Tolerans har blivit ett modeord i västvärlden. Men få känner till ordets bakgrund, det vill säga de bakomliggande tankarna och deras historiska rötter.  Det är förmodligen därför det är så märkligt få som kopplar samman västerlandets kristna kulturarv med just toleransbegreppet. Inte sällan har detta arv under senare tid tvärtom utpekats som en av världshistoriens främsta bärare av intolerans. Problemet är att kritikerna till det kristna arvet samtidigt ofta förtiger eller förtränger något de tycks ta helt för självklart, nämligen att de lever i en tradition i vilken de har möjlighet att yttra sig fritt. Men det är ingen slump att det är i samhällen med kristen tradition de har möjlighet att fritt uttrycka sig och skriva sina debattinlägg – eller rentav anklaga kristendomen.

Kristendomsbilden förvrängs tyvärr inte sällan medvetet i vissa kretsar. I än fler verkar det närmast uppfattas som kontradiktoriskt att värna om tolerans samtidigt som man förespråkar en klassisk kristendomssyn. Uppfattningarna tycks dels ha sin grund i att de kristna rötterna till toleransbegreppet klippts av eller att grundläggande idétraditioner negligerats, dels i en vanställd kristendomsbild. Många kristna står rådvilla inför kritiken. Men det är de facto i den kristna tradition, inte i någon annan, som den moderna demokratin tagit form och som mänskliga rättigheter utformats och anammats. Det har skett tack vare en kristen tradition, inte till följd av att man lämnat det kristna arvet bakom sig, som ibland hävdas.

I det fortsatta arbetet med nedmonteringen av resterande kristna värderingar i vårt samhälle, med påföljande sekulär-liberal värderelativism, ser vi konsekvenser, till exempel i form av ökad psykisk ohälsa, som inte minst drabbar unga. Många är rådvilla och rådlösa. Här har vi ett uppdrag att fortsatt stödja, bygga och ge hopp.

Samtidigt som vi ser en tilltagande individualism, med påföljande åsiktsrelativism, ser vi ironiskt nog en rad tecken på en typ av tillväxande ”åsiktstyranni”, en tyckandets tyranni. Det gäller att hålla med om den nya ”toleranta” majoritetens åsikter. Annars kan man råka illa ut. I såväl samhälle som i kyrka finns det åsiktskontrollanter, som i toleransens namn snabbt är villiga att bruka likriktningspiskan. Vi ser inte sällan kristna som i åsiktsintoleransens namn råkar illa ut, inte minst om de hänvisar till Bibeln. Sällan görs skillnad på traditionell tro och ren och skär sekterism.

Bruket av så kallad intolerant tolerans visar sig på en rad sätt. Ett flertal metoder brukas för att nå målet om åsiktslikriktning i aktuella frågor. Men den sunda kritiken av den intoleranta toleransen måste framhållas för att såväl samhälls- som kyrkoklimatet skall kunna bevaras hälsosamt. Det är något som blivit fel om man i samhälle och kyrka tolererar allt utom de som inte tolererar allt, trots om de senare har uppfattningar som står på traditionellt sett goda kristna grunder, till exempel i trosbekännelsens form.

Vidare kan det ju uppfattas intolerant att i en mångreligiös samhällsmiljö fullt ut acceptera Jesu egna sanningsanspråk. Men det är väl knappast kyrkans sak att ändra på dessa anspråk eller att lägga andra ord i Jesu mun? Vi är väl satta att förvalta och oförvanskat föra vidare budskapet vi fått oss anförtrott – som gåva. Det är enligt kristen tro också så att Jesus inte endast är sann människa, utan även sann Gud, och som därmed är utgångspunkten i byggandet av ett genuint gott samhälle, som bär oss i detta, men även igenom död hem till sig. Det är inte intolerant att säga detta, utan sant. Det är heller inte en udda, individuellt och känslomässigt präglad uppfattning, utan den världsvida Kyrkans bekännelse. Kristna har genom kyrka, skola och sjukhus – dessa den kristna missionens trefaldiga kännetecken – fört detta budskap vidare i en strävan att bygga goda samhällen. Dessutom är det ju så att missionens Herre, Jesus, är Kyrkans huvud, vilken förutan Kyrkan, kroppen, dör. Att i någon förment välvilja förminska Jesus eller jämställa Honom med Muhammed, Konfucius eller Buddha kan kanske tyckas tolerant, men Kyrkan har endast ett huvud, den uppståndne Jesus. Att inte erkänna detta är att göra kyrkan huvudlös – och någon huvudlös kyrka befrämjar ingen – och ingen behöver henne i det långa loppet.

En genuin tolerans kan inget annat än att visa på att också den traditionella hållningen att ”Jesus är Herre” inte endast är en acceptabel, utan även intellektuellt respektabel hållning – även i ett sekulariserat Sverige.

• Della
• Twittra