För andra året i rad fyller tusentals människor arenan under fyra dagar för att lovsjunga, inspireras och tillsammans rikta blicken mot Jesus. För det är det som är temat för årets konferens: »När de såg upp, såg de ingen utom Jesus« – taget ur Matteusevangeliet 17:8 när Jakob, Petrus och Johannes står med Jesus på härlighetens berg. Hans Weichbrodt, inspiratör för Oasrörelsen, förklarar tankarna bakom temat:
– Där på berget börjar Jesus helt plötsligt stråla och det blir så tydligt att han inte bara är människa utan också Gud. Vi tror att det i vår tid finns ett stort behov av att slå på den spik som är den kristna kyrkans DNA: tron på Jesus Kristus.
Jesusfokuseringen är något som märks tydlig i Oas och det genomsyrar konferensen både när det gäller gudstjänsternas utformning, där lovsången och förbönen får en stor plats, förkunnelsen och seminarier.
– Vi baserar inte våra konferenser på några spektakulära namn eller talare som ska dra folk. Vi vill att det ska vara ordet i sig – Jesus – som drar, säger Hans.

P1010084

P1010094

mats

Till vardags arbetar Mats Törnqvist som komminister i Bankeryds församling norr om Jönköping.
– Jag har längtat och bett för att Oasmötet skulle komma till Jönköping i minst tio år, säger han.
Mats kom i kontakt med Oas tack vare en kollega i början av 2000-talet. Han hade saknat ett sammanhang där tuffa frågor fick ställas och där det gick att få vettiga svar. Mats besökte Oaskonferensen i Värnamo och hittade det han sökte.
– Jag är otroligt tacksam för Oas. Det finns en gedigen och god bibelundervisning inom rörelsen. Och de tar fasta på den helige Ande. Det är en av Oas styrkor.

För Mats är Oas sammankomster ett tillfälle för påfyllnad.
– Oas har betytt väldigt mycket för mig. Fråga vem som helst av mina arbetskamrater, säger han. Sedan jag började springa på Oasmöten har jag blivit en helt annan människa. Både frimodigare och tryggare i den kristna tron.
Mats hoppas att det även ska göra skillnad i regionen, trots att Jönköping är en stor väckelsebygd.
– Det var därför jag längtade så mycket efter att Oas skulle komma hit. Vi har flera stora kyrkor, men alla kör ju sina egna race. Har inte vår Herre pratat om det här med ekumenik? Om vi jobbar tillsammans så kan det hända mycket, det är jag övertygad om.
Mats förklarar att ekumeniken har ökat på många av de platser där Oas haft sina konferenser.
– När konferensen är slut har kyrkorna fortsatt att träffas över gränserna.

I höst går Mats i pension och under avslutningsgudstjänsten som hålls på tacksägelsedagen kommer hans nya frimodighet att märkas.
– Det blir ett »mini-oas« med mycket lovsång och jag kommer att bjuda in till smörjelse med olja och personlig förbön med handpåläggning. Det hade jag aldrig vågat för ett antal år sedan, avslutar han.

… kommunikatör för EFS Sydsverige och Salt Sydsverige som precis dragit igång höstens arbete med den numera webbaserade distriktstidningen Livsluft. Varför har ni digitaliserat tidningen?
– Livsluft har under många år funnits som papperstidning, men utifrån det stora missionsfält som internet är beslutade styrelsen för ett år sedan att göra den digital. Den 30 mars 2016 lanserades vårt första nummer.

Vilka förändringar har detta inneburit?
– På ett sätt är det fortfarande samma tidning och samtidigt något helt nytt. Varje vecka kommer två, tre nya artiklar ut. Tidningen, som finns på livsluft.efssyd.org, är tillgänglig för alla som vill, vilket ger oss möjligheten att nå fler än bara våra egna prenumeranter. Vi är inte längre bundna till 16–24 sidor. Detta är också en satsning för att tilltala yngre läsare.

Hur tänker ni kring de läsare som inte är så vana vid internet?
– De prenumeranter som inte känner sig så vana vid att använda internet har möjlighet att få en förenklad pappersversion som kommer ut en gång i månaden.

Vad har ni fått för reaktioner?
– De flesta är väldigt positiva, jag tror inte att vi har fått någon negativ respons, vilket är roligt. Många hör av sig och vill att vi ska skriva om saker som är på gång. Att det går att se hur många gånger artiklarna blivit lästa är också uppmuntrande, häromdagen var det 400 läsningar på en dag. De dagar vi lägger ut nytt material syns det att fler är inne och läser även tidigare artiklar ur arkivet.

Vilken är din favorit bland de teman som ni berör i Livsluft?
– Jag gillar kategorin »Hjärtslag« allra bäst. Då handlar artiklarna om lokala föreningar och församlingar här i Sydsverige, vad de längtar efter och vad som får dem att gå igång. Det är så roligt och inspirerande att få se deras hjärtan. Min förhoppning med Livsluft är bland annat just det, att försöka fånga hela distriktet så att vi får inspirera och uppmuntra varandra för att enheten ska bli större.

Människors gåvor har kommit fram på olika sätt. En del har huggit timmer, en del har målat eller bestämt vad det ska vara för matta, konstaterar Mats Lundberg, ordförande i Medle bönhusförening, där han sitter på trappan till det ombyggda podiet.

Stora salen har gått från att vara rosa med inslag av brunt till att bli crèmevit och ljusgrön. Podiet där Mats Lundberg, Nils och Ella Lindqvist samt Anna Lindh sitter är ombyggt och nu är det bara mattan som fattas.

