Tårfyllda, sömnlösa nätter. Gång efter annan. Skräcken när spiralen bara tycks snurra neråt och vardagen tuffar vidare som ett expresståg och du skriker inombords att allt du vill är att hoppa av, sakta in, ligga still och bara få vara. Kanske har du också känt något liknande någon gång?

Det här numret handlar bland annat om psykisk ohälsa och kommer att avrunda vårens tema om inre hållbarhet. Många viktiga ämnen har tagits upp och många kvarstår, så jag hoppas att du har en gemenskap där du känner att du kan ta upp det som bultar i ditt hjärta. Och är du som jag, ständigt uppbokad, så vill jag uppmuntra dig extra mycket att göra plats för ett andrum där hjärtats bultningar får utrymme att ventileras tillsammans med andra. Jag tror att det är värdefull tid som lönar sig tusenfalt.

För i stunder av psykisk ohälsa växer det ofta upp en bubbla omkring oss. Som en osynlig vägg skärmar den av oss från omvärlden och pressar oss längre in i det tunga. Kvar blir en livsfarlig ensamhet där mentala monster florerar helt ostörda av omgivningen utanför. För många av oss växer kanske frågor som: Gud, älskar du mig? Gud, bryr du dig om mig? Gud, finns du ens? Tvivel, oro och en växande förtvivlan väller upp när ingen ser. Bakom en osynlig vägg av glada fasader, stressiga vardagsmöten och tomma ord gror psykisk ohälsa som bäst.

För dig som själv brottas med någon form av psykisk ohälsa hoppas jag att du känner att Gud finns där mitt i allt och bär dig, och att mörkret ljusnar bakom din nästa krök. Att du vågar kliva av stresståget och sträcka ut dig under sommarhimlen eller gråta ut mot någons axel. Att du trots allt aldrig känner dig övergiven, utan alltid känner dig älskad.

Under en egen period av bland annat återkommande ångest hörde jag en sång som kom att betyda mycket för mig. Sången heter »Blessings« och sjungs av Laura Story. Den är vacker, sprucken och skör men samtidigt hoppfull. Det är som att den bjuder in till att greppa efter det sista halmstrået i stunder då allt känns hopplöst: »What if Your blessings comes through raindrops? What if Your healing comes through tears? What if a thousand sleepless nights are what it takes to know You’re near?«

Ja, tänk om Gud mitt i all skit ser oss, bryr sig, älskar oss och är med oss. Tänk om Gud kan göra trasigt till helt och använda våra tårar till att läka sår. Tänk om Gud kan skänka oss det hopp som stundvis verkar helt omöjlig att känna. Det tror jag på, och min egen bön och övertygelse är, att vi kristna kan vara Guds händer och fötter för att bringa detta oumbärliga hopp till alla oss som ibland inte orkar frammana det själva. Likt en glasskärva i ett kaosartat rum må solens strålar spridas genom oss och bli till dansande solkatter som påminner om att vi aldrig är övergivna och alltid, var och en, övermåttan älskade.

 

Veronica Norrby

redaktionssekreterare Budbäraren

• Della
• Twittra