Det har varit en lång dag för biskopen på stiftskansliet. De nya restriktionerna till följd av att pandemin på nytt ökar i samhället har föranlett flera samtal med kyrkoherdar och biskopskollegor. Beslut måste övervägas och fattas. Vardagen som biskop under en pandemi är allt annat än vanlig.
– Det är ganska tufft och svårt att navigera i samband med nya begränsningar. Det finns påtryckningar från två håll, de som vill köra på och de som önskar vara mer försiktiga. Jag tror det är viktigt att vi på ett eller annat sätt fortsätter hålla våra kyrkor öppna.
Hans valspråk som biskop är Jesusorden från Johannesevangeliet: »Bli kvar i min kärlek«. Ord som han återkommer till dagligen.
– Jag fick lära mig av min företrädare att välja ord som varje dag kan tjäna som ett tilltal och en påminnelse till mig själv.
Att »det är Jesus som är grejen« är en annan mening som på kort tid blivit starkt förknippad med biskop Andreas. Vad är då grejen med Jesus enligt biskopen?
– För det första är jag väldigt glad att höra att det förknippas med mig. Det är en formulering jag gärna återkommer till i både tal och skrift. Jesus är så att säga framsidan på Gud. I Kristus får vi blicka rakt in i Guds väsen och kärna. Genom honom, hans ord och handlingar får vi se Guds vilja med oss. Det är något vi behöver återupptäcka idag och det är därför kyrkan finns. Vårt uppdrag är att peka på Guds kärlek så som den kommer till uttryck för hela skapelsen och varje människa i Jesus Kristus.
Biskop Andreas menar att Svenska kyrkan, åtminstone under perioder, i något slags välvilja att möta alla människor har försökt tona ner Kristus för att hellre tala om Gud. Han menar att det är fel väg att gå.
– I min egen forskning ser jag snarare tecken på motsatsen, där en öppen folkkyrka går hand i hand med att vara tydligt Kristuscentrerad. Jesus är både stötestenen och den stora magneten, fortsätter han.
Förra året disputerade han på avhandlingen Kyrka i nytt landskap. En studie av den teologi och ecklesiologi som växer fram underifrån i svenskkyrkliga församlingar som finns i mångkulturella miljöer. Just det lokala församlingsperspektivet ligger biskopen varmt om hjärtat. Något av det första han gav uttryck för som nyvigd biskop var att han önskade finnas till för församlingarna. Han menar att det främst är där det händer, det som ska hända i kyrkan. Biskop Andreas utvecklar sina tankar genom att citera Kyrkoordningen:
– Den formulerar Svenska kyrkans syfte i fyra punkter: »att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift«. Framförallt de första två sakerna sker just i den lokala församlingen och inte här på stiftskansliet eller nationella huvudkontor. Detta är viktigt att påpeka i en tid då vi fokuserar mycket på vår organisation i Svenska kyrkan. Idag är det därför angeläget att vi tänker, talar och skriver om hur vi kan bygga församlingsgemenskaper där detta sker. Och låter det ske genom att öva oss i att släppa kontrollen. »Let go and let God«, som man säger. Vilka möjligheter har man då som biskop att påverka denna utveckling?
– Som biskop i Svenska kyrkan har man ganska liten formell makt. Det handlar företrädesvis om att inspirera. I kraft av förtroendekapital och relationer kan jag förhoppningsvis påverka församlingarnas fokus, det är min ambition.
Vi kommer in på tankar om ledarskap och i synnerhet innebörden i andligt ledarskap. Biskopen resonerar gärna kring dessa frågor och menar att det är alldeles avgörande.
– Kanske har vi något oreflekterat hämtat idéer, ideal och ideologier från managementvärlden som inte alltid harmonierar väl med kyrkans väsen och uppdrag. Allt kristet ledarskap bottnar i att själv låta sig ledas av Kristus. Det är ett tjänande ledarskap som krockar med de flesta gängse ledarskapsmodeller. En kristen ledare pekar först och främst på Kristus och inte på sig själv. Sedan pekar man på världen eftersom kyrkan alltid har en sändning. Bortser man från detta sviker man sitt uppdrag som andlig ledare.
Han fortsätter att tala om det självklara, men som ofta har en tendens att försummas – att leva i bönen och ordet. Han poängterar vikten av att som kristen ledare regelbundet själv möta sin andliga vägledare och gå i själavård. Samt att våga vara sårbar och inte spela hjälte.
