aidooadmin

Missionär och hedersdoktor

Lennart Persson, missionär, präst och lärare har blivit utnämnd till hedersdoktor vid Serampore College, Bangalore, Indien, där han undervisade i teologi från 1973–80.

Lennart, själv missionärsbarn uppvuxen bland annat i Bijori, Madhya Pradesh, och framlidna hustrun Carin tjänstgjorde för EFS under många år i Indien, i Chhindwara, i Bangalore och i New Delhi. Därutöver har han tjänstgjort vid flera olika teologiska institutioner i Sydostasien fram till sin pensionering.

Lennart bor i Uppsala och har på senare år ryckt in bland annat som lärare på Johannelund och har varit behjälplig med att systematisera de delar av EFS arkiv som har med Indien att göra.

Utnämningen till hedersdoktor skedde i samband med Serampore Colleges 50-årsjubileum den 7 december, där Lennart var en av högtidstalarna.

S:ta Clara kyrkas nye direktor

Hur var det?

– Det var en stor glädje. Det var barn med lovsångsflaggor och människor av många olika nationaliteter på plats. Jag tycker alltid att man får två eller tre klasser högre än man förtjänar när man är i S:ta Clara kyrka.

Hur är det att vara tillbaka nio år efter att du slutade som ungdoms- och lovsångspräst i församlingen?

– Det är en stor förmån och nåd. Förra gången gick jag mycket i skolan – i böneskolan, evangelisationsskolan och diakoniskolan. Den här gången har jag ett uppdrag och en roll som jag längtat efter.

Hur vill du utveckla församlingen och dess arbete?

– Min vision är trefaldig. Den första är bönen »Herre, reformera kyrkan«. Genom S:ta Claras hundratals eller tusentals studiebesök från andra församlingar skulle jag vilja bygga ett mentorskap och hjälpa församlingar att komma till skott i sitt arbete. Det andra är att nå Stockholm med evangeliet och det tredje är att ha hälsa och tillväxt i vardagskyrkan – i bön, diakoni, evangelisation och gudstjänst. För att lyckas med detta bör prioriteringsordningen vara den omvända, att mest tid läggs på vardagskyrkan.

Vad tar du med dig för lärdomar från din senaste tjänst i Bäckbykyrkan i Västerås?

– Att det finns en stor skörd, att många människor kan komma till tro på Jesus. Människor längtar efter en relation med Jesus och att bli aktiva i församlingen. Det är inte så tungrott som man tror.

Vad tycker du att andra församlingar kan lära sig av S:ta Clara kyrkas arbete?

– Att göra. Evangelisation, diakoni och bön är inte främst något vi borde göra utan en nåd att få göra. Det är viktigt att fundera på hur ett arbete görs, men ännu viktigare är att bara komma igång. Det finns en glädje i att få göra i stället för att bara känna till.

Nu är Azita präst

Den 21 februari prästvigdes Azita Saraii i Västerås domkyrka – 17 år efter flykten från Iran som blev starten på en annan resa, från muslim till kristen.

– Herren är trofast. Prästvigningen var fantastisk och jag kände verkligen att Herrens närvaro var med mig, säger hon.

Azita är anställd i EFS Mittsverige och
arbetar i Bäckbykyrkan i Västerås och med den farsitalande gruppen i Klara kyrka i Stockholm.

En längre intervju med Azita i Budbäraren #3 2016 finns att läsa här.

Gospelgala för Etiopiens barn

Den femte maj går en gospelgala av stapeln i Listerkyrkan utanför Sölvesborg, med bland annat Gladys del Pilar. Överskottet från kvällen går till organisationen Hope for Children i Etiopien som EFS är med och stöder.

Bakom initiativet står 18-årige Carl Andréasson som arrangerar kvällen som en del av det gymnasiearbete som eleverna på skolan gör under sitt sista studieår.

Hösten 2016 besökte Carl arbetet i Etiopien under en månad och han hoppas att de erfarenheterna ska göra den kommande lördagskvällen annorlunda än andra insamlingsgalor.

– Min ambition är att göra något som ingen tidigare har gjort. Genom mina bilder och min berättelse ska det både vara en musikupplevelse och en möjlighet att komma nära de personer dit pengarna går.

