Författare: aidooadmin

Den brevskrivande missionären

Dagboken börjar den 10 maj 1889 och innehål­ler dagliga noteringar över besöken i hamnen och antal skepp som besökts, segelskutor och ångare från de nordiska länderna. Vid besöken delades traktater och bokpåsar ut. Det inbjöds också till sjömanskyrkans läsrum och olika gudstjänster.

Vid nyår var det utdelning av paket från Sverige och till nyårsafton 1890 hade författaren gjort i ordning 450 paket och då var kyrkan fylld till trängsel. Annars var det inte så välbesökta gudstjänster. I den senare delen av dagboken kommer noteringar om emigrantbåtarna. Då är intresset för kyrkan större, ibland lyckas sjömanspastorn få med sig så många att kyrkan blir full.

Den 10 september 1891 reste författaren till Hamburg för att vara med om kyrkoinvigningen den 13 september och det var denna notering som gjorde att det gick att fastställa att dagbokens författare var sjömanspastorn Karl Cederqvist från Grimsby.

s.4. Cederquist hydda i Addis. 1920._s.4. Cederquist hydda i Addis. 1920._
brevenbreven
expeditionenexpeditionen

Karl var en torparson från Finnåkersbygden som försörjde sig som dräng och snickarlärling. Han var också engagerad som söndagsskollärare i Finnåker. När han arbetar på en snickerifabrik i Örebro träffar han Per August Ahlberg, pastor från Småland, som flyttat till Örebro och startat en korsskola. Från Ahlbergs korsskola fortsätter Cederqvist 1879 sina studier på Johannelunds missionsinstitut.

Efter prästvigningen 1885 »för tjänstgöring å utrikes ort« blir det efter en kort tid som vicepastor i Ströms socken, tjänstgöring i Hamburg 1886, Liverpool 1886–1888 och Grimsby 1888–1893.

Karl hade på Johannelund lärt känna den friköpte slaven Onesimus som också gick på Johannelund och när han sommaren 1893 får höra att en ny oromoexpedition är på gång anmäler han sitt intresse. Han blir utsedd till att leda den fjärde expeditionen som ska gå via Lamu som ligger på en ö vid kusten. Inte heller denna expedition lyckas men Karl stannar kvar i Lamu till 1895, och reser därefter till Eritrea 1897. Under 1898 bygger han den första missionsstationen i Kismayo, Somalia. Där blir det konflikter med den lokale vicekonsuln och 1902 återvänder Karl, och de andra svenska missionärerna som kommit dit 1899, till Sverige. I januari 1904 reser Karl med båten Kanzler för att ansluta till en expedition som påbörjats av Onesimus, de ska mötas i Addis Abeba för vidare färd västerut. Karl blir dock försenad och insjuknar i malaria och dysenteri på resan. När han den 29 mars 1904 kommer fram till Addis Abeba får han höra att Onesimus grupp dagen före hade lämnat staden.

Han beslutar sig för att stanna och börjar ta emot patienter och efter fyra år har han i snitt 30 patienter om dagen. När han summerar 1908 har han registrerat 6 000 patienter. 1906 förverkligas drömmen om att även starta en skola och 1912 får han äntligen en tomt för en mer permanent verksamhet. Sjukvården, skolan och även gudstjänstlivet får nya möjligheter. »Elevantalet fördubblas på bara några år och han lär upp lokala lärare. När kvällen kommer vårdar Cederqvist trädgården, skriver brev och läser teologi.«, skriver Eskil Forslund.
I EFS arkiv finns inte bara den första dagboken från Grimsby utan även flera senare dagböcker som omfattar tiden 1898–1904, samt 1919. Att Karl var en stor brevskrivare bekräftas av den långa förteckningen över brev som mestadels finns i EFS arkiv, minst 364 brev varav ett 80-tal är publicerade i EFS Missions-Tidning. Karl Cederkvist arbetade mestadels som ensam svensk missionär i Grimsby, Lamu, Kismayo och Addis Abeba men höll kontakt med många medarbetare genom sitt rika brevskrivande. En ny upptäckt vi gjort är att Gustav Arén gått igenom breven och renskrivit 231 av dem, en ingress till breven tyder på tanken att ge ut dem i skrift. De är nu tills vidare utlagda på EFS arkivs webbsida för forskare och missionsintresserade.

Hallå där Jonas Nordén

 … som nyligen påbörjat din tjänst som präst i Betaniakyrkan, Malmö. Du har precis avklarat de första veckorna, hur känns det?
– Det känns rätt. Sedan finns det andra känslor också, dels sådant jag kan sakna från Etiopien och dels det jag uppskattar här. Gemenskapen med mina nya kollegor känns väldigt bra.