– Jag tror inte på någon »one-man-show« eller »management by mail« utan på det relationella ledarskapet. Det finns i vår tid absolut ett behov av ett visionsdrivet ledarskap, men som påverkar genom närhet och inte bara genom de stora proklamationerna.
Andreas utvecklar sin syn på biskopens roll:
– Biskopen är ett enhetens tecken med uppgift att hålla ihop kyrkan både historiskt och läromässigt, men även dess mångfald och olikheter. Därför lägger jag mycket av min tid och kraft på stiftets drygt 50 kyrkoherdar. De är mina närmaste och viktigaste medarbetare, eftersom de lokalt leder församlingens arbete med att bygga Guds rike.
Just mångfalden av traditioner och betoningar bland församlingarna i Stockholms stift ser biskopen som en stor rikedom, ett ämne som han även belyser i sin doktorsavhandling. Själv kallar han sig för något av en teologisk hybrid. Uppväxt i en högkyrklig miljö med rik liturgi, mötte han under sin prästutbildning på Johannelund den lågkyrkliga traditionen med dess innerlighet och engagemang. Han har även tagit intryck från befrielseteologi, den ignatianska spiritualiteten såväl som influenser från den ekumeniska rörelsen.
– Jag är präst i en evangelisk-luthersk kyrka, men känner mig i många avseende som det jag i avhandlingen kallar pankristen. Därför tycker jag det ligger mycket i vad ni kallar för helkyrklighet. Att se mångfalden av olika liturgiska betoningar och fromhetstraditioner som en tillgång för kyrkan. Jag har som sagt själv formats och hämtat inspiration från många olika traditioner. Själv möter jag exempelvis flera prästkandidater med frikyrklig bakgrund som uppskattar den liturgiska traditionen, säger han och fortsätter:
– Jag tror att vi från olika sammanhang kan berika varandra men tycker inte att vi ska tänka att allt ska blandas ihop till något lagom eller strömlinjeformas. Det är både viktigt och värdefullt att man får odla sina olikheter. Min ambition är inte att det ska se exakt likadant ut i alla församlingar.
Vi återknyter till hans doktorsavhandling om kyrkan i ett nytt landskap. Svenska kyrkan är på marknivå inte längre strikt svenskkyrklig, menar han.
– Det är en stor gåva till kyrkan att, speciellt i storstädernas mångkulturella förorter, många med annan kyrklig och kulturell bakgrund har hittat hem i våra församlingsgemenskaper. Där firar man gudstjänst utan tanke på några ekumeniska avtal. Jag kallar det för kyrkfolksekumenik, det sker så att säga underifrån. De bryr sig väldigt lite om vad vi som biskopar har kommit fram till, säger han med ett hjärtligt skratt.
Biskopen menar att Svenska kyrkan befinner sig i ett fundamentalt skifte där hennes självklara position sakta förskjuts till en minoritetskyrka. Framöver behöver därför kyrkor från olika traditioner hitta nya vägar för samverkan och samarbete. Hur ser han då på EFS som en inomkyrklig missionsrörelse?
– EFS är en stor tillgång för Svenska kyrkan. Jag har själv varit samarbetskyrkopräst i en förortsförsamling som samverkade med EFS. Därför tycker jag att det är tråkigt att vi idag i vårt stift har så få samarbeten kvar. Jag skulle gärna välkomna flera samarbeten, inte minst likt det vi har i S:ta Clara kyrka.
Han menar att behovet blir som tydligast när det kommer till missionsuppdraget och hur kyrkan ska kunna etablera sig i de nya stadsdelarna som växer fram.
– I sådana kontexter har EFS en större rörlighet och större erfarenhet att tänka nyplantering. Där skulle det vara spännande att utforska nya samverkansformer.
Vi berör ett ämne som verkar ligga nära hans hjärta och biskopen fortsätter lägga ut texten med både allvar och glöd:
– Vi har allt för länge förutsatt att människor redan känner till den kristna tron. Man kanske är döpt, men man vet inte vad det innebär. Många människor här i Stockholm har ännu inte fått en ärlig chans att lära känna Kristus. Men längtan finns, det har inte minst bevisats genom kyrkans intensifierade digitala närvaro under pandemin. Mängder av människor som i vanliga fall inte kommer till kyrkan har hittat in genom de digitala kyrkportarna.
Biskop Andreas sammanfattar vårt samtal och anger en riktning framåt:
– I Svenska kyrkan har vi länge fokuserat på vår grundläggande uppgift om att fira gudstjänst, bedriva undervisning, diakoni och mission. Nu är det hög tid att förflytta fokus till syftet med allt detta: nämligen att människor ska komma till tro på Jesus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas!
