289: Guds kärlek är som stranden

Prästen och diktaren Anders Frostenson är den som bidragit mest till vår psalmbok, med både många originaltexter och briljanta översättningar. Av hans egna texter är troligen Guds kärlek är som stranden och som gräset den mest omtyckta. Den skrevs 1968 och blev snabbt mycket populär – vi sjöng den ofta och gärna i kyrkor och bönhus. Det är också den nutida svenska psalm som är mest spridd utanför Sverige; den finns i minst 20 länder. I Östtyskland fick den stor betydelse under Berlinmurens tid, inte minst genom orden »Och ändå är det murar oss emellan…«

Sången rymmer flera teman och har ett originellt bildspråk. Guds kärlek beskrivs som »vind och vidd och ett oändligt hem«, en mening som återkommer i varje vers. Frostenson, som var kyrkoherde på Lovön i Mälaren i många år, har sagt att det var naturen där som inspirerade honom till de orden. 

Psalmen börjar ljust och med ord som nog alla kan känna igen sig i, vers 1–2 talar om frihet, rymd och drömmar, Men sedan förs vi till allvarligare teman: murar, galler, rädsla, fångenskap. Texten beskriver hur vi lätt blir inskränkta och fångade i allt vårt eget. Vad är lösningen? Frostenson visar oss vägen tillbaka till ett liv där vi ser varandra och vågar drömma och älska igen: »I din förlåtelse vår frihet är«. 

Eftersom Anders Frostenson själv inte skrev melodier, skickade han texten till visprästen Lars-Åke Lundberg, en annan av de viktiga förnyarna av den andliga sången i Sverige på 60- och 70-talet. Lundberg tog emot den, och väntade på att en melodi skulle komma till honom. Efter en simtur i Östergötland skedde det. Han skriver: »den kom i en stund när jag hade gett upp att finna den och jag hade övervägt att sända texten tillbaka till Anders Frostenson«. 

Den härliga melodin är säkert en viktig orsak till att sången blivit så omtyckt. Den är också unik som psalmbokens enda bossa nova. När den sjungs bör den alltså helst inte spelas som en vanlig koral, utan med den mjuka rytm som bossa novan har.