David möter mig med ett varmt och öppet leende, vilket också ofta syns i programmet.
Hur kom du med i Tro, hopp och kärlek?
– Det började med att en kvinna som hade hand om castingen mejlade mig och presenterade programidén. Först trodde jag nog att det var ett bluffmejl, men jag ringde upp produktionsbolaget och ja, det var på riktigt. De berättade att det var ett program som ville visa prästers vardag, men som också innehöll ett dejtingmoment.
Vad fick dig att tacka ja?
– Först och främst var jag nyfiken på själva produktionen, inte tjejerna i första hand, utan faktiskt själva programidén. Det är spännande att få vara med om ett äventyr, och att få tillfälle att presentera den kristna tron – det var viktigare än att presentera prästyrket. Men att vara präst och ju så klart också att vara kristen och vill SVT ge utrymme åt mig att tala om min tro på bästa sändningstid, då är jag inte sen att tacka ja. Det är en väldig bredd på prästerna inom vår kyrka, och ibland är det de präster som tolkar den kristna tron lite annorlunda än vad jag gör som får det största mediautrymmet. Så i bakhuvudet hade jag också att det här var min chans att balansera mediabilden av en präst en smula.
Hur har kvinnorna som du dejtar valts ut till programmet?
– De fick skriva ett brev där de presenterade sig i text och bild, och berättade vem de vill dejta utifrån presentationen av oss som SVT sände i våras. Sedan fick jag helt enkelt välja ut vilka jag ville träffa. En reflektion är att de flesta som skriver ett sådant brev berättar vad de jobbar med, vad de tycker om att göra på fritiden och vad de tycker är roligt i största allmänhet – det blir en väldigt aktivitetsinriktad presentation. Givetvis skriver alla om sin tro och sin gudsrelation, för de frågorna betonade jag starkt i presentationsprogrammet. Men det som är svårt att skriva är hur du är som person. Det är svårt att exempelvis skriva ”jag är världens mest ödmjuka person” – även om så skulle vara fallet. Det fungerar helt enkelt inte så. Och det är ju lite av ett dilemma eftersom det är ju hur en människa är som är det viktiga, det är där attraktionen uppstår.
Är du nöjd med produktionen, blev det vad du förväntat dig?
– Så här långt är jag väldigt nöjd. Nu har ju produktionsbolaget spelat in en massa material som de kan klippa ihop på många olika sätt. Skulle de vilja göra något som mer liknar ”Bonde söker fru” är det fullt möjligt och skulle de vilja göra ett rent ”livsfrågeprogram” så är det också möjligt. Nu är tanken att landa någonstans mittemellan och det tycker jag att de verkligen har lyckas med.
Vad är dina tankar efter att ha sett första avsnitten?
– De första programmen innehåller ju naturligtvis väldigt mycket presentationer, så man lär känna alla deltagarna. Men det blev också några djupdykningar i de samtal de visade och jag hoppas att det blir mer av den varan i de kommande programmen.
Känner du igen dig själv i hur du skildras?
– Ja, jag känner igen mycket av mig själv, men de har också renodlat min personlighet. Ett exempel är att jag skrattar väldigt ofta i programmet, riktigt så mycket skrattar jag inte i vardagen.
Du skrattar mycket, men blir det någon gråt i programmet?
– Ja, såklart blir det även gråt, men jag tänker inte avslöja om det blir jag som gråter.
Vilken del av din vardag har de filmat?
– De har spelat in en gudstjänst i Västerkyrkan, en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan i Hässleholm. De har även skildrat lite av ansvarsgruppens fikaförberedelser och själva kyrkfikat. De har även varit med på en hajk i Röke med Salt-scouterna där det är många barn och ungdomar som hoppas att de inte klipps bort. I övrigt har de filmat mina möten med kvinnorna, själva dejtingmomentet, både ute och i mitt hem, när jag kommenterar händelserna och träffar Mark (Levengood, programledaren, reds anm).
Upplever du att programmakarna har förstått dig som präst och troende?
– Ja, rent generellt, även om det finns tillfällen då de inte förstått fullt ut, om man säger så. Men det var ett mycket lyhört produktionsbolag, många av dem som jobbade där hade god förståelse av den kristna tron och var förankrade i kyrkan personligen eller via släkt och vänner. Några i produktionsteamet var till och med engagerade i olika frikyrkor.
Hur upplevde du respekten för den kristna synen på samlevnad och äktenskap?
– Stor, verkligen. Det blir ett tema i programserien där vi delar vår syn på samlevnad och de praktiska frågorna, som hur långt kan man gå i den fysiska intimiteten i ett tidigt skede och så vidare. Här skiljer vi fyra präster och pastorer oss åt, precis som de vi dejtar. Men vi är alla utifrån lite olika infallsvinklar förankrade i vår kristna tro även på det området.
Med full förståelse för att du inte kan berätta hur det går, men har din medverkan i programmet påverkat dig på ett personligt plan?
– Jag tycker det är svårt att utvärdera det så här tidigt. Till skillnad från fakta eller sakfrågor är jag långsam att lära mig när det gäller livsfrågor. Det tar ett tag innan jag ser vad, och på vilket sätt, det har påverkat mig. Det som har hänt så här långt är att vi har spelat in programmet under några veckor, vilket har varit en intensiv och på många sätt omtumlande period. Nu, när serien börjat sändas, går vi in i ett nytt skede, vilket kanske kommer att påverka mig mer. För nu börjar jag synas i teverutan, det kan tänkas att folk känner igen mig på stan. Det kan bli så att jag får fler förfrågningar att komma att predika och att hålla förrättningar.
– Min förhoppning är att programmet ska väcka ett intresse och öppna för samtal, inte bara om tron utan även om en kristen livsstil. Om det blir fler tillfällen att dela tron på för både mig och andra så är det en stor vinst. När jag träffade de andra medverkande fick jag en stark känsla av att det är det vi har gemensamt – vi är inte med för att vi i första hand desperat söker en partner, utan för att vi vill visa på vår tro.
När jag avslutar intervjun med att fråga hur det går med kärleken så vet vi båda att det ör en fråga David inte får svara på, men han ler sitt vanliga leende och säger:
– Ni får helt enkelt följa programmet!
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet