Det har gått 20 år sedan psykosen. Veronica minns det med tydliga detaljer. Hon beskriver själv att hon egentligen befann sig i sitt esse. Fyllda 20 år var hon en energifull och glad människa som levde ett aktivt socialt liv med vänner och engagemang i kyrkan. Hon var i full färd med sina studier på Linköpings universitet med svenska, franska och spanska på agendan. Kanske skulle hon bli lärare. Måhända läkare en dag?

Men så börjar relationen med pojkvännen att knaka. De var naturligtvis unga, men hängivna och fokuserade. Förlovningen som verkade ligga runt hörnet kom aldrig. I stället väljer pojkvännen att distansera sig och Veronica beskriver hur hon gick in i en överaktiv fas, hon tar en längre fasta och slutar nästan att sova. Efter ett par månaders slitage smäller det till. I hennes fall kom det som en psykos på natten.

– Jag hade tidigare varit väldigt förskonad från ångest och depression. Visst hade jag varit med om några tuffare saker som barn på missionsfältet i Peru, men inget jag tyckte att jag hade fastnat i. Jag var ju en vanlig positiv 20-åring med stor aptit på livet. Jag var inte heller medveten om att jag bar ärftliga anlag för psykisk ohälsa.

I Veronicas fall förlorade hon sin verklighetsuppfattning över en natt. Plötsligt uppfattade hon dolda budskap överallt i sin omgivning, och i den kyrkliga kontext hon levde började hon se sina närmaste vänner anta gestalter ur Bibeln. Dagliga mikroval som vilken mjölk hon skulle välja blev stora. Hon ville ju inte anses »ljum« eller lagom, vilken mjölksort skulle hon välja då? Dygnen intensifierades alltmer, och hon var knappt medveten om att rutinerna för sömn och mat fortsatte att fallera. Vem behövde det när man löste Treenighetens mysterium medan andra låg och sov?

Det var till slut Veronicas mamma och pappa som skjutsade upp sin dotter till psykakuten i Linköping. Själv var inte Veronica medveten om sitt sjukdomstillstånd, och i bönegruppen saknade vännerna erfarenhet hur man skulle hantera hennes maniska tillstånd. Det var först i mötet med en annan patient på Psykavdelningen som hon insåg hur sjuk hon var. Liksom han läste hon hela sin omvärld symboliskt.

Vi sitter på familjen Schelanders balkong med pelargonier. Några har klarat vintern och är i full gång att återhämta sig. Det är ett hem som sprakar av glädje och livslust. Veronicas konstnärlighet spiller över i blommor, konst och färgstarka inredningsdetaljer. Att skapa skönhet omkring sig har inte blivit mindre viktigt sedan diagnosen kom. Hon bär ett lugn, och sjukdomen känns märkbart långt borta. Det har varit en lång väg tillbaka till en normal vardag. Perioder av manisk kreativitet och upprymdhet följda av tvångstankar, förtvivlan och djupaste ångest. Jag frågar henne hur hon lärt sig att hantera diagnosen.

– Jag kan ju inte göra något åt det som varit, men jag kan göra något av mitt här och nu. Genom att fokusera på nuet och framåt, där jag faktiskt har förmåga att förändra, ger det mig mer kontroll och styrning över mitt liv. Det ger mig också en högre grad av friskhetskänsla. Det är viktigt att jag inte ser mig själv som ett offer.

Veronica hade privilegiet att tidigt möta en erfaren psykoterapeut. Under 2,5 år tränade de medvetet på rytmer och discipliner och på att kunna avläsa när ett skov är på gång.

– Under terapin fick jag en större självinsikt. Jag har behövt acceptera diagnosen och kan varken förminska eller dölja den, i stället tar jag den på allvar. I dag har jag strukturer som tryggar min hälsa och jag är varse både mina begränsningar och mina tillgångar.

Även om psykosen förvrängde mycket av det andliga, har hon genomgående sett sin personliga tro på Jesus som räddaren genom allt. Men det har tagit tid. De tidigare dagboksanteckningarna är fyllda av rop och frågor till Gud.

Snälla, Min Skapare och Gud, hjälp mig!!!
Du har ju sagt att hos Dig ser vi ljus,
Och jag har läst att varje dag börjar med nya möjligheter.
Så ge mig då en ny möjlighet imorgon.