Förutom Gladys del Pilar kommer även Frank Ådahl och Gerald T. Smith att medverka under kvällen.

Makt och försoning

Vid ett dopsamtal läste vi dop- eller missionsbefallningen, som börjar med att Jesus säger: »Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.« »Man kan undra vad han menar«, sa jag till dopföräldrarna, »eftersom så mycket som händer på jorden går rakt emot vad Jesus vill. Det kan inte vara han som bestämmer allt som sker.« Oftast låter dopföräldrarna mig fortsätta, men den här pappan avbröt med en oväntad fråga: »Vad menar han då?« Helt ogenomtänkt svarade jag: »Kanske att han har makt att befria oss från det onda.« Svaret kändes klyschigt. Men den unga pappan sa: »Det måste vara skönt att få tro så.«

Det sägs att makt korrumperar. Så är det tyvärr för det mesta, men således inte alltid. Makten i sig själv är varken god eller ond, men den kan användas för olika syften. Allt beror på hur den används.

#MeToo har börjat lära oss att makt och sex är en förödande kombination som drabbat och drabbar chockerande många kvinnor.

Stora folkmassor i Iran protesterar mot att makt och religion har blivit en giftig soppa som kväver människornas frihet. Och i Sverige söker åtskilliga iranier i stället en religion som befriar. Det innebär en stor utmaning för oss kristna.

I Sydafrika byggdes apartheid upp av makt och rasism. Våld och vapen kunde skaka systemet men inte bryta ner det. Men när Nelson Mandela och Desmond Tutu inrättade Sannings- och försoningskommissionen blåste frihetens vind genom landet. »Personer som ansåg sig ha varit offer för våld fick tala inför kommissionen, och personer som begått våldshandlingar fick ge vittnesmål och be om amnesti.« (Wikipedia).

Och nu håller det sydafrikanska folket på att frigöra sig från den senaste presidenten Jacob Zuma. Trots sitt lands historia har han missbrukat sin makt till omfattande korruption och öppen polygami.

Ett heligt ögonblick på pizzerian vid Heidenstams torg i Uppsala. En ung man hade utsatt en ännu yngre för misshandel i Lötenkyrkan. Att det hade skett i kyrkan gav förstås rubriker. Jag gjorde en slät figur när jag i Tv4 Uppland skulle kommentera det som hänt.

Förövaren sattes på anstalt. Där mötte han Gud. Efter sin frigivning hade han flera försoningsmöten med dem han gjort illa. Ett sådant var på pizzerian som jag fick vara med på. Den som hade slagit började med att be om förlåtelse. Den andre avbröt med att han också hade gjort fel. Där och då skedde en försoning. Den som slagit såg mina tårar och konstaterade: »Hans gillar försoning.«

Det var genom att gå försoningens väg ända till slutet som Jesus förvärvade all makt.

Hans Lindholm

Präst

Behov som öppnar dörrar

Knappt hade julmaten hunnit sjunka ner innan Erik Johansson packade väskan för att åka till Irak. Denna gång handlade besöket hos partnerorganisationen Capni om att göra en organisationsbedömning inför kommande ansökan om Sidapengar.

– Det känns fantastiskt roligt att samarbeta med en lokal, kristen organisation. Det är en väl fungerande organisation med mycket kompetent personal, berättar Erik.

Capni startades av några ortodoxa kristna i början av 90-talet och bedriver i dag bland annat sjukvård, socialt arbete och påverkansarbete i rättighetsfrågor. Sedan 2015 har EFS varit med och gett stöd till fritidsverksamhet för barn, så kallade »barnvänliga områden«.

– Det är svårt att tala om resultat av arbetet, men vi kan se att det har bidragit till att individer har haft möjlighet att finnas kvar i regionen. Det är oerhört glädjande.

I takt med att de akuta behoven har minskat har Capni mer och mer velat fokusera på långsiktiga insatser. Det innebär att större delen av fritidsverksamheten för barn kommer att läggas ner, vilket ger EFS möjlighet att ge stöd till andra insatser. Barn och deras rättigheter kommer även i fortsättningen att vara i fokus, men Erik ser även möjligheter till att stödja andra insatser.