Beskriv din nya tjänst?
– Som enda präst i Betania handlar mitt arbete främst om förkunnelse, undervisning och gudstjänst. Vi hoppas starta upp en Alpha under hösten. Jag kommer även att fungera som ledare för vårt arbetslag och vara med så mycket jag hinner i vårt diakonala arbete och ungdomsarbetet som känns som två viktiga bitar.

Vad ser du fram emot och finns det något särskilt du utmanas av?
– Jag ser fram emot att få se människor komma till tro här, det är något vi verkligen vill som arbetslag. En utmaning är att hitta rätt i Malmö som stad. Det finns enormt mycket att engagera sig i och behoven är jättestora, men jag hoppas att vi som församling ska få hitta vår del i det.

Frikyrkokartan ritas om

Öyvind Tolvsens rapport »Frikyrkokartan ritas om«, som tagits fram i samarbete med Nätverken för församlingsgrundande och församlingsutveckling och publicerats av EFK, har väckt uppmärksamhet – inte minst i profan media. Tolvsens studie omfattar de traditionella frikyrkorna, men också vad han kallar det utökade frikyrkobegreppet som omfattar den Lutherska kyrkofamiljen med de inomkyrkliga rörelserna där EFS ingår. Rapporten ger en intressant översikt över trenderna, som enkelt kan sammanfattas så här: Medlemstappet har stannat upp men är fortfarande alarmerande, främst i de tidigare väckelsernas kärnområden som Småland, Västernorrland samt Norr- och Västerbotten. En trend är att nya församlingar grundas, företrädesvis i storstäderna och framförallt migrantförsamlingar.

I en artikel i tidningen Dagen, med anledning av rapporten, gör EFK-pastorn Stefan Swärd följande reflektion angående församlingstillväxt:
»Det mest intressanta exemplet är Hammarby i Stockholm, där den gamla EFS-föreningen fått en systerföre­ning. Den nya föreningen leds av Annahita Parsan och är en avknoppning från Klara kyrka. En församling som består av 365 nyomvända muslimer, främst med rötter från Iran.«
Som avslutning i sin artikel drar han följande slutsats:
»Den avgörande frågan för pastors- och prästutbildningar är att forma ledare som kan bryta andlig stagnation.«

Rapporten finns att ladda ner på: www.efk.se/frikyrkokartan

Torkan slår hårt i Malawi

Skolorna ligger långt ut på landsbygden och distributionen sköts av Mekane Yesus-kyrkans biståndsorgan.

– Vårt mål var att nå 10 000 barn men vi har lyckats nå 10 240 skolbarn vilket är glädjande, berättar Desta Hadera Tesfay, ansvarig för skolmatsprojektet. I slutet av juni började det regna igen och det enda vi kan göra är att hoppas och be att skördarna ska bli bra, men många bönder har inte haft utsäde så hjälp utifrån är viktigt för att överleva. Vi bedömer att situationen är kritisk i minst sex månader till – kanske ännu längre, avslutar Desta.
I Malawi är situationen än värre, då infrastruktur och katastrofberedskap inte finns på plats.
– Malawi är ett av världens absolut fattigaste länder och är dåligt rustat för extrem torka. Årets skördar som kom i april började sina redan i juni. Vi mötte mödrar som inte kunnat ge sina barn mat på flera dagar, berättar Erik Johansson, missionssekreterare på EFS och fortsätter:
– EFS hoppas ha ett matdistributionsprogram på plats inom de närmsta veckorna.

I nästa nummer av Budbäraren kan du läsa ett längre reportage från Budbärarens besök i Etiopien och Malawi.

Att vara kyrka i en ny tid

I början på sommaren röstade riksdagen igenom strängare asylregler som bland annat begränsar rätten till anhöriginvandring. Ett uttalande som återkom både före och efter beslutet var att »Sverige har under lång tid tagit ett otroligt stort ansvar, men vi kan inte bära hela Europas ansvar«. Det är stora ord, för vi kan väl knappast påstå att vi har tagit hela ansvaret.
Redan före den nya lagstiftningen har det tagit lång tid för familjer att återförenas – hur ska det bli nu? Många av oss som precis haft semester med våra familjer kan inte sätta oss in i situationen att vara utan varandra. Om mina barn inte kommer hem den tid vi har bestämt blir jag orolig. Hur skulle det vara för mig om mina barn bodde i ett annat land där det var krig eller om de var på flykt?

