Författare: aidooadmin

»Har jag modet till förändring?«

Frosten glittrar i förmiddagssolen när 17 personer i olika åldrar samlas på EFS Sundet vid Luleälven. Kommuniteten Senapskornet och Älvsby folkhögskola har bjudit in till en kursdag i ämnet Hållbart liv. Ett brett ämne som väcker reflektion.

– Jag längtar efter ett liv som jag kan stå för, ett rakt igenom ärligt liv där jag kan ha genuina relationer. Jag vill vara en del av en positiv samhällsutveckling, gällande både människor och miljö, säger Helena Dahlberg, en av kursdeltagarna, och Mikael Dape­frid fortsätter:

– Det är lätt att bli blind när vardagen och livet bara rullar på. Den här dagen blir en paus, ett tillfälle för gemenskap och goda samtal.

Kursdagen varvar föreläsningar med diskussioner i smågrupper och tid till personlig reflektion. Josh och Elisabeth Armfield från Senapskornet delar utifrån Bibeln tankar om gemenskap, vila och arbete. Elisabeth ser kommunitetsliv som ett av många sätt att leva hållbart och enkelt. Fördelen är att man får stöd av de människor man bor med.

– Men det är alltid en utmaning att leva nära inpå andra människor. Det kan vara svårare att älska när man ser alla brister, både andras och sina egna. På så sätt är det som att leva i en familj.

Mikael menar att en av utmaningarna med att leva ett hållbart liv är vi själva.

– Vi är en tillgång, men bär också på en brustenhet. Det är svårt att se invanda mönster och det finns även en förväntan utifrån, »gör så här, ha de här grejerna«.

Helena instämmer:

– Det är som att vi har ett kontrakt med samhället hur livet ska levas och det kan vara svårt att göra andra val, till exempel när det kommer till tempo och arbetsliv.

Dagen har väckt nya tankar. Bland deltagarna uttrycks en längtan efter att omsätta lärdomarna i praktiken och lära sig mer. Kärnan i ett hållbart liv är perspektiv, enligt Mikael:

– I min vilja att leva som kristen väljer jag Jesusmåttstocken, det bibliska perspektivet blir utgångspunkten för hela mitt liv. Sedan är frågan om jag har modet till förändring?

Hållbart liv – En kursdag den 21 oktober på EFS Sundet i Luleå.

Ett samarbete mellan Kommuniteten Senapskornet och Älvsby folkhögskola. Ett återkommande tema på Älvsby folkhögskola, en långkurs i ämnet planeras för hösten 2018.

Riskerna inför 2018

Det internationella missionsarbetet är den enskilt största utposten i EFS årsbudget. Om insamlingsmålet inte nås väntar drastiska åtgärder.

– Vi åstadkommer mycket med den budgetram som vi har i dag. För att bibehålla den nivån behöver vi öka budgeten med tanke på inflationen. Därför innebär varje krona under insamlingsmålet en direkt nedskärning. Om vi skulle missa målet med en miljon kronor motsvarar det ungefär hela budgeten för Eritrea eller hälften av allt evangelisationsarbete eller skolutbildning för närmare 1 000 barn. Vi kan heller inte skicka ut fler missionärer om inte budgeten ökar, säger missionssekreterare Erik Johansson.

Om budgeten inte når årets mål kan dessa nedskärningar bli nödvändiga för det internationella missionsarbetet.

  • Hela stödet till Eritrea
  • Allt studiestöd till teologisk utbildning
  • Indragen skolutbildning för 1000 barn
  • Allt projektstöd till sjukvård och sjukvårdsutbildning, sjuksköterskor och barnmorskor
  • Hälften av allt evan-gelisations-arbete
  • Hälften av allt projekt-stöd till Etiopien

  • 30 procent av all verksamhet för barn och unga

Kyrkans uppgift i kölvattnet av #metoo

Jag är 17 år. Sitter på tunnelbanan på väg hem från skolan. Plötsligt lägger en främmande kille sin hand på min kropp – så chockerande och obehagligt att jag inte rör mig ur fläcken.