– Det skulle till exempel vara roligt att kunna bidra till att öka bibelkunskapen bland kyrkornas ungdomar. Sedan har Capni mobila kliniker med apotek och sjukvårdspersonal som jag tänker att vi skulle kunna stödja.

Under 2017 samlade EFS in 33,6 miljoner kronor. Erik är imponerad över det rekordstora resultatet.

– Det är enastående och innebär att vi kan göra det vi har lovat att vi ska göra. I och med att kostnaderna hela tiden ökar, behöver vi ha rekord varje år för att kunna hålla takten.

Ett av de missionsländer som i år får extra fokus är Somalia, där EFS har en lång historia. Redan 1898 byggde missionären Karl Cederqvist en EFS-bas i staden Kismayo. EFS senaste insats i landet – som bland annat innehöll en barnmorskeutbildning – fick ett abrupt slut i och med det inbördeskrig som startade 1998. När Erik besökte landet i april förra året mötte han en av de barnmorskor som nu gör ett viktigt arbete och en dröm väcktes om att återuppbygga den numera förfallna EFS-basen i Kismayo.

Den närmsta konkreta insatsen i landet är att, genom extern finansiering, försöka få till något slags verksamhet i södra Somalia. Erik hoppas sedan att EFS närvaro i landet kan öka de närmaste åren med exempelvis grundskole- och yrkesutbildning.

– Det är ett land med enorma behov till följd av det långa inbördeskriget. Vi hoppas att vi kan hitta vägar till samarbete med lokala organisationer. Det går inte att evangelisera i Somalia, men vi kan bidra till ett drägligt liv för människor. Det får vara vårt vittnesbörd om Jesus.

Senare i år kommer Erik att besöka Etiopien tillsammans med missionsföreståndaren Kerstin Oderhem för att träffa företrädare för Mekane Yesus-kyrkan och internationella partnerorganisationer. Etiopienbesöket kommer även att innehålla möten med EFS utsända missionärer. Erik tycker att EFS insatser i landet är bra och meningsfulla, men funderar samtidigt på hur engagemanget ska utvecklas de kommande åren. Tankarna har fått extra näring av att han uppfattat signaler från Mekane Yesus-kyrkan om att de inte är i samma behov av externa missionärer som tidigare.

– Vi har en lång och god relation med Mekane Yesus som vi ska värna och odla. Men kanske ska vi fundera på om vi ska prioritera om våra resurser och satsa mer där det inte finns kristen närvaro och där kristna förföljs.

Erik hoppas att EFS kommer att kunna sända ut fler missionärer framöver – utmaningen är att hitta finansiering. Om inte insamlingen ökar hoppas Erik att stöd kan komma från exempelvis Svenska kyrkan eller Sida.

– Vi jobbar med flera olika spår men inget är färdigt än. Vi har ett antal mycket lämpliga personer som är redo att åka ut om vi bara hade pengar.

Just att få resurser till arbetet ser Erik som en av internationella avdelningens största utmaningar.

– Det finns sådana fantastiska möjligheter, och jag kan ibland önska att EFS:arna hade större förtroende för rörelsens missionsarbete. Vi ser exempelvis nu hur IS skapat en djup misstro bland många muslimer och hur vi kan få erbjuda evangelium till dem som söker efter försoning, kärlek och förlåtelse.

EFS internationella mission

Etiopien

Missionärer: Frida och Andreas Thornell, Sophia och Elias Tranefeldt och Gunnar och Monica Edmark, och ett antal seniorvolontärer och olika matprojekt.

Projekt: Bl. a. teologisk utbildning, sjukvård på Aira sjukhus, ledarskapsutbildning för kvinnor, kristen radio och fritidsverksamhet för föräldralösa barn.

Eritrea

Projekt: Bl.a. teologisk utbildning, kristen radio, stöd till sjukvårdskliniker, grundskolor på landsbygden och grundskolor för döva barn.

Malawi

Projekt: Ett generellt stöd till kyrkans verksamhet

Tanzania

Missionärer: Nora och Hannes Sandahl och Ulf Ekängen, och ett antal seniorvolontärer.

Projekt: Teologisk utbildning, barns rättigheter och diakonal verksamhet.

Centraleuropa

Missionär: Martin Alexandersson.

Indien

Projekt: Sjuksköterskeutbildning och stöd till ett barnhem.

