Tänk dig ett värdshus, någon gång i början av 1400-talet, där två vänner sitter och äter en måltid. Den ene säger en bit in i samtalet:

– Jag undrar vem jag egentligen är.

Den för oss i dag lättbegripliga frågan hade på tidigt 1400-tal varit närmast obegriplig. Den andre skulle kanske ha svarat: »Det var den konstigaste fråga jag hört. Har du inte ett namn, en familj, en hembygd, ett yrke?«

Vi lever i en tid när frågor om identitet och om hur våra liv ska bli meningsfulla är självklara att ställa. Processer där en människas identitet formas har givetvis alltid funnits. Det var bara det att under medeltiden var de faktorer som påverkade formningen av identiteten väldigt stabila och självklara. De val som individen kunde göra var mycket begränsade jämfört med i dag. Namn, familj, hembygd och sysselsättning är för oss inte alls lika självklart stabila faktorer. Detta tillsammans med allt annat som tillkommit som innehåller valmöjligheter, medför att vi hela tiden fattar mängder med beslut som både påverkar och uttrycker vår identitet. »Jag undrar vem jag egentligen är?« är i dag en högst begriplig fråga.

Med tanke på att vår tids livsvillkor är så totalt annorlunda jämfört med hur de var då, och att vi under 2017 firat reformationens 500-årsjubileum, finns det skäl att fundera på vilken relevans reformationens budskap om »rättfärdiggörelse av nåd genom tro« har i dag.

Under 1400-talet började dock en utveckling att ske som medförde att utmaningar vi kan känna igen oss i växte fram. En sådan var att identitetsfrågan blev allt mer aktuell. Det statiska feodalsamhället, där alla hade sina givna roller, började brytas upp. Bland annat växte gruvnäringen fram som en alternativ karriärväg. Martin Luthers far, Hans Luder, var en av de entreprenörer i den branschen som påbörjade en klassresa som tidigare varit mycket ovanlig. Detta var en tid med en form av förindustriell utveckling. Nya förmögenheter skapades. Inte minst märktes det genom att det uppstod nya finanshus, som tjänade stora pengar på utlåning.

En annan av de nya näringarna var boktryckarkonsten.
I mitten av 1400-talet kom de första trycksakerna ut på marknaden. Man beräknar att ungefär åtta miljoner böcker och skrifter kom att tryckas i Europa mellan år 1450 och 1500. Det var fler än det totala antalet handskrifter av böcker som dittills hade producerats genom hela historien i Europa. Inga copyrightregler fanns. Det som var intressant och som gick att sälja trycktes. Förutom att det var ett nytt sätt att tjäna pengar och göra karriär, var det även ett sätt att snabbt sprida idéer. Tidigare hade all bokproduktion varit i händerna på kyrkan och härskarna, eftersom det varit så resurskrävande att producera genom avskrivning. Gamla texter blev tillgängliga på detta sätt. Denna informationsrevolution kan bara jämföras med internets genombrott i vår tid.

Intresset för de gamla klassiska verken kombinerades i humanismen, som var en del av den större rörelsen renässansen, med ett nyvunnet intresse för de gamla språken. Nya ideal växte fram. Bildning och att vara en god talare var sådant som gav hög status.

Under andra halvan av 1400-talet och 1500-talet växte en kultur fram som innebar att den enskilda människan förväntades i allt högre grad skapa sig ett eget namn genom det hon åstadkom och genom sina kvalitéer. Medfödda meriter vägde mindre jämfört med tidigare. I denna begynnande omvandling av samhället kände sig många vanliga människor oroliga. De kunde se sig förbisprungna och delvis utdefinierade för att de inte klarade konkurrensen. Det värde de hade som människor var inte längre lika givet. Nu var det prestation och inte position som gav mest status. Social och ekonomisk tävlan var villkor som den som var stadsbo inte kunde smita ifrån. Den begynnande kapitalismen innebar att de gamla samhällsbanden som hade skapat trygghet för många började brytas.

Den teologi som kyrkan utvecklat gav ingen hjälp i denna utmaning. Också den hade glidit i riktning mot att lyfta fram människans prestationer. Huvudspåret i kyrkans lära var att människan genom nåden fick del av Guds fräls­ning när hon gjorde det »som fanns i henne« – med andra ord: när hon gjorde sitt bästa. Även om allt sågs vara inneslutet i Guds nåd, fanns i praktiken en samverkan mellan Gud och människa, där människans insats utgjorde en viktig del. Vart människan än vände sig stod hon inför prestationskrav för att få sitt värde och sin plats.