Jag vet att det är många EFS-föreningar som gör ett mycket bra arbete bland flyktingar och som har kontakter bland dem som ännu inte fått permanenta uppehållstillstånd. Nu har vårt ansvar inte blivit mindre utan större. Varje förening skulle behöva fundera över hur vi kan ta ansvar för dem som vi har runt omkring oss? På vilket sätt kan vi vara familj, en plats för gemenskap, relationer och tröst?

EFS har den senaste tiden lyft frågan om »Nya sätt att vara kyrka«. Det är en utmaning för oss alla att vara kyrka i en ny tid. Vi kan önska att allt var som det brukar vara, men med en inte alltför avancerad omvärldsanalys kan vi konstatera att vi lever i en värld i snabb förändring. Vad gör det med våra föreningar? Ser vi vad som sker runt om oss? Jag menar inte att vi ska vara vindflöjlar som dras åt olika håll. Utan jag menar att vi med ett fast centrum i Jesus Kristus behöver spana ut mot det samhälle vi lever i och fundera på hur vi kan betjäna det samhället och vara kyrka just där.

Vi är också barn av vår tid, många gånger upptagna av våra individuella perspektiv. Vi talar gärna i jag-form och om vad jag vill, vad jag behöver och vad församlingen ger mig. Det är dags för ett uppvaknande för vi sitter alla ihop, flyktingen och du, tillsammans med resten av EFS-föreningen. Att vara kyrka har aldrig handlat om en person, ett personligt bygge, vare sig av lekman eller präst, utan om att vara grenar i den stora stammen som är Kristus själv.
Nu är det höst. En tid då träden tappar sina löv och dess grenverk blir synligt i all sin prakt. Vad är det ni ser, när ni ser på er förening – ser ni hur ni sitter ihop? Syns det hur ni arbetar tillsammans, hur ni är förankrade i den stora stammen? Finns det gemenskap hos er och plats för växt? Kan ni vara familj åt någon eller några? Ser ni det, ja, då är ni kyrka i en ny tid.

Är Gud en pusselbit?

Hur blir Gud självklar i alla delar av livet? Och inte bara en del? Jag börjar skriva och funderar på formuleringarna, ser frågan i utkastet: Är Gud en verklig del av mitt liv? Inser att jag precis gjorde det igen. »En verklig del«. Det är ju precis det jag inte vill. Hur verklig den delen än är så vill jag inte att Gud ska var en del av mitt liv, och till exempel min hobby en och mitt jobb en annan. Att det ska vara olika delar som jag får pussla ihop bredvid varandra så gott det går. Tyvärr känns det ofta så.

En aspekt av mitt liv är att jag är förälder, och det utmanar på ett väldigt påtagligt sätt helheten i livet. För mig är det självklart att läsa barnbibeln med barnen, gå till kyrkan och att ofta be tillsammans före läggdags. Det som är utmanande är att ge vidare något mer. Tyvärr går det inte att ge en färdig relation med Jesus till sina barn, den måste de bygga och upptäcka själva genom livet. Däremot kan du ge mycket bön, möjligheter, exempel och de svar du har. I vardagen kan jag stå för hur jag faktiskt tror att världen och Gud hänger ihop när barnens frågor blir konkreta. Som kristna tror vi att universums Herre vill ha en personlig relation med mig och alla andra, och om det är sant så inbegriper det ju också mina barn. Trots att jag är uppväxt i kyrkan är jag som alla andra i Sverige så präglad av att religionen är en privatsak att jag faktiskt kan bli lite rädd för att berätta det som jag tror är sant för mina egna barn. Det finns många saker som är så självklara och trovärdiga inne i mitt huvud, men som inte alltid känns lika naturliga att säga högt. Och framförallt inte var som helst. Mycket går bra att säga till ett barn på sängkanten, men när barnets följdfråga kommer nästa dag när man sitter på en full buss, då utmanar det min bekvämlighet att inte väja:
– Mamma, bor Jesus i alla människors hjärtan?
– Nej, älskling, bara hos dem som vill att han ska bo där.
– Men får alla vara med Jesus när de dör då?

Om jag verkligen tror att något är sant, då vill jag väl inte säga något annat till de små som jag har fått ansvar för? Oavsett om vi har barn eller inte så delar vi lätt upp livet och ger Gud en bit bland många. Mina barn gör inte det än och det påminner mig om att det finns ett annat sätt. Jag vill att livet ska var en helhet, där Gud är med i allt. Och jag önskar att barnens oräddhet ska fortsätta smitta av sig till mig så att Jesus blir lika naturlig på bussen som i hemgruppen.