Mellanöstern

Projekt: Partner till satellittevebolaget Sat-7 och understödjer verksamhet för barn i flyktingläger i Irak.

England

Tältmakarmissionär: AnnaHelena Lindberg.

Kvinna och ledare – en utmaning

Som kvinna och ledare lyfter jag ofta problematiken med att människor i all välvilja tycker att det är roligt att jag är ung och kvinna i våra sammanhang. Det lyfts fram som att det är den främsta anledningen till varför jag är där jag är. Jag är långt ifrån den enda kvinna i vår rörelse som fått höra detta. Ibland hör jag mig själv säga samma sak till unga ledare, och när det händer försöker jag stanna upp och ifrågasätta mig själv. Jag vill inte att en ny generation kvinnor med ledarkallelse ska känna sig förminskade och börja ifrågasätta sitt värde bara för att det enda andra ser är ålder och kön. För så har det varit för mig. Från början kunde jag tycka att det var roligt att människor gladde sig över mig, tills jag började inse att det inte var för mig som person som de gladde sig utan för mina egenskaper som jag av omständigheter råkade besitta, men som inte var unika för mig. Det blev svårare och svårare att se vad Gud lagt ner i mig. Det har lett till att jag har pendlat mycket mellan att känna mig förminskad och reducerad till något som är mycket mindre än det jag är skapad till. Jag kan fortfarande, trots de uppdrag jag står i, brottas med mitt värde som den jag är och fundera på om jag får göra det jag gör.

När jag fastnar i de tankegångarna brukar jag hämta kraft i orden från Gal 3:28: »Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.« Jag behöver inte fastna i att jag är kvinna utan får vila i att min identitet i Kristus är mycket större. Genom dopet tillhör vi Kristus. Den tillhörigheten innebär att vi har ställt oss till förfogande för hans kallelse. Han har valt att ta mig i tjänst och låta mig verka i mina gåvor. Vem är jag att säga nej till den kallelsen?

Genom #Metoo-rörelsen har många olika sorters maktstrukturer avslöjats. I kyrkan är vi på intet sätt förskonade. Även här är det svårt att hävda sig som kvinna, särskilt om man bär på en ledarkallelse. Man behöver jobba dubbelt så hårt, tänka igenom det man säger en extra gång och ha rätt mycket skinn på näsan för att inte låta sig klappas på huvudet. Till detta kan vi lägga alla de outtalade förväntningar som finns på de kvinnor som kliver fram som ledare, kanske inte minst i fråga om egenskaper. Det händer något med en när man behöver hävda sig på en manlig arena. För mig har det inneburit att jag fått höra att jag är manlig i mitt ledarskap. Man hade förväntat sig en mer inlyssnande och mjuk ledarstil när jag snarare visat mig väldigt direkt och rak. För mig behöver inte de olika egenskaperna alltid stå i motsats till varandra, men det blir ett problem när vi ger egenskaperna en manlig eller kvinnlig etikett.

Det finns en gråzon i maktstrukturen som till viss del medför respekt för kvinnor och det är prästämbetet. Jag har stor respekt för de som bär på en prästkallelse, så min reflektion kommer från ett utifrånperspektiv. Det finns någonting som prästämbetet medför, som man inte kan komma åt när man själv inte är prästvigd. Prästvigda kvinnor inbjuds ofta i större utsträckning till männens arena eftersom ämbetet i sig medför respekt. För mig som inte bär på en prästkallelse men likväl har en ledarkallelse blir skillnaden påtaglig, jag står lite vid sidan om.

I Bibelns första kapitel står det: »Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.« (1 Mos 1:27)

Utifrån skapelseberättelsen är alltså både män och kvinnor nödvändiga för att göra beskrivningen av människan som Guds avbild rättvisa. Endast tillsammans kan vi ge den återspegling av Gud och hans egenskaper som vi som människor är kallade att ge.

Rosenius lika aktuell då som nu

Tänk dig ett värdshus, någon gång i början av 1400-talet, där två vänner sitter och äter en måltid. Den ene säger en bit in i samtalet:

– Jag undrar vem jag egentligen är.

