Veronika Danielssons etta i Malmö är ljus och taket slutar 150 cm över hennes huvud. I det kombinerade sov- och vardagsrummet hänger en stor oljemålning som ännu inte fått något namn, men som föreställer tång och är full av nyanser av grönt, rosa och blått. Att måla den tog flera veckor.

– Det kan ta provocerande lång tid att måla. Det finns så mycket som är värt att stanna upp inför, sådant som kan vara vackert eller svårt, som vi får ta in och ta emot. Men vi lever i ett samhälle där det inte finns så mycket tid för det, utan man ska hela tiden vidare.  

Sedan ett par år tillbaka är det konstnärliga skapandet Veronikas huvudsyssla. Hon delar upp sina dagar i 45-minuterspass med korta pauser emellan. I ett diagram fyller hon i rutor med en färg för varje avklarat pass, för att få översikt. Vissa dagar behövs strukturen när det känns motigt eller inspirationen sinar, andra stunder hamnar hon i ett flow och tiden – och tanken på rutorna – försvinner helt.  

– När andra ser mina målningar kanske de inte upplevs som så personliga, men för mig som har tid som kärleksspråk blir det som att tiden jag har lagt ner på en tavla ger den ett värde. Och jag får vara närvarande i något – länge. 

I kontrast till det långsamma finns också det snabba, direkta och humoristiska.

– Det lite fula har också en viktig plats för mig. Jag kommer ihåg hur jag som liten såg illustrationerna i Kamratposten och tyckte de var så härliga – man får rita hur saker känns, inte bara hur de ser ut. Bilderna som går fort blir personliga för att de är just direkta och inte har gått igenom något filter.

Oavsett tempo vill Veronika komma nära. Många av hennes verk föreställer detaljer från naturen eller ögonblicksbilder från olika vardagliga situationer, som flyttstök eller någon som sopar en innergård. Hon tycker om att hitta rörelse, nyanser och mönster. 

– Jag tillåter mig själv att bli helt förälskad i det, gå in i detalj och betrakta. Ju mer jag skapar desto mer fascinerad blir jag av skapelsen och tänker att den nog säger otroligt mycket om Gud. 

Behovet av att skapa beskriver Veronika som nästintill fysiskt, nästan som behovet av sömn eller mat – något hon behöver göra för att må bra. Samtidigt konstaterar hon att hennes livsstil har sitt pris. En närstående sa nyligen att hon också hade velat bli konstnär men att talangen inte räckte, varpå Veronika sa att »det en konstnär behöver är låga utgifter«. 

– Det handlar om prioriteringar kring hur man använder sin tid och sina pengar för att ha utrymme till skapandet. Jag känner en sådan djup inre längtan och drivkraft, och det gör att det är värt att offra vissa saker.

Hon tror att de flesta människor har en längtan efter att skapa. 

– Sen tar det sig uttryck på en massa olika vis; folk skapar företag, familjer, syr eller vad som helst. För de flesta välmående människor är en naturlig följd att skapa saker. 

Som barn brukade Veronika »ritleka« med sin syster Hanna, för dem var det självklart att det var så man gjorde när man lekte. De kunde fantisera ihop hur de hade varsin lejonfamilj som skulle åka på resa, och så ritade de alla stadier; hur de packade sina kläder, åkte iväg, hittade på saker och kom tillbaka. 

– Jag kände att Gud var närvarande då, i leken och i naturen. Som vuxen kommer jag i kontakt med den barnrelationen med Gud när jag skapar. 

Hur visar skapandet på Gud? Veronika har funderat mycket på om det är okej att lägga så mycket tid på något som inte har någon tydlig funktion. 

– Bör det synas i min konst att jag är kristen, och i så fall på vilket sätt? Tidigare kunde jag rättfärdiga det jag gjorde med att inkludera eller koppla till ett bibelord. Frågan jag senare ställde mig var: För vems skull gör jag det här? För att de i kyrkan ska tycka att jag är duktig? Jag vill hellre vara sann mot mig själv och försöka nå ut till folk. Nu tänker jag att Gud finns med i alla delar av livet. När jag stannar upp inför och utforskar livet kommer jag även upptäcka något av Gud.

När Veronika började på konstskola fick hon en ny syn på konst och hur bilder kan bära utan text. I början av utbildningen bestämde hon sig för att måla porträtt av sina klasskompisar. 

– Det gjorde jättemycket för relationerna. Att måla av någon innebär att ta in personen, och jag tror att de också kände sig sedda av mig. 

Veronikas mobiltelefon är full av bilder som fångat hennes intresse, med en viss estetik eller känsla som tilltalar henne. Det ska kännas äkta – efter konstskolan bodde hon några år i kollektiv och fick mycket av den varan. 

– Det var tacksamt att få den vardagliga närvaron och närheten, men också den vardagliga kampen. Det som inte är tillfixat utan bara är.

De stora frågorna om livet och Gud har funnits inom Veronika så länge hon kan minnas, och hon upplever att penna eller pensel blir ett sätt att närma sig det som kan kännas svårt eller komplicerat. 

– Jag var rädd att jag skulle skrämma folk om jag använde ord, men i bilder kunde jag lyfta samma grej utan att det blir lika svart och vitt. För mig var det lättare att närma mig saker som jag tyckte var svåra eller intressanta på ett sätt som kändes tryggt. 

Det utrymme som finns inom konsten ger henne ett lugn. 

– Här är det okej att prata om döden, svåra relationer eller vad som helst. 

I mötet med andra konstnärer ligger samtalen om andlighet nära. Veronika längtar efter att utmana sig själv i det utan att skriva folk på näsan. 

– Jag vill stå ut med frågorna och inte bara ge svar. I min ungdom skulle man berätta för folk om sin tro och ge svar – det är ju bra, men man kan själv också få stå i frågan. Jag har min identitet i Jesus, men vill komma bort från »vi och dem«-tänket. Skapandet hjälper mig att närma mig livet på ett ärligt sätt. I bästa fall får det spilla över på andra, att man får prata om saker öppet och prestigelöst.

• Della
• Twittra