Tillsammans fångar vi bredden

Det är otroligt roligt och uppmuntrande med alla positiva reaktioner på Budbäraren – både avseende innehåll och form. Det är faktiskt svårt för oss som jobbar med tidningen att inte bli åtminstone lite stolta och då är det viktigt att få poängtera att arbetet med tidskriften är just ett lagarbete. Ett arbete som vilar på en lång tradition samt med många duktiga föregångare som genom tiderna lagt grunden för oss som verkar nu. Redaktionens uppgift är inte bara att förvalta uppdraget – utan att utveckla det och skapa en tidskrift som är relevant för våra medlemmar i vår tid. Vi vill ge er en journalistik som inte bara är läsvärd i största allmänhet och skildrar vår rörelse, vår kyrka samt Kristi kropp i stort, utan som också ger uttryck för en längtan att gå i takt med Guds vilja. I det arbetet blir alltid summan större än antalet enskilda medarbetare – tillsammans kan vi fånga bredden och åstadkomma det som ingen av oss skulle klara på egen hand. Utifrån det perspektivet vill jag välkomna vår nya redaktör Paulina Hedman. Det är två år sedan hon blev en del av redaktionen och EFS kommunikation och insamlingsavdelning. Redaktörskapet omfattar både Budbäraren samt våra sociala och online-media. Detta innebär inte att jag lämnar chefredaktörskapet men att vi tillsammans med övriga redaktionen fortsätter göra en bra tidning ännu bättre.

Den kristne, samhället och politiken

Går vi till reformationens rötter finns i dess teologi – kanske lite oväntat – egentligen goda resurser för kyrkans och de kristnas samhällsengagemang. Dessa finns framförallt i kallelseläran (behandlad i Budbärarens decembernummer 2015) och i tvåregementsläran – som handlar om Guds två sätt att styra världen. Tvåregementsläran tillhör det mer omdiskuterade i luthersk teologi. Bakgrunden till det är att den har använts på så olika sätt. Hitler använde den för att få lutherska kyrkans stöd i Tyskland vid andra världskriget. I Norge däremot, användes den av norska kyrkan för att säga nej till nazisten Quislings krav på att statslojalitet skulle predikas i kyrkorna.

Denna lära utvecklades av Luther, med inspiration från Augustinus, när han i sin bibeltolkning försökte förstå hur Jesu ord i bergspredikan om att »vända andra kinden till« skulle förstås i förhållande till den typ av bibelord som finns i Romarbrevet 13:4
»Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda«.

Ställd på sin spets lyder frågan: Kan en kristen följa Jesu ord i bergspredikan och samtidigt ha en myndighetsuppgift som kan innebära visst mått av våldsutövning?

Nyckeln för Luther var att förstå att Gud arbetar på två olika sätt i världen: som skapare och som frälsare. Som skapare arbetar Gud genom alla människor så långt de gör det goda. Här är målet att belöna gott och bestraffa ont i en värld märkt av synd. Den som står i samhällets tjänst kan därför tvingas till ett visst mått av tvång och våld i vissa situationer för att hindra kaos och ondska från att breda ut sig.

Som frälsare arbetar Gud genom sin kyrka och den kristne. Målet är att predika evangelium. Här finns inget utrymme för tvång. Här måste samvetets frihet få råda. Enda maktmedlen kyrkan har är Ordet och bönen. Kyrkan ska aldrig använda vapenmakt för att sprida sitt budskap. Korståg är otänkbart.
Som kristen är jag insatt i båda dessa Guds sätt att styra världen. I min samhällsroll är jag Guds medarbetare på skapelsens plan. Genom min tro är jag även Guds medarbetare på frälsningens område. Dessa två ska hållas åtskilda. Om jag som kristen blandar ihop dem kan jag få problem bland annat i min yrkesutövning: En kristen lärare kan exempelvis hamna i ett mesigt mellanläge om han/hon försöker vara snäll genom att inte säga till busarna i klassen i ett försök att vända andra kinden till. Följden blir att de svaga i klassen kommer i kläm. Världen kan inte styras med evangelium.

Men Guds två sätt att styra ska också hållas ihop. Man måste lyda Gud mer än människor (Apg 5:29) även om man ska »ge kejsaren vad kejsaren tillhör«. Det var detta lutheraner i Tyskland som var Hitlerlojala hade missat. De tänkte sig att man alltid måste lyda överheten för att den var ditsatt av Gud. Norska kyrkan vägrade lyda den nazistiska överheten just därför att den inte skulle bestämma vad som skulle predikas. Man måste lyda Gud mer än människor.