Den för oss i dag lättbegripliga frågan hade på tidigt 1400-tal varit närmast obegriplig. Den andre skulle kanske ha svarat: »Det var den konstigaste fråga jag hört. Har du inte ett namn, en familj, en hembygd, ett yrke?«

Vi lever i en tid när frågor om identitet och om hur våra liv ska bli meningsfulla är självklara att ställa. Processer där en människas identitet formas har givetvis alltid funnits. Det var bara det att under medeltiden var de faktorer som påverkade formningen av identiteten väldigt stabila och självklara. De val som individen kunde göra var mycket begränsade jämfört med i dag. Namn, familj, hembygd och sysselsättning är för oss inte alls lika självklart stabila faktorer. Detta tillsammans med allt annat som tillkommit som innehåller valmöjligheter, medför att vi hela tiden fattar mängder med beslut som både påverkar och uttrycker vår identitet. »Jag undrar vem jag egentligen är?« är i dag en högst begriplig fråga.

Med tanke på att vår tids livsvillkor är så totalt annorlunda jämfört med hur de var då, och att vi under 2017 firat reformationens 500-årsjubileum, finns det skäl att fundera på vilken relevans reformationens budskap om »rättfärdiggörelse av nåd genom tro« har i dag.

Under 1400-talet började dock en utveckling att ske som medförde att utmaningar vi kan känna igen oss i växte fram. En sådan var att identitetsfrågan blev allt mer aktuell. Det statiska feodalsamhället, där alla hade sina givna roller, började brytas upp. Bland annat växte gruvnäringen fram som en alternativ karriärväg. Martin Luthers far, Hans Luder, var en av de entreprenörer i den branschen som påbörjade en klassresa som tidigare varit mycket ovanlig. Detta var en tid med en form av förindustriell utveckling. Nya förmögenheter skapades. Inte minst märktes det genom att det uppstod nya finanshus, som tjänade stora pengar på utlåning.

En annan av de nya näringarna var boktryckarkonsten.
I mitten av 1400-talet kom de första trycksakerna ut på marknaden. Man beräknar att ungefär åtta miljoner böcker och skrifter kom att tryckas i Europa mellan år 1450 och 1500. Det var fler än det totala antalet handskrifter av böcker som dittills hade producerats genom hela historien i Europa. Inga copyrightregler fanns. Det som var intressant och som gick att sälja trycktes. Förutom att det var ett nytt sätt att tjäna pengar och göra karriär, var det även ett sätt att snabbt sprida idéer. Tidigare hade all bokproduktion varit i händerna på kyrkan och härskarna, eftersom det varit så resurskrävande att producera genom avskrivning. Gamla texter blev tillgängliga på detta sätt. Denna informationsrevolution kan bara jämföras med internets genombrott i vår tid.

Intresset för de gamla klassiska verken kombinerades i humanismen, som var en del av den större rörelsen renässansen, med ett nyvunnet intresse för de gamla språken. Nya ideal växte fram. Bildning och att vara en god talare var sådant som gav hög status.

Under andra halvan av 1400-talet och 1500-talet växte en kultur fram som innebar att den enskilda människan förväntades i allt högre grad skapa sig ett eget namn genom det hon åstadkom och genom sina kvalitéer. Medfödda meriter vägde mindre jämfört med tidigare. I denna begynnande omvandling av samhället kände sig många vanliga människor oroliga. De kunde se sig förbisprungna och delvis utdefinierade för att de inte klarade konkurrensen. Det värde de hade som människor var inte längre lika givet. Nu var det prestation och inte position som gav mest status. Social och ekonomisk tävlan var villkor som den som var stadsbo inte kunde smita ifrån. Den begynnande kapitalismen innebar att de gamla samhällsbanden som hade skapat trygghet för många började brytas.

Den teologi som kyrkan utvecklat gav ingen hjälp i denna utmaning. Också den hade glidit i riktning mot att lyfta fram människans prestationer. Huvudspåret i kyrkans lära var att människan genom nåden fick del av Guds frälsning när hon gjorde det »som fanns i henne« – med andra ord: när hon gjorde sitt bästa. Även om allt sågs vara inneslutet i Guds nåd, fanns i praktiken en samverkan mellan Gud och människa, där människans insats utgjorde en viktig del. Vart människan än vände sig stod hon inför prestationskrav för att få sitt värde och sin plats.