På denna punkt är paralleller till vår tid inte svåra att se. De brottningar vi har kring identitet och värde är ännu mer påtagliga och ofrånkomliga. Vår tids uppmaningar som: »Du kan bli vad du vill« och »Tro på dig själv« är inte nådiga. De innebär i förlängningen att om jag inte lyckas är det mitt eget fel. Mot denna bakgrund är det högst relevant att även i dag lyssna in de svar som reformationens förkunnare gav på dessa frågor.

Luthers förkunnelse innebar att människans identitet och värde inte kommer av hennes inre kvalitéer eller egna prestationer. Hon får sin identitet och värde av något utanför henne, de meriter Jesus skaffat genom att dö och uppstå för henne. Detta – som kallas rättfärdiggörelsen – innebär att en kristen har som gåva en identitet som inte är beroende av det eget omdömet om sig själv, inte heller av andras omdöme. Här finns något absolut säkert att vila i. Detta är en bakgrund till den reformatoriska folkväckelse som påverkade många städer i Tyskland under 1520-talet. Man sög åt sig budskapet om att man i Jesus Kristus var älskad, sedd, förlåten och upprättad.

Reformationen i Sverige kom inte att bli någon folklig succé till att börja med. Här fanns inte många städer med de ekonomiska och kulturella förutsättningar som fanns i Tysklands tätorter. Stockholm var undantaget där Olaus Petri genom sin reformatoriska förkunnelse fick folket med sig. Kanske kan man säga att reformationens budskap verkligen fick folklig förankring i Sverige först genom de olika lutherska väckelser som gick fram över landet under 1800-talet, då det svenska samhället var i snabb förändring. Den viktigaste av dessa var den rosenianska väckelsen. Carl Olof Rosenius kom att förkunna och tillämpa samma budskap som Luther om rättfärdiggörelse av nåd genom tro. Det betydde bland annat att han i sin förkunnelse gav andlig vägledning för den människa som kämpade med allt hon uppfattade att hon måste prestera för att duga, främst inför Gud men också inför medmänniskor. Den som lyckas tränga igenom den något ålderdomliga språkdräkten hos Rosenius finner en andlig vägledning som ännu är högaktuell. Allt vårt prestationsfyllda kämpande med identitet och värde bottnar fortfarande i att vi inte ordentligt förstått och tillämpar vad Jesus gjort för oss.

Rosenius psalm Ängsliga hjärta, upp ur din dvala (text nedan) är ett utmärkt exempel på denna andliga vägledning som är en praktisk tillämpning av rättfärdiggörelseläran.

Varenda vers tar upp någon aspekt av hur en människa som kämpar kan uppleva sin situation och sig själv: ängslig, ovärdig, syndig, skröplig, känslolös, oren, i behov av ledning, oförmögen att se klart, orolig, inte kunna se Kristus, sömnaktig… Men varenda vers förkunnar också evangelium. Det finns någon utanför människan som hon kan luta sig mot oberoende av hur illa det är.

Nej, identitet och värde kan aldrig byggas på ett hållbart sätt på det som finns i människan själv. Det hållbara alternativet är med Rosenius egna ord: »Ren och rättfärdig, himmelen värdig, ej i dig själv, men i honom du är.« Det säger en hel del om vad som är en kristen människas djupaste identitet.

---

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har?
Frälsarens vänskap,
nåd och gemenskap,
ännu han lever, densamme han var!

Stanna och vakna! Tänk vad du äger,
ej i dig själv, men i Frälsaren kär!
Ren och rättfärdig,
himmelen värdig,
ej i dig själv, men i honom du är.

Fastän du ej kan känna och se det,
fast du är syndig och skröplig, likväl:
Kristus har köpt dig,
tvagit och döpt dig,
bär och bevarar ock ännu din själ.

Mitt under syndens dagliga plåga,
dock du en evig rättfärdighet har.
Kristus allena
tvagit oss rena.
Pris vare Lammet, som synderna bar!

Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din broder som dog,
trofaste Anden
ännu vid handen
ständigt dig leder, är detta ej nog?

O vilka under helgonen äro!
Äro så saliga, sucka så tungt,
äro så höga,
se det så föga,
äro i borgen, men sällan ha lugnt.

Vandra i trone, se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter,
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga all tid.

Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta!
Glöm icke alldeles bort vad du har.
Även den timma
tjockaste dimma
solen fördöljer, är solen dock kvar.

• Della
• Twittra