Uttalanden av den norska kyrkan under ockupationen utifrån tvåregementsläran gjordes med två fokus. Den ena var kyrkans frihet att förkunna evangelium. Den andra hade med människovärdet att göra. Bland annat kritiserade man behandlingen av judarna. Kyrkans uppgift var att förkunna hela Guds ord. Det innebar inte enbart förkunnelsen av evangelium i kyrkan i snäv bemärkelse, utan också förkunnelsen av Guds lag i vid bemärkelse till den världsliga myndigheten. Med andra ord var kyrkans funktion förutom evangelieförkunnelsen, också att vara ett slags samvete/profetröst för samhället.
Tilläggas bör att det norska sättet att tillämpa tvåregementsläran, jämfört med nationalsocialisternas i Tyskland, låg betydligt närmare Luthers egen tillämpning. Den kan illustreras av en liten skrift till två furstar och deras arméer som Luther i all hast skrev 1542 när de stod stridsberedda mot varandra i en tvist om den lilla staden Wurzen. Han var mycket angelägen om att skriften snabbt skulle spridas i de båda arméerna för att förhindra ett krigsutbrott. I skriften försöker han förmana furstarna att inte strida om staden. Även om det med Luthers ord rörde sig om »världsliga ting« såg han sig av Guds ord manad att tala. I skriften argumenterar Luther utifrån några bibelord för varje människas plikt att söka freden. Han liknar också furstarnas beteende med två fulla bönder som »slåss på en krog om ett söndrigt glas«.

I slutet av skriften vänder sig Luther direkt till soldaterna i furstearméerna och skriver: »Och jag uppmanar er uppriktigt: Den som krigar under en sådan krigslysten furste, han måste själv desertera så fort han kan och så rädda sin själ och lämna sin hämndlystne, dåraktige furste ensam, så att han får kriga med dem som vill fara till djävulen med honom. Ty ingen är tvungen utan tvärtom är det honom förbjudet att lyda furstar och herrar eller hålla ed, när det leder till själens fördömelse. Det är mot både Gud och rätten.« (översättning Per Frostin, Tro och Liv nr 6/1983)

Samtidigt som tvåregementsläran rätt förstådd har stora förtjänster är den inte problemfri. I vissa lägen kan det till exempel vara oklart om jag ska agera utifrån min personliga tro eller min samhällsuppgift. Å andra sidan finns den typen av spänningar oavsett om man har en tvåregementslära eller inte.

Mörk historia med varm missionsprägel

Jag har stämt möte med fru Paola Nisbet i Torre Pellice, ett stenkast från Valdenserkyrkans huvudkvarter. Vi träffas först på kyrkans gästhem »Foresteria Valdese«, där jag också bor under mitt besök. Trots att vi aldrig träffats tidigare tar det inte mer än några sekunder förrän jag tycker jag känt Paola länge. Mellan 1962 och 1977 tjänstgjorde hon och maken Bruno som EFS-missionärer i Eritrea, och att jag träffat en gammal EFS-missionär är det ingen tvekan om när vi slår oss ned vid middagsbordet i den stora matsalen.

Detta är Paolas hemtrakter och hennes valdensiska arv går generationer tillbaka. Hon växte upp med en stark medvetenhet om missionen eftersom hennes farfars far var missionär på Samoa i Stilla havet i slutet av 1800-talet. Ivern att läsa Bibeln samt leva efter Guds ord har varit kännetecknande för valdenserna genom århundraden, och därmed också en stark missionsiver. Det är en grym och blodig historia som Valdenserkyrkan bär med sig. Vid flera tillfällen var den nära att utplånas helt genom systematisk förföljelse och direkt folkmord. De valdesiska samhällena i Provence och Calabrien blev helt utraderade, men en liten grupp överlevde och har burit arvet vidare in i modern tid.

– Jag var van vid att få ta initiativ, men här var församlingslivet så mycket mer traditionsbundet, berättar Paola Nisbet om hemkomsten efter en lång tid som utlandsmissionär.– Jag var van vid att få ta initiativ, men här var församlingslivet så mycket mer traditionsbundet, berättar Paola Nisbet om hemkomsten efter en lång tid som utlandsmissionär.
Portalen in till kyrkans gästhem i Torre PellicePortalen in till kyrkans gästhem i Torre Pellice
Huvudkyrkan i Torre PelliceHuvudkyrkan i Torre Pellice

Trots sin tydliga förankring i Val Pellice, finns ändå en stor del av Paolas hjärta kvar i Eritrea, där hon och hennes man tjänstgjorde som EFS-missionärer under 15 år. Bruno, son till valdensermissionärerna Alessandro och Velia Tron, växte upp i Eritrea i gemenskapen med de svenska EFS-missionärerna. Efter teologiska studier och ett års prästtjänst i Italien återvände han till Eritrea, nu tillsammans med Paola och denna gång som EFS-missionär.