På denna punkt är paralleller till vår tid inte svåra att se. De brottningar vi har kring identitet och värde är ännu mer påtagliga och ofrånkomliga. Vår tids uppmaningar som: »Du kan bli vad du vill« och »Tro på dig själv« är inte nådiga. De innebär i förlängningen att om jag inte lyckas är det mitt eget fel. Mot denna bakgrund är det högst relevant att även i dag lyssna in de svar som reformationens förkunnare gav på dessa frågor.

Luthers förkunnelse innebar att människans identitet och värde inte kommer av hennes inre kvalitéer eller egna prestationer. Hon får sin identitet och värde av något utanför henne, de meriter Jesus skaffat genom att dö och uppstå för henne. Detta – som kallas rättfärdiggörelsen – innebär att en kristen har som gåva en identitet som inte är beroende av det eget omdömet om sig själv, inte heller av andras omdöme. Här finns något absolut säkert att vila i. Detta är en bakgrund till den reformatoriska folkväckelse som påverkade många städer i Tyskland under 1520-talet. Man sög åt sig budskapet om att man i Jesus Kristus var älskad, sedd, förlåten och upprättad.

Reformationen i Sverige kom inte att bli någon folklig succé till att börja med. Här fanns inte många städer med de ekonomiska och kulturella förutsättningar som fanns i Tysklands tätorter. Stockholm var undantaget där Olaus Petri genom sin reformatoriska förkunnelse fick folket med sig. Kanske kan man säga att reformationens budskap verkligen fick folklig förankring i Sverige först genom de olika lutherska väckelser som gick fram över landet under 1800-talet, då det svenska samhället var i snabb förändring. Den viktigaste av dessa var den rosenianska väckelsen. Carl Olof Rosenius kom att förkunna och tillämpa samma budskap som Luther om rättfärdiggörelse av nåd genom tro. Det betydde bland annat att han i sin förkunnelse gav andlig vägledning för den människa som kämpade med allt hon uppfattade att hon måste prestera för att duga, främst inför Gud men också inför medmänniskor. Den som lyckas tränga igenom den något ålderdomliga språkdräkten hos Rosenius finner en andlig vägledning som ännu är högaktuell. Allt vårt prestationsfyllda kämpande med identitet och värde bottnar fortfarande i att vi inte ordentligt förstått och tillämpar vad Jesus gjort för oss.

Rosenius psalm Ängsliga hjärta, upp ur din dvala (text nedan) är ett utmärkt exempel på denna andliga vägledning som är en praktisk tillämpning av rättfärdiggörelseläran.

Varenda vers tar upp någon aspekt av hur en människa som kämpar kan uppleva sin situation och sig själv: ängslig, ovärdig, syndig, skröplig, känslolös, oren, i behov av ledning, oförmögen att se klart, orolig, inte kunna se Kristus, sömnaktig… Men varenda vers förkunnar också evangelium. Det finns någon utanför människan som hon kan luta sig mot oberoende av hur illa det är.

Nej, identitet och värde kan aldrig byggas på ett hållbart sätt på det som finns i människan själv. Det hållbara alternativet är med Rosenius egna ord: »Ren och rättfärdig, himmelen värdig, ej i dig själv, men i honom du är.« Det säger en hel del om vad som är en kristen människas djupaste identitet.

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har?
Frälsarens vänskap,
nåd och gemenskap,
ännu han lever, densamme han var!

Stanna och vakna! Tänk vad du äger,
ej i dig själv, men i Frälsaren kär!
Ren och rättfärdig,
himmelen värdig,
ej i dig själv, men i honom du är.

Fastän du ej kan känna och se det,
fast du är syndig och skröplig, likväl:
Kristus har köpt dig,
tvagit och döpt dig,
bär och bevarar ock ännu din själ.

Mitt under syndens dagliga plåga,
dock du en evig rättfärdighet har.
Kristus allena
tvagit oss rena.
Pris vare Lammet, som synderna bar!

Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din broder som dog,
trofaste Anden
ännu vid handen
ständigt dig leder, är detta ej nog?

O vilka under helgonen äro!
Äro så saliga, sucka så tungt,
äro så höga,
se det så föga,
äro i borgen, men sällan ha lugnt.

