Hur var det?

– Det var en stor glädje. Det var barn med lovsångsflaggor och människor av många olika nationaliteter på plats. Jag tycker alltid att man får två eller tre klasser högre än man förtjänar när man är i S:ta Clara kyrka.

Hur är det att vara tillbaka nio år efter att du slutade som ungdoms- och lovsångspräst i församlingen?

– Det är en stor förmån och nåd. Förra gången gick jag mycket i skolan – i böneskolan, evangelisationsskolan och diakoniskolan. Den här gången har jag ett uppdrag och en roll som jag längtat efter.

Hur vill du utveckla församlingen och dess arbete?

– Min vision är trefaldig. Den första är bönen »Herre, reformera kyrkan«. Genom S:ta Claras hundratals eller tusentals studiebesök från andra församlingar skulle jag vilja bygga ett mentorskap och hjälpa församlingar att komma till skott i sitt arbete. Det andra är att nå Stockholm med evangeliet och det tredje är att ha hälsa och tillväxt i vardagskyrkan – i bön, diakoni, evangelisation och gudstjänst. För att lyckas med detta bör prioriteringsordningen vara den omvända, att mest tid läggs på vardagskyrkan.

Vad tar du med dig för lärdomar från din senaste tjänst i Bäckbykyrkan i Västerås?

– Att det finns en stor skörd, att många människor kan komma till tro på Jesus. Människor längtar efter en relation med Jesus och att bli aktiva i församlingen. Det är inte så tungrott som man tror.

Vad tycker du att andra församlingar kan lära sig av S:ta Clara kyrkas arbete?

– Att göra. Evangelisation, diakoni och bön är inte främst något vi borde göra utan en nåd att få göra. Det är viktigt att fundera på hur ett arbete görs, men ännu viktigare är att bara komma igång. Det finns en glädje i att få göra i stället för att bara känna till.

• Della
• Twittra