Nästa gång jag träffar Paola är efter söndagens gudstjänst, då gör vi ett kort besök hos Bruno, som numera bor på kyrkans äldreboende i närheten och är ganska dement. Jag läser Psaltaren 23 ur minnet och sjunger första versen av »Blott en dag«. Att orden är bekanta för den gamle mannen är det ingen tvekan om, men det är svårt att uppfatta vad han försöker säga. Vi ber en bön som får avsluta vårt korta möte. Åldrandets avklädande är lika svårt när det än inträffar. Paola besöker Bruno minst två gånger om dagen, efter ett så långt liv tillsammans är det tungt att behöva leva åtskilt.
– Det är alltid lika svårt att behöva lämna honom här, säger hon när vi går mot bilen på parkeringen utanför.

Julisöndagen är varm och Paola bjuder på kaffe och glassbakelser på den blomstrande balkongen på Via Beckwith i byn San Giovanni, där paret hyr en lägenhet. Fotoalbumet kommer fram och det är många bekanta ansikten ur EFS missionärskår som passerar förbi. Lyckliga år, får jag intrycket av, som gett vänner för livet. Paola berättar livfullt med ivriga gester om åren som gått och vad de fått betyda för henne och familjen.
– I EFS sammanhang blev vi alltid tilltalade som Paola och Bruno, även om det är han som är prästen. Det gjorde att jag kände mig inkluderad och delaktig.
Egentligen började det innan de blev ett par. Efter Brunos teologistudier tjänstgjorde han under ett år som andrepastor i församlingen i Torre Pellice, där Paola var söndagsskollärare.
– Jag var inte särskilt intresserad av honom i början, men förstod med tiden att han hade kontakter på missionsfältet i Eritrea.
Paola kände redan då en längtan efter att få använda sina lärarkunskaper i missionens tjänst. Hon förhörde sig om Bruno trodde att hon skulle kunna få någon tjänst med den svenska missionen i Eritrea. Han var tidigt intresserad henne, men inte förrän ett år senare gav hon med mig och de blev ett par.
– När vi beslutade oss för att gifta oss och resa ut i missionens tjänst var det som en stor sten föll från mitt hjärta.

De gifte sig och 1962 reste de ut, nu som missionärer för EFS i Eritrea. Paola berättar hur väl hon blev införlivad i den svenska missionärsgemenskapen och kände sig hemma bland EFS:arna och minns med särskild glädje de Sverigebesök hon gjort genom åren.
– Ibland glömde jag till och med bort att jag var italienska! utbrister hon.
Jag frågar på vilket sätt hon upplevt Guds ledning genom livet.
– Gud leder oss varje dag, men det är oftast inte förrän efteråt vi ser det. Jag fick upptäcka hur han hade planlagt det för oss, när vi fick vara bland vanliga människor i Eritrea och dela med oss av de kunskaper vi hade.
Fram till dess hade Paola levt, som hon själv beskriver det, en ganska skyddad tillvaro, som en fågelunge i ett ombonat och varmt bo i den valdensiska gemenskapen i Torre Pellice.
– Jag var en blyg ung kvinna med lågt självförtroende, men tillsammans med Bruno fick jag lära mig att kliva fram och ta för mig. Han uppmuntrade mig och sa: »du kan!«
Men paret upplevde också svårigheter. Bland annat visade det sig att de inte kunde få egna barn. Efter tio år som gifta adopterade de ett italienskt syskonpar och fick på så sätt en son och en dotter på en gång.

Sommaren 1975 evakuerades alla EFS missionärer i Eritrea till Addis Abeba, men familjen Tron kunde återvända till Asmara och fortsatte sin tjänst där i två år till. I samband med den så kallade Röda terrorn i Etiopien 1977 blev det till slut omöjligt för dem att vara kvar och de fick lämna Eritrea definitivt. Framtiden var osäker. Bruno hade så gott som hela sitt liv i Eritrea och tillsammans var de en väl integrerad del av EFS missionärsgemenskap.
– Eftersom Bruno var prästvigd för Valdenserkyrkan och våra två barn hade gått i italiensk skola i Asmara bestämde vi oss för att bosätta oss i Italien.
Familjens första placering blev i Neapel, där Bruno tjänstgjorde som präst i den lokala valdenserförsamlingen. Det var en stor och svår omställning att komma tillbaka till Italien efter så många år utomlands.
– Jag var van vid att det alltid fanns möjlighet att ta initiativ och hitta på nya saker, men här var församlingslivet så mycket mer traditionsbundet, berättar Paola, men jag fick lära mig att hitta vägar till att göra det som var möjligt här, i det här sammanhanget.
Efter Neapel sändes Bruno till fler platser på olika håll i Italien innan familjen till slut hamnade i Torre Pellice. När Bruno blev pensionär fanns det också, som genom ett under, en ledig lägenhet i ett av kyrkans hus i San Giovanni.