Vandra i trone, se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter,
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga all tid.

Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta!
Glöm icke alldeles bort vad du har.
Även den timma
tjockaste dimma
solen fördöljer, är solen dock kvar.

Vem var Rosenius?

För många av denna tidnings läsare är Carl Olof Rosenius bekant, för andra är han bara ett namn. Med tanke på att denna årgång av Budbäraren på ett särskilt sätt ska uppmärksamma Rosenius och hans teologi, kan det därför vara lämpligt att säga något om honom – som en bakgrund.

I de kyrkohistoriska böckerna omtalas han som Sveriges hittills genom tiderna störste lekmannapredikant. Det sammanfattar väl hans betydelse men täcker ändå inte allt.

Rosenius föddes 1816 i ett prästhem i Nysätra i Västerbotten. Han dog 52 år senare i Stockholm. Det är med anledning av 150-årsminnet av hans död som Budbäraren väljer att särskilt uppmärksamma honom detta år.

Rosenius började predika redan vid tidig ålder och tanken var att han, liksom sin far och äldre bror, skulle bli präst. Av olika anledningar blev det inte så. I stället kom han som författare, sångdiktare, själavårdare och lekmannapredikant att få ett mycket stort inflytande i sin samtid – och långt senare.

Genom sina tidningar, Missions-Tidning och Pietisten, nådde han stora skaror. I den första publicerade Rosenius material om kristet arbete i olika delar av världen och inspirerade på så sätt till engagemang för internationell mission. Pietistens artiklar hade till stor del uppbygglig karaktär och riktade sig till kristna för att hjälpa dem till fördjupning i deras tro.

Rosenius stod själv för det mesta av materialet i Pietisten, det var också där han publicerade texterna till sina sånger och psalmer. Och nästan alla de böcker som getts ut i hans namn har sitt ursprung i artikelmaterial från Pietisten. Det gäller både en rad småskrifter och till exempel hans dagbetraktelser (Husandakt).

Som person var Rosenius stillsam och mild. Han var känslig och led periodvis av svårmod. Men hans predikan var klar; ingen kunde tala om nåden som han. Hans psykologiska klarsyn och människokännedom bidrog tillsammans med hans yttre framtoning till att många sökte upp honom i själavård.

En sida av Rosenius som inte så ofta uppmärksammats är hans sociala engagemang. Förutom att personligen ofta göra hembesök hos sjuka, satt han i styrelsen för både Ersta diakonianstalt och Stockholms stadsmission. Och så fanns han med bland dem som 1856 bildade EFS och ingick i dess styrelse fram till sin död.

Detta är denne mångsidige lekmannapredikant och författare som Budbäraren nu uppmärksammar. Ty även om han själv varit död i 150 år lever hans texter och teologi.

Open doors: »Etiopien komplicerat att bedöma«

När Open doors traditionsenligt i början av året presenterade sin lista över de länder där kristna är mest förföljda, hamnade Etiopien på tjugonionde plats – i samma kategori som Saudiarabien och före exempelvis Förenade Arabemiraten. Detta trots att miljontals kristna i Etiopien varje söndag firar gudstjänst. Förklaringen till placeringarna finns i det poängsystem som Open doors använder för att ranka länderna. Graden av förföljelse bedöms i sex kategorier och i fem av dessa får Etiopien lägre eller liknande poäng som de två arabländerna. Men i kategorin »förekomst av våld« ligger de betydligt högre.

– Etiopien är ett av de mest komplicerade länderna att bedöma. Ja, kyrkor upplever frihet, men till en viss gräns. Dessutom ser det väldigt olika ut i olika delar av landet, säger Peter Paulsson, generalsekreterare på Open doors.

En annan sak som komplicerar bedömningen är att förföljelsen i Etiopien har flera bakomliggande orsaker. Förutom genom islamistisk extremism och en förtryckande regim blir en del kristna även förföljda av den ortodoxa kyrkan, förklarar Peter.

– Vårt forskarlag i Holland tar in siffror internt såväl som externt, från både experter och gräsrötter. Vår mätning håller en godkänd nivå i forskarvärlden. Men Etiopien är ett komplext sammanhang där bilden inte är entydig, säger Peter.

Författare: aidooadmin