Jag är 20 år. Jag har precis fått mitt första jobb på en av landets största tidningar. Efter knappt en vecka får jag ett mail från en manlig reporter. Ett mail med inviter och sexuella anspelningar, långt ifrån inbjudande eller smickrande. Jag svarar inte. Snart kommer nästa mail, då med skamliga förslag. Jag blir rädd, men säger inget. Trots att jag sitter ett stenkast från chefen. Bäst så. Jag vill inte besvära. Kanske har jag inte förstått jargongen.

Eller är det något jag själv gjort? Inte ens till någon i min församling yppar jag ett ord. De kommer tycka att jag jobbar på världens sjukaste ställe. En kväll får jag ett samtal. Det är reporterns vänner som hotar göra något med mig som är allt annat än lagligt. Jag trycker snabbt av samtalet. Livrädd. Dagen efter skaffar jag hemligt nummer och adress.

Me too. Jag med. Jag har också blivit ofredad, men är långt ifrån ensam. Det har sannerligen det globala uppropet under hashtagen #metoo bevisat. Många har fått rannsaka sig själva, mycket har kommit upp till ytan och vi har insett att vår kultur normaliserar en skev kvinnosyn och kränkande beteenden. Nya siffror från Demoskop visar att fyra av fem kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp. Nästan 80 procent av Sveriges kvinnor. Siffran är chockerande.

Hur kan kyrkan vara en förebild i den rörelse som nu växer fram av påtryckningar för ett förändrat samhälle? Hur kan vi kristna gå i bräschen för att vi alla, inte minst de unga som växer upp i dag, ska få en ren och sann syn på sexualitet och medmänniskor? I slutändan handlar allt om synen på människans värde. För oss som tror att Gud har skapat alla till sin avbild borde det vara enkelt: att se och möta varje människa, oavsett kön och hur den än må klä sig, som Guds skapelse. Men i en fallen värld är behovet av Guds nåd, hjälp och klarsyn konstant.

Jag är 31 år. Min dotter drar sig för att krama någon annan än sina föräldrar. Jag hör mig själv viska till henne att hon borde krama sin nyfunna kompis när de säger hejdå. »Det är ju så gulligt.« Hon är obekväm. Två år senare kommer lillasyster, som älskar att gå från famn till famn. Mina döttrar är olika, men deras värde är lika. Må jag alltid beskydda och respektera deras integritet.

Jag är 35 år. Två pojkar på barnens förskola tar tag i en flickas händer och pussar dem. Så sött, tänker jag vid första anblick, men när hon står tyst kvar med huvudet böjt förstår jag. Jag frågar om hon tyckte det var obehagligt. Hon nickar tårögt. Återigen inser jag att det är allas vår uppgift att påminnas om och lära ut respekten för varje människas integritet och värde. Att förstå, och våga stå upp, för det handlar om Guds dyrbara skapelse – människan.

Elin Liljero Eriksson
Frilansjournalist

Ärkebiskopen lyfter de förföljda kristnas situation

Ärkebiskop Antje Jackelén blev nyligen intervjuad i TV4:s Nyhetsmorgon kring hennes resor till länder där kristna förföljs. I intervjun talade hon om vikten av att kyrkor som lever under olika villkor träffas, stödjer och ber för varandra. Hon berättade också att hon blir ödmjuk när hon möter kristna som tvingas förhålla sig till det faktum att de kan behöva dö för sin tro.

– Kyrkan finns inte till för sin egen skull, utan för världens skull – den värld som Gud så älskade att han gav den sin ende son. Det tror jag är en insikt som löper tvärs genom alla kyrkotraditioner. När vi följer Jesus är vi kallade att möta vår nästa i kärlek och respekt, och bidra till samhällets bästa. Den pakistanska kyrkans hållning fyllde mig med respekt, säger Antje Jackelén, till Budbäraren om de kristna som en helande närvaro.