Det är många tankar som snurrar när vi skiljs åt. Valdenserkyrkans dramatiska historia, förföljelserna och till slut friheten att finnas och verka, finns hela tiden med som en bakgrund, liksom som de höga alptopparna i väster. Det långa samarbetet mellan Valdenserkyrkan och EFS från 1880-talet fram till 1954 väcker också många funderingar. Det fantastiska mötet med Paola Nisbet och den korta andaktsstunden hos hennes man Bruno Tron binder samman de olika trådarna och ger liv och färg. Kampen för att alla människor ska få höra Guds ord på sitt eget språk är fortfarande högaktuell och tryggheten i att Gud leder även när vi kanske inte märker det.
– Jag tackar Gud varje dag, avslutar Paola Nisbet.
Och fylld av tacksamhet lämnar jag de valdensiska dalarna för den här gången. Jag har blivit påmind om Guds ords betydelse, och om hans trofasthet.

Räddades gång på gång

Att lyssna till Sebastian Stakset, 30, är en omvälvande upplevelse. Något många fick vara med om på Joypeak-festivalen i Ursviken, Skellefteå, där han var inbjuden att föreläsa och spela. Bland barnfamiljer, unga och äldre, clowner och hoppborgar, var det en annorlunda atmosfär än på de sammanhang Sebastian tidigare befunnit sig i, då han spelade i den kontroversiella hiphopgruppen Kartellen. Med sig har han William »Willow« Fredriksson, som sjunger med honom nu, och Hernan Clavijo, pastor i den spansk-svenska evangeliska frikyrkoförsamlingen Icthus i Stockholm, som betytt mycket för honom. Sebastian lyser när han berättar om sin kristna tro som förändrade allt:
– Jag förstod att Jesus fanns, men visste inte att han hade ett helt nytt liv åt mig. Jag lever av kärlek och nåd.
Sebastian våndades, ja, kastades mellan mörker och ljus i tre år innan han fattade beslutet att bryta med vännerna i Kartellen. Två månader innan lanseringen av en ny skiva meddelade han i teve-dokumentären »Lys upp skuggorna« att han inte längre kände det hat som var nödvändigt att ha för att vara bandets frontfigur Sebbe Staxx. I stället ville han ägna sig åt familjen och sin tro.
– Jag hade tänkt göra klart skivan, men för varje låt vi spelade in sjönk jag allt djupare ner i mörkret, drack alkohol och tog droger. Jag försökte passa in Jesus i mitt liv, i Kartellen, men det gick inte. Jesus gav mig inte frälsningen för att jag skulle leva som förut.

Alkohol – och drogmissbruket har slitit sönder Sebastian under 13 års tid. – Nu upplever jag Guds härliga nåd var dag, han har ett nytt liv för oss om vi väljer att ta det, berättar Sebastian Stakset.Alkohol – och drogmissbruket har slitit sönder Sebastian under 13 års tid. – Nu upplever jag Guds härliga nåd var dag, han har ett nytt liv för oss om vi väljer att ta det, berättar Sebastian Stakset.

I kyrksalen berättar Sebastian om hur han som ung mobbades i skolan. Skolpersonalen visste, men gjorde inget. Slagen och kränkningarna förföljde honom hela barndomen. Sebastian stängde av för att överleva, blev aggressiv och skyllde på samhället. Han började dricka, stjäla, ta till våld för att ta revansch, men insåg inte att det var hans fel att han hamnade bakom galler. Han tänkte »det var ju polisens fel som tagit fast honom« och lät av förakt tatuera »Fuck polisen« över hela armen.
Efter en grov misshandel började han att i häktet skriva låttexter och fick kontakt med livstidsdömde Leo »Kinesen« Carmona som ville starta ett rapband. Den då 20-årige Sebastian, på väg ut från fängelset, tyckte det lät coolt. Kartellen var född.