Vi träffar honom tillsammans med Nils Lindkvist, kassör i föreningen, hans snart fyraåriga dotter Ella samt Anna Lindh, vice ordförande i Medle EFS. De pratar om invigningen den 2 september. Småsaker ska fixas och tårtor. Pizzabagaren i byn ska leverera pizzor och det ska grillas. Församlingsherden Arne Andersson och kyrkoherde Jan Fredriksson från Skellefteå pastorat kommer. Fast all renovering hinner inte bli klart innan dess.
– Lilla salen återstår att renovera, berättar Mats.
Medle bönhus betyder mycket för många. Fastigheten byggdes 1887 som byns första skola. När kommunen beslöt att bygga en ny skola gjordes den om till bönhus och invigdes 1922 av teologie doktor Johan Söderlind. Här har hållits åtskilliga gudstjänster, söndagsskolfester, luciafiranden och skolavslutningar. Nu finns ingen söndagsskola, däremot scouter och en öppen förskola. Flera barnfamiljer har flyttat till byn. I höstas hade de hela 28 scouter, barn och tonåringar, och fem ledare som arbetar ideellt. Från och med i höst stödjer Skellefteå landsförsamling den öppna förskolan med en anställd. Det finns en kör med ett 30-tal kvinnor i 30–50-årsåldern, en spontan barnkör och en torsdagsgrupp med ett 50-tal daglediga. Dessutom hålls gudstjänster, missionsauktioner, musikcaféer och en höstmarknad i samarbete med hembygdsföreningen. Skolan nyttjar bönhuset för terminsavslutningar och lucia.
– All aktivitet gör det självklart att ha kvar bönhuset, säger Mats Lundberg och fortsätter:
– Senaste renoveringen gjordes 1976 så det kändes som att något skulle göras. Bönhuset visar hur byn mår och många bybor muttrade om att utsidan borde snyggas till.
– Att sluta satsa vore som att dra undan benen för verksamheten, menar Nils Lindkvist.
– Ja, genom ett fräscht bönhus syns det att folk är engagerade och då blir det attraktivare att flytta hit, inflikar Anna Lindh.

2012 togs beslutet att renovera bönhuset i tre etapper, eftersom det bara fanns 15 000–20 000 kronor i kassan. 2013 byttes brädor, en del fönster och stuprör ut och fastigheten målades. Måleriarbetet utförde en firma.
– Det är tio meter upp till nocken, förklarar Mats Lundberg.
Medle bysamfällighet (byamännen) och Skellefteå Landsförsamling bidrog med pengar. Dessutom startades en virkesinsamling för att få pengar till renoveringen, många har hjälpts åt och markägarna skänkte över tre fulla timmerbilslass timmer som såldes. Ekonomin gick ihop.
– I november det året blåste det ut en massa skog och det var bara någon vecka efter att vi tagit beslutet så vi fick lite hjälp från ovan, ler Mats Lundberg.
– Lördagar har varit huggardagar. Då har folk kommit och jobbat ideellt. Sedan har folk kört timmer under veckorna, fortsätter Nils Lindkvist.

I höstas gjordes ännu en insamling som inbringade två fulla lass timmer. I andra etappen renoverades insidan. Ella Lindkvist klättrar över bänkarna som blivit ommålade och fått extra tjock stoppning i grönt. Det var pensionärerna i Missionsboden, Skellefteå, som fick det uppdraget. På så vis fick bönhuset fräscha bänkar billigt och pensionärerna, som är vana vid att klä om möbler och som arbetar ideellt för att samla in pengar till behövande, fick en slant till EFS och Svenska kyrkans missionsprojekt.
– De flyttade hela sin verksamhet hit, de var nog 15 personer och hade jätteroligt. De gör fortfarande tummen upp när man träffar dem, berättar Mats.
I etapp tre, februari 2016, målades stora salen i en crèmevit färg med inslag av ljusgrönt. Den var tidigare rosa och brun. Det jobbet lejdes bort. Podiet byggdes om så att orgeln kom upp ur sitt hål och en bänk kortades för att få mer plats till ljusbäraren. Anna blickar upp mot altartavlan, målad av Norsjökonstnären Mauritz Lindqvist 1923, och konstaterar att det blev bättre med den ljusa väggfärgen och det ljusgröna runtom:
– Motivet kommer fram tydligare.
Renoveringarna har hittills kostat drygt 350 000 kronor. Nils Lindkvist berättar att när något beställts så har föreningen ännu inte haft pengarna.
– Hur kul är det då att vara kassör? Men det har alltid löst sig och nu har vi mer pengar än när vi började, säger han och ler.
– Folk kanske var lite ifrågasättande i början, men när de såg resultatet blev de engagerade. Även många som vi inte trott skulle ge har skänkt pengar, och det är roligt, säger Mats Lundberg.
Under renoveringen av stora salen trängdes alla i lilla salen. Det hölls även en Isgudstjänst.
– Enda problemet var auktionen. Folk satt tätt och tittade på varandra och vågade inte bjuda över, minns Mats Lundberg, som var auktionist.
Människor som vanligtvis inte besöker bönhuset har upptäckt den fräscha lokalen och hållit dopgudstjänster och minnesstunder. I våras hölls även studentfiranden, vilket inte hänt förut.
– Förut skickade föräldrarna ofta barnen till bönhuset. Nu deltar även de själva i verksamheten, berättar Mats.
Renoveringen av lilla salen, köket och även toaletterna blir en »bonusetapp«. När den ska starta är inte bestämt. Mats, Nils och Anna hoppas på att byn och verksamheten ska fortsätta att växa.
– Om 20 år? Då har vi byggt ut! skojar Anna och avslutar:
– Vem vet?