Att vara kristen och lida av psykisk ohälsa kan kännas främmande för vissa. Fördomar och okunskap skapar lätt osäkerhet och missuppfattningar. Veronica minns själv hur ont det gjorde att be i början och hon kände sig ofta övergiven, till och med av Gud. I dag har hon accepterat sjukdomen. Till skillnad från etikforskaren och teologen Ann Heberlein, som aktualiserade sjukdomen i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har Veronica även valt medicin.

– Jag har ju en kemisk obalans i kroppen som jag inte kan jämka själv. Det är inte märkvärdigare än att en diabetiker behöver daglig kemisk hjälp. Eftersom jag har accepterat min diagnos vill jag också agera utifrån det, och jag tycker att även jag har rätt att må bra.

Hon ser sig förskonad från större övertramp. Visst har hon mött några personer som förespråkat bön framför medicin och haft svårt att skilja på det kemiska och andliga. Men det där har hon fått släppa.

Hur har din tro påverkats av sjukdomen?

– Jag ska vara ärlig att säga att min gamla gudsbild kracke­lerade ganska snabbt. Med rätta. Den Gud jag tidigare tillbad såg till att allt gick bra i livet så länge jag gjorde det som var gott. Det som framträtt i dag är en ny gudsbild, en Gud för alla livets säsonger, både när vi upplever sommar, höst, vår och vinter. Vi får vila i Hans famn även när livet har gått i kras.

Hon förklarar att den som är inne i en mani eller depression har svårt med långtidsperspektivet. Där har sången Blott en dag betytt oerhört mycket för henne.

Veronica beskriver också hur hon är mer barmhärtig med sig själv i dag, och även med andras svackor och svagheter. Efter psykosen fick hon enligt sig själv »en känsligare själ«. Hon sökte sig därför till ett kyrkligt sammanhang med fokus på vardagstron och inte ett spektakulärt sammanhang som »gör anspråk på att ge mig upplevelsekickar«, som hon själv uttrycker det.

Hon skrattar när hon berättar om maken Pierre som hon mer än en gång kallat bromsklossen, när hon själv farit iväg i kreativitet och stora idéer. I hennes maniska perioder blir hon lätt köpglad och sjuder av entusiasm över nya projekt.

– Han ser snabbt om jag är på väg in i ett skov, och då säger han till. »Nu är du hypomanisk, nu behöver du äta och sova bättre.« Vi har ett fint samarbete som fungerar väldigt bra. Ingen av oss är ju perfekt. Och han brukar säga att utan mig skulle hans liv vara betydligt tråkigare!

Det har gått 15 år sedan de gifte sig. Från balkongen ser vi Strängnäs domkyrka som ligger cirka 100 meter bort, där Pierre är verksam som präst. Det sägs att gatan som går mellan deras lägenhet och kyrkan är Sveriges vackraste.

I dag är Pierre hemma för studier och han slår sig ner vid bordet en stund. Han berättar att många med psykisk ohälsa söker sig till församlingen för samtal, och detta är ofta personer som inte är regelbundna kyrkobesökare. Han har varit med under Veronicas hela sjukdomstid och är försiktig med att kritisera vården. Den regelbundna strömmen av människor tror han inte bara beror på underbemanningen i den psykiatriska vården, utan framför allt på det stora behovet många har att samtala om existentiella frågor. I ett sådant samtal börjar han alltid med att förtydliga sin roll som just själavårdare.

– Ibland är det tydligt från start att psykia­trin behöver ta över direkt och då hänvisar jag dit. Men det finns också många tillfällen där jag som präst kan agera andlig vägledare.

När Pierre möter en människa erbjuder han »Lectio Divina« (ett bibelstudium byggt på reflekterande läsning av bibelordet).

– Vi har en tidlös Bibel som kan tala på ett nära och konkret sätt med hög relevans även i dag. Jag brukar utgå från veckans evangelietext där vi tillsammans med hjälp av enkla frågor läser igenom texten för att se vad den vill säga oss. Under en sjuveckorsperiod läser vi Bibeln 45 minuter i veckan. Responsen har varit mycket positiv.

Han berättar att vid ett flertal tillfällen har besökare efter deras samtalsperiod valt att integrera sig i församlingens gemenskap och även blivit en aktiv del av en verksamhet.