Samtidigt blev det kriminella livet allt mer påtagligt. När flickvännen var gravid i åttonde månaden åkte Sebastian fast, misstänkt för delaktighet i ett värdetransportrån. Totalt är han dömd till fem års fängelse för bland annat grov misshandel, vapenbrott, grovt rån och olaga hot. Han satt av två tredjedelar och bar fotboja sista tiden.
Kartellens musik var kontroversiell, deras texter om att kasta sten på polisen och tända eld på bilar uppskattades av andra ungdomar i utanförskap. I dag tar Sebastian avstånd från det.
– Jag vill be er alla om förlåtelse för musiken jag spridit, säger han från podiet. Jag har spridit hat till områden som bara behöver kärlek.

Sebastian blev kristen 2013 efter en serie händelser som höll på att kosta honom livet. Han provade psykologsamtal och antidepressiva mediciner för att bli av med den inre ångesten. Det enda som fungerade var Gud som han börjat upptäcka genom olika kristna människor. En vän förde honom till den spansk-svenska församlingen där han snabbt kände sig hemma.
– I kyrkan mådde jag bra, men Kartellen representerade det mörka. Jag blev som två personer. Det skapade problem i mina kom­pis­relationer.

Sebastian berättar att han till slut spelade rollen som Sebbe Staxx till sådan perfektion att han trodde att Jesus lämnat honom. När han tänkte att livet är slut och gjorde sig redo att hoppa framför tåget ringde hans bror och sa att Sebastian fått plats på behandlingshem. Sebastian blev drogfri men fick återfall.

En natt blev Sebastian upphämtad för att hämta tung narkotika, då kom sista väckarklockan. »Sätt på dig bilbältet!« sa en röst till honom. Trots att Sebastian var alkohol- och drogpåverkad är rösten så tydlig att han tror att det är föraren. Sekunder senare, i blixthalkan, välter en lastbil över vägen. Bilen rusar fram i över 100 kilometer i timmen, kraschar och kör upp på mitträcket. Klyvs på mitten. Sebastian kliver ur och springer undan eldflammorna, skakad, men oskadd. Gud har räddat livet på honom – ännu en gång. Och nu, känner Sebastian, menar Han allvar: »Lämna allt! Följ mig! Nu!«.

Att sluta i Kartellen innebar en enorm stress. Sebastian sov inte och blodkärlen i ögonen spräcktes. Han, som varit lojalare mot sina vänner än mot sin familj, skulle nu plötsligt ge upp musiken och det var svårt att förklara för skivbolaget att Gud sagt åt honom att sluta.
– Jag hamnade i paniktillstånd och ropade till Herren. Sedan fick jag en sådan befrielse.

Sebastian har haft flera starka upplevelser. Som när han hemma hos en pastor satt med sju personer som alla bad och grät. Hur han på ett cellgruppsmöte upplevde hur Gud talade till honom och fick honom att förstå att han fastnat i ett beroende av mobiltelefon och sociala medier. Eller när han förlät sina mobbare.
– Jag började se världen annorlunda. Allt var så vackert!

Efter att ha blivit frälst började han förstå att han hade ansvar för sina handlingar. Allt det hat han känt började avta. Hans barn, en flicka och en pojke, nu sju och fem år, fick plötsligt en pappa som fungerade.
– Gud visade mig skadan jag gjort med musiken. Jag grät tre-fyra dagar för alla barn som sett upp till mig och bad Gud om förlåtelse. Då kom ny musik i mitt huvud. Folk i församlingen sa: »Du ska sjunga för Herren!«

Sebastian bad till Gud och fick både skivkontrakt och en ny producent. Sedan tre år tillbaka arbetar han musikaliskt med William »Willow« Fredriksson som han träffade på Fryshuset.
– Det krävdes mod att lita på att Gud skulle försörja mig, men när jag kastade mig ut i det okända visste jag väldigt snabbt att jag skulle klara det.

Vännerna, många av dem kokain- och cannabismissbrukare, har han inte pratat med sedan han bröt med bandet.
– De sa »det är bättre att du går med Jesus om det funkar för dig«. Jag sa, »han finns för er också«.
När folk i församlingen fick honom att släppa grupptrycket och fundera över vad han ville förändrades Sebastian. Han föreläser numera på olika platser och berättar sin livsresa.

I pausen mellan föreläsningen och spelningen ville en tjej prata med Sebastian. De försvinner ut. Pastor Hernan avslöjade under tiden att flera tidigare Kartellen-medlemmar synts till i kyrkan i Stockholm. Sebastian kom in igen glädjestrålande. Tjejen tog emot Jesus!

Sebastian och »Willow« ger ett smakprov på den nya musiken på Joypeak-festivalens utescen. En låt handlar om att komma till tro. Sebastian tar revansch på mobbningen och sitt tidigare liv – fast han gör det med ett varmt budskap om kärlek.