Teologisk reflektion

Frestas du att ge upp?

Frestelser prövar oss – vår självdisciplin, vårt tålamod, vår beslutsamhet. »Att bli frestad är att bli testad« skriver Ola Nilsson, som undrar varför det i dag talas så lite om något så frekvent återkommande som just frestelser.

Frestelser. Varför skrivs det och predikas det så lite om detta? Det är trots allt ett genomgående tema i såväl Gamla som Nya testamentet och framför allt är det något vi upplever. När jag börjar söka i Bibeln hittar jag ordet ett knappt 50-tal gånger i olika former, till exempel i berättelserna om hur Josef lockas av Potifars hustru (och flyr för att undgå frestelsen) samt hur Jesus själv frestas av frestaren (och övervinner genom Skriftens ord). Den språkhistoriska betydelsen av att fresta är att pröva eller försöka – då med undertonen att bringa i fara. Att bli frestad är att bli testad. Vi återfinner också ordet i exempelvis påfrestning, och i de nyare översättningarna har ordfamiljen frestelse ofta bytts ut mot tankesläktingen prövning. Så är det i Herrens bön. Det tidigare »inled oss icke i frestelse« läses numera »utsätt oss inte för prövning.« Frågan är hur jag består provet när testet kommer.

När de första kristna bad bönen Vår fader undrade de kanske om det är Gud som testar. Kanske var det därför Jakob var så tydlig: nej, det är inte Gud som testar (Jak 1:13). Det är inte testet i sig som får oss att växa, utan Guds nåd som ges i prövningens stund (2 Kor 12:9). Gud är med oss och ser oss mitt i allt (1 Kor 10:13), och det behöver vi bli medvetna om: »Vaka och be att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt«, som Jesus uttrycker det i Getsemane (Matt 26:41, SFB).

Att vår sexualitet kan ställa till det skriver Paulus klarsynt om (1 Kor 7:5). Lösningen är inte att maxa utsattheten för att, så att säga, pumpa upp våra själsliga muskler till att bättre »stå emot«. I stället säger Paulus åt äkta makar att inte hålla sig ifrån varandra: »Annars kan satan fresta er.« Där­emot ska vi inte se lite på en pornografisk film, »bara en gång«, för att få ett hum om vad »våra ungdomar« utsätts för. Också här är Jakob tydlig: »Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död. Låt inte bedra er, mina kära« (Jak 1:14–16). Det är som om han vill säga: »Lek inte med elden!«

Frestelser handlar inte bara om sex. Något jag har behövt inse är att ett test för mig är frestelsen att ge upp och misströsta; något jag förstått genom Rosenius undervisning om att inte förtvivla under syndens storhet. För någon annan kan det handla om att drunka i sin skam, att du – efter att du fallit för frestelsen och syndat – utsätts för ett andra test, där frågan är vad du gör med syndens skuld. Många brottas med synden, faller, brottas med skammen, faller – i ett ont ekorrhjul. Skammen blir en faktor som undergräver frimodigheten att tro på Guds nåd: »Hur skulle Gud kunna hjälpa någon som är så usel som jag?«

Däremot kan skammen inte hålla dig kvar om du går med den till Jesus. Sanningen är ju att han vet hur usel du är och det var därför han kom för att hjälpa. Vilken befrielse – insikten att jag kan lösa skammens problem lika lite som syndens. Vi får säga med de andra: »Jag är en stor syndare, men Jesus är en större Frälsare.« Så infrias löftet: »Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar från all orättfärdighet«
(1 Joh 1:9).

Skillnaden för oss, sedan vi kommit till tro, är inte att frestelserna och synden lämnar oss i fred. Tvärtom har vi blivit mer medvetna om synden, eftersom den flyttat in från våra lemmar och blivit en fråga om hjärtat (Matt 5:27–28). Skillnaden är att vi inte längre kan lämna synden därhän, utan att den Helige Ande manar oss till omvändelse – att börja om. På så vis frälser han oss också från att falla för frestelsen att »skämmas ihjäl« i stället för att efter misslyckandet vända om till Jesus. Han frälser oss från att förtvivla i vår egen inkrökthet och hjälper oss att vända oss utåt – uppåt – till Hjälten på Golgata kors. När vi inser vår svaghet, och erkänner att vi inte klarar detta i egen kraft, då erkänner vi också syndens allvar.

På frågan hur vi övervinner frestelsen – till synd, skam eller att ge upp – finns svaret: Genom ett annat beroende, inte av den billiga nåden, utan av den korsmärkta nåden. Detta känner vi igen från en välkänd dialog mellan Paulus och Herren: »Tre gånger har jag bett Herren att [prövningen] skall lämna mig i fred. Men han svarade: ’Min nåd är allt du behöver.’ Ja, i svagheten blir kraften störst« (2 Kor 12:9).

Frestelse eller prövning?

Ovanstående svenska ord är båda en översättning av samma ord på grekiska, vars grundbetydelse är »försök« eller »prövande«. Att försöka eller pröva något kan då ske både i positiv och negativ mening, även om det i Nya testamentet ofta handlar om något negativt: att förleda, locka till synd eller pröva någons tålamod. I positiv mening används det för att pröva äkthet och värde.