Pierre, som själv har en frikyrklig bakgrund, tror att Svenska kyrkan överlag har kommit längre i att få bort tabustämpeln kring psykisk ohälsa.

– Jag som präst kan inte lösa en djup depression, däremot kan jag erbjuda vägledning och se över att personen har ett välfungerande skyddsnät omkring sig. Jag tror att det holistiska förhållningssättet här är avgörande för att inte blanda ihop den andliga och psykologiska ohälsan. För en människa med psykisk ohälsa kan frågan hur man har sovit de sista nätterna vara mer relevant än hur mycket man har bett i veckan.

Vi tar en rundvandring i den generöst stora lägenheten. Leksakerna på den turkiska flätade mattan är Elias. För ett par dagar sedan firade de hans 1-årsdag. En dag de för ett par år sedan aldrig trott skulle komma. Sedan ett år tillbaka bor även Jojo här, en tonårstjej som får stöd av dem som »extrafamilj«.

Veronica, hur viktig har församlingen varit för dig?

– Oerhört viktig! I församlingen söker jag ett sammanhang där jag får vara mig själv och i min process. Församlingen behöver vara en plats med mycket nåd och sanning och det har jag gång på gång fått uppleva. Jag behövde personligen ta fasta på Guds kärlek till mig. Att känna sig älskad kan betyda liv eller död för en person med psykisk ohälsa.

Sonen Elias har varit tyst och hunnit äta sin mat, men han börjar nu protestera mot den långa intervjun och vill komma till mamma. Veronica säger att hennes föräldraskap har blivit en enorm motivator att ta sig upp på morgonen, även de dagar känslan säger att livet inte är värt att leva. Här har den österrikiske psykoanalytikern Viktor Frankls – en man som överlevde tre koncentrationsläger – ord om mening blivit en vägvisare för henne. Hon småler när hon citerar honom: »Varje männi­ska har en uppgift. När man upptäcker den kan man utstå nästan vad som helst.«

 

---

Bipolär sjukdom

Bipolär sjukdom innebär att du är manisk (överdrivet upprymd)och deprimerad i olika perioder. Däremellan kan du må bra och leva som vanligt. Tillståndens skillnad är mycket stor. Det som gett namn åt bipolär sjukdom är att humöret svänger mellan dessa två motpoler. Ordet bi betyder två på latin. Du som är drabbad kan få hjälp genom att söka vård.

Källa: 1177.se

 

Vill du veta mer om bipolär sjukdom?

bipolarsjuk.se

bipolar.forum24.se

foreningenbalans.se

Tillsammans med sin kollega, psykologen Nicola Silberleitner, tar Jan Byström emot klienter i sitt arbetsrum några dagar i veckan.
De andra dagarna ägnar han åt att ge utbildningar. Detta framför allt till vårdcentraler som vill prova den modell för psykologisk behandling som kallas »integrerad beteendehälsa«. Grundtanken för modellen är att de flesta psykiska besvär som människor söker hjälp för i primärvården inte kräver psykiatrins specialistresurser. De behöver snarare en form av coachande behandling där man hjälper människor att hitta friskfaktorer – aktiviteter och förhållningssätt – i deras egna liv som blir hälsobringande.

– Inom sjukvården görs generellt en distinktion mellan aktiv och passiv behandling. Om du brutit ett ben så gipsas du och är passiv i läkningsprocessen. Om du däremot har problem med rörligheten i ett knä så får du övningar att göra hemma. En stor del av de som söker hjälp på en vårdcentral för ångest- eller depressionssymtom är mer hjälpta av den senare typen av åtgärder än den specialistsjukvård som finns inom psykiatrin. Men vårdpersonalen är i allmänhet utbildad främst för den mer tunga typen av behandling av psykiska sjukdomar, säger Byström.

Som en delförklaring till varför fler söker psykologisk hjälp i dag, nämner Byström det fenomen som ibland kallas för »lyckofällan«: en föreställning om att livet ska vara väldigt enkelt, glatt och framgångsrikt, när det snarare är så att ett vanligt mänskligt liv innehåller en hel del som är jobbigt och innebär lidande. Samtidigt som vi fått denna orealistiska föreställning har vi också, menar Byström, tappat kontakten med de existentiella perspektiv som bland annat förmedlas genom religionen och som kan hjälpa oss att förhålla oss till och försonas med livets skuggsidor. Detta ger ett »raster« som ger oss perspektiv på livets mörker. Det är lätt att tro att det är något fundamentalt fel på oss om vi inte är glada, vilket förstärker ångesten: det blir ett slags ångest över att ha ångest.

