Tillsammans med sin kollega, psykologen Nicola Silberleitner, tar Jan Byström emot klienter i sitt arbetsrum några dagar i veckan.
De andra dagarna ägnar han åt att ge utbildningar. Detta framför allt till vårdcentraler som vill prova den modell för psykologisk behandling som kallas »integrerad beteendehälsa«. Grundtanken för modellen är att de flesta psykiska besvär som människor söker hjälp för i primärvården inte kräver psykiatrins specialistresurser. De behöver snarare en form av coachande behandling där man hjälper människor att hitta friskfaktorer – aktiviteter och förhållningssätt – i deras egna liv som blir hälsobringande.

– Inom sjukvården görs generellt en distinktion mellan aktiv och passiv behandling. Om du brutit ett ben så gipsas du och är passiv i läkningsprocessen. Om du däremot har problem med rörligheten i ett knä så får du övningar att göra hemma. En stor del av de som söker hjälp på en vårdcentral för ångest- eller depressionssymtom är mer hjälpta av den senare typen av åtgärder än den specialistsjukvård som finns inom psykiatrin. Men vårdpersonalen är i allmänhet utbildad främst för den mer tunga typen av behandling av psykiska sjukdomar, säger Byström.

Som en delförklaring till varför fler söker psykologisk hjälp i dag, nämner Byström det fenomen som ibland kallas för »lyckofällan«: en föreställning om att livet ska vara väldigt enkelt, glatt och framgångsrikt, när det snarare är så att ett vanligt mänskligt liv innehåller en hel del som är jobbigt och innebär lidande. Samtidigt som vi fått denna orealistiska föreställning har vi också, menar Byström, tappat kontakten med de existentiella perspektiv som bland annat förmedlas genom religionen och som kan hjälpa oss att förhålla oss till och försonas med livets skuggsidor. Detta ger ett »raster« som ger oss perspektiv på livets mörker. Det är lätt att tro att det är något fundamentalt fel på oss om vi inte är glada, vilket förstärker ångesten: det blir ett slags ångest över att ha ångest.

En kristen variant av detta uppstår om man tror att det är något fel på den egna tron om man mår dåligt, en föreställning som EFS-prästen Christoffer Abrahamsson varnade för i en debattartikel i Dagen den 9 maj. Oavsett om det är i en sekulär eller kristen variant, så innebär bägge förhållningssätten att det inte är riktigt acceptabelt att må dåligt.

Inom den terapiform som Byström arbetar med – Acceptance and Commitment Therapy (ACT) – är grunden i stället att acceptera de känslor och upplevelser man har. Inte att säga att de berättar hela sanningen om mig eller mitt liv, men acceptera att det är så det är nu, och det är så här jag upplever det. Det andra ledet innebär att fokusera på de aktiviteter som ger mening och kvalitet till livet.

Något som utmärker ACT är också att man gärna ser klientens religiösa tro som en resurs i terapin, det brukar kallas för »religiöst integrerad ACT«. Byström har själv utvecklat en kristen variant av detta i boken Bli fri från din oro, som är en kristen självhjälpsbok. Den innehåller övningar i medveten närvaro som också syftar till ökad medvetenhet om Guds ständiga närvaro:

»Den som är fylld av oro eller ångest fastnar ofta i sina tankar, ältar sin historia eller sin framtid. Mindfulness (medveten närvaro) handlar om att bli närvarande i livet här och nu och i en kristen variant kombineras det med medvetenheten om att där – eller här – är också Gud – också när jag mår dåligt eller till och med när jag frestas och syndar. Genom övningar som görs i avskildhet är tanken att detta så småningom blir något som kan vara till hjälp i vardagen, i konkreta situationer av oro.«

Vad har du för råd till en kristen som lider av psykisk ohälsa, till exempel depression och ångest?

– Om problemen är på den nivå som kräver den respons som man kan kalla för »psykologisk sjukgymnastik«, så är mitt tips: ägna dig inte så mycket åt religiösa grubblerier men däremot åt religiösa praktiker: gå till kyrkan, träffa dina kristna vänner, ta emot nattvarden, be. Däremot kanske du ska undvika väldigt känslobetonade sammanhang där fokus hamnar på »vad du känner«. Sakramenten betonar det Gud gör, och du kan vila i det och i gudstjänsten. Och fika!

Trots att psykisk ohälsa är vanligt i Sverige – 25 % av alla kvinnor och 15 % av alla män drabbas någon gång i livet av en depression som kräver behandling – så finns det fortfarande ganska mycket tabu kring detta.

Hur kan kyrkan bidra till att minska stigmatiseringen?

– På många sätt tror jag att kyrkan ändå är en plats där det finns en ovanligt välkomnande attityd till de som har allvarliga psykiska problem. Men det kan ibland finnas ett tilltal i kyrkans förkunnelse som jag tror kan bli osunt: att man hela tiden betonar människan som svag eller oförmögen. Människan är ju också kapabel och skapad till Guds avbild med ett förnuft. Olika förkunnare lyckas olika bra med att hitta balansen här i framställningen av människans kapacitet och hennes sårbarhet. Wilfrid Stinissen och Tomas Sjödin är två förkunnare som jag tycker hittar rätt i betoningen.

 

---

Psykisk ohälsa

Den psykiska ohälsan bland barn och unga i åldrarna 10–17 har ökat med mer än 100 procent under de senaste tio åren. Psykologer har föreslagit många olika orsaker till denna utveckling, från ökade krav i arbetslivet till ökad press på att vara socialt framgångsrik och ha ett lyckat liv som sociala medier kan förmedla – inte minst till unga. Samtidigt har antalet självmord per 100 000 invånare sjunkit stadigt sedan 1980-talet. En möjlig förklaring till denna paradox är att den tyngsta psykiska ohälsan inte har ökat, men att allt fler människor är drabbade av och söker hjälp för ångest- och depressionssymptom.

Källa: Socialstyrelsens rapport från 2017.

 

• Della
• Twittra