Minns deras slit

Juletiden är ett tillfälle att öva sig på tacksamhetens blick, skriver Kerstin Oderhem.

Det finns en by i Småland som jag blivit förtjust i: Möcklehult. Den är urbilden av Småland med sina röda trähus, ett mysigt café, höns och hästar, badplats och loppis inom räckhåll.

Jag blev uppmärksammad på att det finns en bok om byn och nu har jag läst den. Den rymmer skrönor och legender, men också kunskap om hur det var att leva förr. Jag har genom boken fått en fördjupad kärlek till historien, till vägarna där jag åker, till backstugor, stengärdsgårdar och ekbackar. Allt som idag tas för givet och som är pittoreska inslag i omgivningen, men som inneburit andra saker för dåtidens människor i ett hårt och strävsamt liv.

Jag är väl medveten om att livet idag också kan vara arbetsamt och tungt. Men ändå är det oerhört mycket av det vi har idag som inte fanns förr. Mina tankar går till stora förändringar i historien, lagar och förordningar som ger oss religionsfrihet, föreningsfrihet och yttrandefrihet. Vi har sjukvård som gör att många uppnår hög ålder, vi har bostäder, värme och mat – även om det inte i alla hem finns i överflöd. 

Det som blir vår vardag blir lätt hemtamt och alldagligt, så alldagligt att vi tar det förgivet. Jag funderar på om är det dags att återupptäcka tacksamheten?

Att vara tacksam är att se på världen med en speciell blick – att se på det jag har, och vara glad över det. Det kan handla om de stora frågorna som livets gåva och gräns, men också det enkla: en kopp varmt te en kall kväll, medmänskligheten som blir synlig i en vänlig blick från någon på bussen och filten som gör att jag inte behöver frysa.

Jag tror att vi är skapade till tacksamhet. Till Gud fader, skaparen, till Jesus Kristus, räddaren, och den helige Ande, vår hjälpare. Allt vi har, har vi fått och är en gåva. Den största gåvan kommer till oss i Jesus Kristus. Gud inkarnerad, förkroppsligad på jorden. Han kommer till dig och möter dig och för det kan vi inte göra något annat än att säga: Tack, tack, Jesus!

Kanske kan det vara en andlig övning i juletid, övningen i tacksamhet. Den är inte beroende av hur din jul ser ut, om du är ensam eller med andra. Tacksamheten är beroende av din blick och att du liksom blir seende.

Själv ska jag under julledigheten ta mig en promenad, förbi de stora stengärdsgårdarna och gamla ekarna. Jag vill minnas alla dessa som var med och formade vårt land, samtidigt som jag spanar framåt mot året som kommer. Vi som lever nu formar både nutid och framtid så att nya generationer sedan kan se tillbaka. Vad kommer de att se att vi format, och vad kommer de vara tacksamma över?