Hon tycker det är viktigt att lyssna på de förföljdas berättelser, att de ger hopp genom att visa på tron som motståndskraft mitt i fruktansvärda levnadsförhållanden.

Hur skulle du vilja att Svenska kyrkans arbete för förföljda kristna utvecklas?

– Ett område handlar om att stärka vårt arbete i regioner där vi inte tidigare arbetat. Vi har etablerade kyrkorelationer som går långt tillbaka i länder som Pakistan och Israel/Palestina. Då är det naturligt att mobilisera stöd och samverkan genom dessa kyrkor. Historiskt har vi, förutom den humanitära hjälpen, inte haft något motsvarande arbete i Irak och Syrien. Nu håller vi på att bygga upp mer långsiktiga samverkansformer med kristna i Irak. Det ser jag som angeläget, säger hon avslutningsvis.

30 år av svängig gospel

Svenska Gospelverkstaden, tidigare Stockholm Gospel, firar nu 30 år genom att bjuda in till ny inspiration. För körledare och sångare arrangeras »Utbildningsdag – Call & Respons« med särskilt fokus på piano/hammondorgel. Detta sker i samband med Sjung Gospel i Stockholms Konserthus den 22 januari. I april är körledare, sångare, kyrkomusiker och präster välkomna på en jubileumsresa till gospelns hemstad Chicago.

– Där föddes gospelmusiken på 1930-talet, och vi besöker många av de kyrkor och körledare som har betytt och betyder mycket för gospelmusiken i Sverige och övriga Europa, säger Jonas Engström, en av dem som leder resan.

Han ser fram emot att få fortsätta inspirera människor genom gospelmusiken.  

Läs gärna mer på gospelverkstaden.se

S:ta Clara får ny direktor

Mats Nyholm blir ny direktor för S:ta Clara kyrka i Stockholm där han tidigare arbetat som ungdoms- och lovsångspräst åren 2006–2009. Den 40-årige trebarnspappan säger till tidningen Dagen, att han vill fortsätta berätta om Jesus och vidareutveckla de skatter församlingen har i sitt grundarbete med bön, diakoni och evan-gelisation.

Mats kommer närmast från en tjänst i hemstaden Västerås där han arbetat åtta år som präst i Bäckbykyrkan.

En dag i rörelse

Årets »Riktad«, EFS Sydsveriges och Salt Sydsveriges konferens, blev en dag i rörelse i samspel med Gud och varandra. Man fick höra om vad det innebär att vara en missionsrörelse, en Jesusrörelse, en lovsångsrörelse, men även om hur man är en pionjärrörelse. Undervisningen från talarna Martin Alexandersson från EFS Sverigeavdelning, Mark Cotterill från Frälsningsarmén i Helsingborg och Lennart Hall från David media gav deltagarna mycket att fundera på. Lovsången och bönen berörde på djupet.

Dagen avslutades med att det populära Café Hembakat dukade upp inte mindre än 15 olika bakverk till fikat efter gudstjänsten. Deltagarna fick då möjlighet att reflektera över dagen och samla ihop sina tankar för att ta dessa med sig hem till sina lokala sammanhang. Det blev en dag i rörelse – även i tanken.

Varför valde du att komma till Riktad?

– Det är spännande att få tala om lovsång kopplat till evangelisation och pionjärarbete. Lovsången tar oss till källan, Jesus, och ger oss den drivkraft vi behöver. Jag har själv blivit utmanad i dag. Så det har verkligen handlat om att ge och ta, säger Lennart Hall, en av talarna.

Vad har Riktad gett dig?

