Under tiden för vårt besök har de första vintertecknen dragit in över norra Sverige. Snön ligger som ett vitt täcke längs med vägarna i stora delar av Norrbotten. 

Anna Olsson, som är samarbetskyrkopräst i EFS Tallhedskyrkan (tidigare EFS Bergsviken och EFS Storfors) och Hortlax församling sedan mars i år, sitter i det charmigt slitna bönhuset i Bergsviken. Det ska förmodligen rivas ned, men bara för någon månad sedan agerade lokalen paltverkstad. Ett initiativ som gick till förmån för EFS insamlingskampanj Se Be Ge, och uppmärksammades bland annat av riksnyheterna. »Succé för världens första drive-in med palt« och »Oväntade draget för att stödja coronadrabbade: Drive in-palt« löd rubrikerna. 

– Engagemanget och paltivern var överväldigande. Inte ens det risiga vädret hindrade byborna från att besöka oss. Det kom något par i 20-årsåldern, en äldre man kom gåendes med en rullator och en tredje cyklade förbi, säger Anna Olsson.

Den breda demografin av paltkonsumenter ger även en bra bild av föreningarnas medlemmar. Att unga och äldre kan samsas under samma tak med samma kyrkoformer är en beskrivning av den klassiska EFS-plikten, menar Anna. 

– Det är arvet som glöder, det vill man behålla och ge vidare. Som barn är man med i scouterna, man är med i barnkören, sedan är det dags för konfirmation och när man mognat är man med i föreningslivet – det bara är så, säger hon. 

I Piteå har trosfacklan förts vidare generation efter generation, vilket gör att många i föreningarna ofta har en viss anknytning till varandra. Men vid sidan av ärvda hus och invanda vanor blomstrar nu en inflyttningsstad. Här byggs numera ett jättekvarter med nya bostäder som börjar bebos av barnfamiljer. Dessa hoppas Anna kunna nå.

Hon förespråkar ett slags »papperstallrik-taktik« där allt ska göras så okomplicerat som möjligt, utan att kompromissa med Ordet. När hon arbetade som präst i Norrfjärden samlades upp till 300 personer – kyrkvana som ovana – för fredagsmys med tacos en gång i månaden. Det krävdes ingen föranmälan, och inbjudan riktade sig till hela familjen och även nya svenskar. Anna höll i andakterna, barnkören livade upp stämningen och volontärer hackade lök och sallad för fulla muggar. Och tacosen, den serverades prestigelöst på papperstallrikar. 

– Målet är ju att presentera Jesus för de här människorna, det är självklart för mig. Sen är frågan alltid: »Hur gör vi?« Vi behöver levande församlingar i Sverige med låga trösklar, sen får Gud fylla dem med människor.

En sån ingång önskar Anna i Tallhedskyrkan. Drömmen är att skapa ett slags Messy Church – ett sätt att bedriva kyrkans verksamheter genom att inkludera hela familjen och omfamna och uppmuntra mångfald och kreativitet.

Anna, som är utbildad bildlärare i grunden, ser möjlighet för utveckling och räds inte för att tänka utanför boxen när det kommer till att engagera församlingen och för att nå de onådda. Även om hon under sina tidigare år fick en stämpel som »ungdomspastor« är hon idag, efter tolv år som förkunnare, mer intresserad av att arbeta med hela familjen. Det är en naturlig längtan för henne som småbarnsmamma, menar hon.

– Jag vill träffa människorna som »bygger på sina hus«.

När Anna med familj flyttade till Norrfjärden från Umeå för sex år sedan, fick hon en avskedsgåva av en vän. Två små hus i rakubränd keramik som idag representerar dels Guds församling, dels familjen, förklarar Anna. Några år senare visar det sig att det var en tidig profetia.

Temat för Tallhedskyrkan i den tid som de befinner sig i är nämligen »vi bygger«. För några veckor sedan predikade Anna utifrån profeten Haggais bok – ett konfronterande Ord om att församlingen ska prioritera att bygga på Guds hus framför sina egna. 

– Till en början blev jag provocerad av Ordet för jag och min man Marcus hade precis renoverat i stort sett hela huset. Men jag insåg att det var ett budskap till både mig och församlingen. Församlingen är Guds hus och vi är de levande stenarna i det här tempelbygget. Vi får inte tappa överlåtelsen och intresset utan vi måste omprioritera när och om vi missar målet.

Och målet är att finna sig mitt i kallelsen, och mitt i Hortlax har Anna hamnat precis där hon ska vara. Något som plötsligt slår henne under vårt besök. Ögonen fylls med tårar medan hon berättar:

– Jesus är allt, det finns inget annat som är värt att leva för. Det finns inget hopp och ingen förlåtelse utan Gud. Jag kan bli så ledsen över att det går runt människor som känner sig övergivna när Jesus är svaret. Jag vill förmedla evangeliet på ett enkelt och begripligt sätt så att vi nutidsmänniskor kan förstå och ta till oss budskapet.

Vi lämnar Anna där framtiden står på glänt – nämligen vid Tallhedens nya lokal som blir färdigbyggd i september 2021. Hon pekar på grundskolan som skymtar mellan tallarna till vänster om byggnationerna.

– Där har vi haft retreatlektioner för femteklassarna och även ett nära samarbete med Idrottsföreningen. 

Och ja, visst händer det att Jesus nämns vid namn, viskar hon. 