En kristen variant av detta uppstår om man tror att det är något fel på den egna tron om man mår dåligt, en föreställning som EFS-prästen Christoffer Abrahamsson varnade för i en debattartikel i Dagen den 9 maj. Oavsett om det är i en sekulär eller kristen variant, så innebär bägge förhållningssätten att det inte är riktigt acceptabelt att må dåligt.

Inom den terapiform som Byström arbetar med – Acceptance and Commitment Therapy (ACT) – är grunden i stället att acceptera de känslor och upplevelser man har. Inte att säga att de berättar hela sanningen om mig eller mitt liv, men acceptera att det är så det är nu, och det är så här jag upplever det. Det andra ledet innebär att fokusera på de aktiviteter som ger mening och kvalitet till livet.

Något som utmärker ACT är också att man gärna ser klientens religiösa tro som en resurs i terapin, det brukar kallas för »religiöst integrerad ACT«. Byström har själv utvecklat en kristen variant av detta i boken Bli fri från din oro, som är en kristen självhjälpsbok. Den innehåller övningar i medveten närvaro som också syftar till ökad medvetenhet om Guds ständiga närvaro:

»Den som är fylld av oro eller ångest fastnar ofta i sina tankar, ältar sin historia eller sin framtid. Mindfulness (medveten närvaro) handlar om att bli närvarande i livet här och nu och i en kristen variant kombineras det med medvetenheten om att där – eller här – är också Gud – också när jag mår dåligt eller till och med när jag frestas och syndar. Genom övningar som görs i avskildhet är tanken att detta så småningom blir något som kan vara till hjälp i vardagen, i konkreta situationer av oro.«

Vad har du för råd till en kristen som lider av psykisk ohälsa, till exempel depression och ångest?

– Om problemen är på den nivå som kräver den respons som man kan kalla för »psykologisk sjukgymnastik«, så är mitt tips: ägna dig inte så mycket åt religiösa grubblerier men däremot åt religiösa praktiker: gå till kyrkan, träffa dina kristna vänner, ta emot nattvarden, be. Däremot kanske du ska undvika väldigt känslobetonade sammanhang där fokus hamnar på »vad du känner«. Sakramenten betonar det Gud gör, och du kan vila i det och i gudstjänsten. Och fika!

Trots att psykisk ohälsa är vanligt i Sverige – 25 % av alla kvinnor och 15 % av alla män drabbas någon gång i livet av en depression som kräver behandling – så finns det fortfarande ganska mycket tabu kring detta.

Hur kan kyrkan bidra till att minska stigmatiseringen?

– På många sätt tror jag att kyrkan ändå är en plats där det finns en ovanligt välkomnande attityd till de som har allvarliga psykiska problem. Men det kan ibland finnas ett tilltal i kyrkans förkunnelse som jag tror kan bli osunt: att man hela tiden betonar människan som svag eller oförmögen. Människan är ju också kapabel och skapad till Guds avbild med ett förnuft. Olika förkunnare lyckas olika bra med att hitta balansen här i framställningen av människans kapacitet och hennes sårbarhet. Wilfrid Stinissen och Tomas Sjödin är två förkunnare som jag tycker hittar rätt i betoningen.

 

---

Psykisk ohälsa

Den psykiska ohälsan bland barn och unga i åldrarna 10–17 har ökat med mer än 100 procent under de senaste tio åren. Psykologer har föreslagit många olika orsaker till denna utveckling, från ökade krav i arbetslivet till ökad press på att vara socialt framgångsrik och ha ett lyckat liv som sociala medier kan förmedla – inte minst till unga. Samtidigt har antalet självmord per 100 000 invånare sjunkit stadigt sedan 1980-talet. En möjlig förklaring till denna paradox är att den tyngsta psykiska ohälsan inte har ökat, men att allt fler människor är drabbade av och söker hjälp för ångest- och depressionssymptom.

Källa: Socialstyrelsens rapport från 2017.