– Jag har länge bett över hur jag kan tjäna människor. Jag kom till Riktad för att få inspiration, men trodde inte att jag skulle få mitt bönesvar här. Jag har fått en nöd för människorna hemma i Hörby. Det känns som om något stort är på gång, Ania Andersson från Hörby.

Förarbetet gör hela skillnaden

Allt varken är eller känns roligt. Jag sitter framför min vävram. Ett fantastiskt mönster, underbara garner i det mest ljuvliga färger. Först måste vävramen förberedas, med både det ena och det andra, innan jag kan börja med det riktigt roliga – att väva. Samtidigt vet jag, att om förarbetet inte är grundligt gjort blir det övriga resultatet inte bra.

Det finns sådant som vi måste göra i missionsrörelsen EFS som inte alltid känns roligt. Vi har ett kansli i Uppsala som ordnar  mycket praktiskt – följer lagar och regler, sköter datasystem, insamling, utbetalning och uppföljning, vi rekryterar personal och planerar arbete framöver. Ett arbete som i stor utsträckning går att likna vid ett förberedande av vävramen. Varpen ska upp och spännas, förberedelser som måste göras för att allt det andra missionsarbetet ska kunna vävas in.

Gåvorna till EFS har under hösten inte motsvarat den budget som föreningarna var med och sa ja till på årsmötet. Är det för att det inte känns viktigt att ge till det som är ramverket? Är det så att behoven i världen känns så akuta att valet blir att rikta givandet till enskilda projekt istället för att se att hela helheten behövs? Just nu står vi på kansliet inför många frågor som handlar om hur vi framöver ska kunna plocka fram de vackra mönstren och de ljuvliga garnerna som finns i vår rörelse när insamlingen till hela EFS  ligger långt under det budgeterade. Visst kan vi skära, och vi skär ner i allt vi kan, men är det vad vi vill? Eller vill vi kunna plocka fram det vackraste mönstret och de mest klara färgerna?

Vänner! Tillsammans står vi i ett makalöst, underbart, sprudlande missionsuppdrag. Det finns massor av möjligheter och initiativ som väntar. Hur gör vi det möjligt?

Underskottet kvarstår – Nu hotas EFS av nedskärning

Det var för ungefär ett år sedan som fjolårets siffror summerades. Ett underskott i EFS budget satte tonen för det nya året, ett 2017 där det egna kapitalet behövde återställas. Snart summeras årets resultat, men det ser inte lika ljust ut som styrelsen hade hoppats.

– Vi är glada över att människor vill ge till EFS mission och gläds över alla gåvor som kommit in hittills. Tyvärr håller vi inte riktigt takten i förhållande till vad ombuden lovat på årsmötet, säger Stefan Svensson, ordförande för EFS riksstyrelse.

Det var när styrelsen träffades i september som Stefan började ana oråd.

– Styrelsen beslutade då om en viss besparing för att med större säkerhet kunna nå årets budgeterade resultat. När sedan Ekonomirådet samlades en bit in i oktober, visade det sig att septembers resultat inte motsvarade våra förhoppningar. Vi slutade förra året med en stor avvikelse mot budget, därför skapar ett underskott redan i septembers slut en oro. Vi tycker att EFS arbete är angeläget och arbetar hela tiden för att »slimma vår kostym«, men får vi inte in de pengar som behövs måste vi se över vår kostnadsbild.

EFS kommunikations- och insamlingschef Johan Eric­son medger att ytterligare underskott i budgeten kommer att få konsekvenser.

– Når vi inte årets mål drabbar det såväl missionsåtaganden som arbetet på kansliet. Minskade resurser innebär i värsta fall minskad kommunikation som kan föra med sig ännu sämre resultat, en negativ spiral som vi absolut inte har råd att hamna i.

Därför vidtas nu särskilda åtgärder, föreningsutskick och särskilda kollekter står på agendan.