Med tanke på de senaste veckornas skriverier kring kristofobin som kristna barn och ungdomar utsätts för, är det tydligt att vi befinner oss i en speciell del av Sverige, med en annorlunda syn på tro. Och framför allt huruvida den ska ha en naturlig plats i det svenska samhället eller inte. Men även fromma och starkt EFS-präglade Norrbotten har sina utmaningar, intygar Marcus Sandström, pastor i Kustkyrkan.

– Micael Grenholm skriver mycket om mobbningen som kristna elever utsätts för, från både elever och lärare. Det behöver belysas och det sker här också. Det är tufft att inte vara politiskt korrekt hela tiden, säger Marcus Sandström. 

Vi har farit några mil bort ifrån Tallheden, och hamnat i Jävre och Kustkyrkan som är ansluten till EFS och EFK. Det är fredag eftermiddag och ungdomsledarna Ellen Lidberg och Tobias Lindström förbereder sig för de populära ungdomskvällarna »Friday«. Att kalla verksamheten för byns kokpunkt är en underdrift. Här samlas 100 entusiastiska ungdomar en gång i månaden för att lovsjunga, lyssna på predikningar och umgås. Och trots coronaomställningar lyckas de ändå fylla den fina lokalen – 50 unga tjejer och killar på fredagar och 50 på lördagar.

– Det kommer ungdomar från hela kommunen. Tidigare kom de från Älvsbyn, Skellefteå och Luleå. Det är otroligt EFS-starkt i Piteå, säger Tobias Lindström.

Han är själv uppvuxen i församlingen och när »Friday« drog igång var han med och drev ungdomsarbetet. Han var även en av de första eleverna som deltog i församlingens bibelskola som startade 2008 och som än idag hålls varannan onsdag. Den kristna tron har alltid varit en naturlig del av hans liv.

– Jag minns själv när jag och några vänner spelade bandy en söndagsmorgon ute på en gata. Tio i elva tackade jag för mig och sa att jag skulle till kyrkan, det var inget märkligt med det.

När 27-åriga Tobias gick i grundskolan var majoriteten i hans klass kristna. För Marcus tre unga barn ser det dock annorlunda ut idag. Hans dotter som går på högstadiet har på eget initiativ lyckats bjuda med sig större delen av sin klass – många utan kristen bakgrund – till ungdomskvällarna. Vissa ungdomar har gått den extra milen och hängt upp affischer i skolan för att marknadsföra Friday och församlingen, säger Marcus. Av allt att döma beskriver Marcus, Tobias och Ellen en idealiskt öppen atmosfär för utbredandet av evangelium, där det dessutom är coolt att gå i kyrkan. Hur blev det så? 

– Jag tror att det är Guds ande som gör oss frimodiga. Det händer något här som gör så att man brinner till. Jag märker det på hur barnen pratar. De har en dröm om att få med sig sina kompisar till församlingen. Min dotter går i en husgrupp med tjejer i samma ålder och de peppar varandra i tron, säger Marcus.

Det som händer i Jävre påminner om Barfotarop (2020). Filmen utspelar sig i 1850-talets fattigdrabbade Sverige när Gud på ett häpnadsväckande sätt använder barn och unga för att skaka om hela samhällen: »Omvänd er, sluta upp med allt det onda ni gör! Vänd tillbaka till Guds väg!« ropade barnen. Lite som Rosenius pappas vittnesbörd, fast med en yngre generation i spetsen. 

När vi sitter mitt i väckelsens centrum undrar man hur 1850-talets starka gudsmöten bär ringar på vattnet än idag.

– Något vi har fått tilltal om från olika håll, och något som Gud bekräftar, är att det är en ungdomsväckelse på gång. Vi sår in Guds Ord i ungdomsvärlden och det bär frukt. Detta är större än Jävre och det är bara att be och låta Gud göra sitt verk och inte försöka kontrollera det så mycket, säger Marcus.

Konkret innebär det delvis att släppa taget om många av de brinnande ungdomarna som kallar Kustkyrkan för hem på fredagar, men som känner tillhörighet i andra församlingar. Vissa av ungdomarna firar till exempel gudstjänst i Tallhedskyrkan på söndagar.

Marcus har varit pastor i församlingen sedan 2014 och berättar att han under många år predikat utifrån Apostlagärningarna 2:42–47. Budskapet är enkelt – »back to the basic«.

– Visionen är att lära sig att vara församling. Om vi studerar den första församlingen ser vi hur de höll sig till fyra enkla principer – Bibeln, Bönen, Brödragemenskapen och Brödsbrytelsen. Gemenskapen i sig var äkta och andefylld vilket skapade en attraktionskraft hos dem, så att de var omtyckta av hela folket. De nådde hela samhällen »bara för att de var församling« efter Jesu hjärta.

Vi lämnar Hortlax och Norrbotten som bjuder på en vacker solnedgång med rosa ljusshow på himlen. Ellen ska förbereda frågor till kvällens Kahoot (ett webbaserat frågespel) på ungdomarnas förfrågan, och Tobias är bjuden på middag hos föräldrarna som bor bara tvärs över gatan. Än har Kustkyrkan inte fyllts med ungdomar, men det är nästan som om väggarna vittnar om en barnaskapets ande fylld med skratt och lekfullhet. 

Sverige må slentrianmässigt kallas för ett sekulariserat land, men om man frågar folket i Tallhedskyrkan och Kustkyrkan så förvandlas människor och samhällen fortfarande av Jesus. 

• Della
• Twittra