstedt, insamlingsstrateg på EFS.

EFS har ett flertal projekt med fokus på barn, bland annat genom Barn i alla länder (Bial) som EFS driver tillsammans med Salt.

– Vi har exempelvis missionärer som arbetar för att främja barnperspektivet i våra systerkyrkor med bland annat barnanpassad söndagsskola. Utöver det stöttar vi också en rad andra projekt för barn, som till exempel verksamhet för gatubarn i Etiopien och fritidsverksamhet för barn på flykt i Irak.

Vittnesbörd från en söndagsskola i Tanzania

En dag satt Nora i bilen med en kollega som arbetat länge med söndagsskola. På vägen till ett barnledarseminarium berättade kollegan en fängslande historia för henne. En sann historia som visar på hur barnen kan bereda vägen för stora genom att öppna dörrar som vuxna inte kan.

Det var en gång ett barn som var 5 år och som bodde med sin mamma i en enkel hydda i södra Tanzania. En dag när barnet kom hem från skolan hade mamman blivit sjuk. Barnet gick in i hyddan och sa: »Jag är hungrig mamma. Kan du laga mat till mig?« Mamman svarade: »Jag är sjuk och kan inte laga mat nu, gå ut och lek med dina kompisar.«

Barnet gick ut och lekte en stund och gick efter ett tag in till mamman igen och upprepade frågan. »Snälla mamma, kan du laga mat till mig? Jag är hungrig.« Mamman svarade : »Men, jag är sjuk sa jag ju! Gå ut och lek i stället!«

Barnet var ute en kort stund igen men kunde inte sluta känna sig hungrig och kom strax tillbaka till hyddan och sa till sin mamma: »Jag är hungrig och kan inte leka mer.« Mamman ropade irriterat: »Sluta tjata! Hör du inte att jag är sjuk!«

Barnet gick ut ännu en gång men fick en idé och gick snabbt in igen och sa: »Mamma, får jag …« Mamman fräste utan att lyssna färdigt på barnet: »Ut med dig, jag har ju sagt att jag inte kan laga någon mat!«. Barnet svarade: »Jag vet mamma, men jag vill be för dig, så att du blir frisk och kan laga mat.« Mamman gick till slut med på detta. Barnet lade sina små händer på mamman och bad att Gud skulle göra henne frisk, och hon blev på en gång frisk. Mamman blev mycket förvånad och satte direkt igång att laga mat till sig och sitt barn – och de åt tillsammans.

Dagen efter gick hon till barnets söndagsskollärare för att få veta mer om den Gud som barnet hade bett till. Snart började mamman att gå i kyrkan och blev en kristen.

Bön för landet – inför valet

Söndagen den 9 september går Sverige till val; det gäller riksdag, landsting och kommun. Måndagen den 3 september arrangeras en heldag i Stockholm med bön inför valet. Ledare från ett tiotal samfund kommer att medverka, däribland EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem.

Under förmiddagen kommer en bönevandring att äga rum runt Rosenbad, Utrikesdepartementet, Riksdagen, Slottet, Mynttorget och Storkyrkan. De medverkande stannar till vid de olika platserna för att be om Guds välsignelse och nåd över landet. Dagen avslutas med att Maria Smeds leder lovsång i S:ta Clara kyrka.

–  Vi tar inte vår bas i ideologier och ber inte för partier. Rent konkret handlar valet om fördelning av mandat, men bönedagens fokus är inte främst valet utan vårt land. Vi ber att Guds vilja ständigt ska få ske i Riksdagens beslutande församling. Vi ber att Guds namn ska bli helgat i Regeringens verkställande och pågående arbete. Vi ber att Guds rike ska bli synligt i vårt land bland alla folk, säger Peter Artman från European Union of Prayer.