– Det är viktigt att vi som rörelse ser detta som vårt gemensamma ansvar, det är vårt missionsuppdrag. Rörelsens målbild av våra missionsinsatser både i exempelvis Somalia och allt spännande som sker på hemmaplan, gör att jag vill sträcka mig lite längre i mitt personliga givande, säger Johan.

Fjolårets resultat har satt sina spår, de uttrycker en oro över att de minskade gåvo­medlen ska vara en ny trend.

– Så länge vi blir färre, blir givandet sannolikt också mindre och det finns säkert fler orsaker bakom ett uteblivet givande. Även om vi fått mer i våra plånböcker verkar det inte ha fått genomslag i vårt givande, tyvärr. Kanske har också de särskilda kampanjerna som »Afrika svälter« tagit fokus från givandet till »EFS mission – där det bäst behövs« och insamlingsgalan Se Be Ge gav inte heller det resultat vi hoppades på, säger Stefan och fortsätter:

– EFS budget är uppbyggd så att en stor del beräknas komma in i november och december. Därför får vi inte tappa tempo redan nu. Vi hoppas också och tror att EFS medlemmar återigen känner ansvar för sin rörelse. 

Går flytten dit Gud kallar?

Ska ni ändå inte ta och flytta hem snart? Frågan kommer i olika varianter nästan varje gång som jag och min man besöker våra familjer och vänner norrut. Oftast svarar vi att vi trivs väldigt bra i Uppsala och därför inte ser varför vi skulle flytta. Ibland svarar vi istället med hela förklaringen, att vi inte upplever en kallelse till norr och att vi tror att vi är där Gud vill att vi ska vara just nu. Det korta svaret möts ofta av ett leende med förhoppning om att det kanske blir en flytt ganska snart. Det längre svaret däremot, kan ibland mötas med både förvirring och oförståelse.

Även om tanken att Guds kallelse gäller hela livet inte är ny för mig, så blev den väldigt aktuell när jag för något år sedan var i Norge och träffade en av våra systerorganisationer. De hade under en ganska lång tid sett att det på flera platser i landet saknades kristen närvaro och att man saknade resurser att sända anställda. Istället gick man ut med en förfrågan om det fanns människor som var villiga att flytta, leva och bo på dessa platser för att på fritiden bygga upp en kristen gemenskap – i det här fallet främst ungdomsgrupper. Människor svarade på kallelsen och självklart blev utfallet varierat, men framför allt på en plats blev skillnaden enorm. Från att ha varit en stad helt utan en kyrklig ungdomsgrupp, växte det fram en ungdomsgrupp med cirka 30 unga människor som inte kom från kristna hem, men som tog emot Jesus som sin frälsare. Jag drabbades av den överlåtelsen som människorna som flyttade dit uppvisade, för ett sådant beslut kräver tillit till Herren själv.

Så tillbaka till frågan som jag och min man ofta möter och avvägningen vi gör när vi ska svara. Varför har det blivit konstigt även bland kristna att prata om att Gud kan ha en kallelse för hela mitt liv?

Jag tror på en Gud som älskar mig och som bryr sig om hela mitt liv. Det innebär att jag vill leva mitt liv för Gud och i lydnad gå dit Han kallar, även när det kostar på eller är obekvämt.

Som lärjungar är vi kallade att stanna upp och lyssna in Guds vilja i våra liv. Gud kallar oss lärjungar till att vara ett Jesu vittne i ord och handling oavsett var vi bor – men jag tror att vi också behöver påminna oss om att Gud kan kalla oss till detta även på helt nya platser.

Jag längtar efter en tid då vi kan se att människor flyttar till platser i vårt land där den kristna närvaron är svag – för att genom att leva och verka i det området få dela evangeliet om Jesus, som lärare, undersköterska, mekaniker, ekonom och så vidare. Vi kan i vår historia se hur Jesus förvandlat samhället genom människor, så låt oss be och ställa oss till förfogande så att detsamma kan sägas om oss!

Johanna Björkman
Salts generalsekreterare