Krönika

Är Gud en pusselbit?

Hur blir Gud självklar i alla delar av livet? Och inte bara en del? Jag börjar skriva och funderar på formuleringarna, ser frågan i utkastet: Är Gud en verklig del av mitt liv? Inser att jag precis gjorde det igen. »En verklig del«. Det är ju precis det jag inte vill. Hur verklig den delen än är så vill jag inte att Gud ska var en del av mitt liv, och till exempel min hobby en och mitt jobb en annan. Att det ska vara olika delar som jag får pussla ihop bredvid varandra så gott det går. Tyvärr känns det ofta så.

En aspekt av mitt liv är att jag är förälder, och det utmanar på ett väldigt påtagligt sätt helheten i livet. För mig är det självklart att läsa barnbibeln med barnen, gå till kyrkan och att ofta be tillsammans före läggdags. Det som är utmanande är att ge vidare något mer. Tyvärr går det inte att ge en färdig relation med Jesus till sina barn, den måste de bygga och upptäcka själva genom livet. Däremot kan du ge mycket bön, möjligheter, exempel och de svar du har. I vardagen kan jag stå för hur jag faktiskt tror att världen och Gud hänger ihop när barnens frågor blir konkreta. Som kristna tror vi att universums Herre vill ha en personlig relation med mig och alla andra, och om det är sant så inbegriper det ju också mina barn. Trots att jag är uppväxt i kyrkan är jag som alla andra i Sverige så präglad av att religionen är en privatsak att jag faktiskt kan bli lite rädd för att berätta det som jag tror är sant för mina egna barn. Det finns många saker som är så självklara och trovärdiga inne i mitt huvud, men som inte alltid känns lika naturliga att säga högt. Och framförallt inte var som helst. Mycket går bra att säga till ett barn på sängkanten, men när barnets följdfråga kommer nästa dag när man sitter på en full buss, då utmanar det min bekvämlighet att inte väja:
– Mamma, bor Jesus i alla människors hjärtan?
– Nej, älskling, bara hos dem som vill att han ska bo där.
– Men får alla vara med Jesus när de dör då?

Om jag verkligen tror att något är sant, då vill jag väl inte säga något annat till de små som jag har fått ansvar för? Oavsett om vi har barn eller inte så delar vi lätt upp livet och ger Gud en bit bland många. Mina barn gör inte det än och det påminner mig om att det finns ett annat sätt. Jag vill att livet ska var en helhet, där Gud är med i allt. Och jag önskar att barnens oräddhet ska fortsätta smitta av sig till mig så att Jesus blir lika naturlig på bussen som i hemgruppen.