Efter årsmötet i Alingsås i juni valdes Charlotta Nordström till ordförande i Salt. Men från januari vikarierar Charlotta som distriktskonsulent i EFS och Salt Sydsverige, och därför har Salts riksstyrelse beslutat om ett nytt presidium. Jonatan Janerheim, präststudent i Uppsala, är ny ordförande och David Folkesten, Göteborg, ny vice ordförande. Sekreterare är fortfarande Maria Bengtsson, Umeå.
Var gärna med och be för detta nya presidium.
Konferensens projektledare, Monica Arndt, har stora förväntningar på årets samlingar.
– Jag tror att det kommer att bli något alldeles extra, att Gud vill göra något med oss under konferensen.
Årets tema, »Bryt ny mark«, är ett citat från Hosea 10:12 där profeten uppmanar Israel att ta nya steg. Monica tänker att temat handlar om EFS som rörelse, men också om den enskilde kristnes liv där ny mark kan vara att ta steg i tro och lita på Gud.
– EFS som rörelse har en tradition av att vara en pionjärrörelse, både nationellt och internationellt. Det är ett arv som vi vill ska fortsätta att utmana oss att ta djärva initiativ för evangeliets skull, säger Monica.
Missionsföreståndare Kerstin Odenhem, som är en av årets talare, tänker i liknande banor.
– EFS är i sitt DNA en pionjär rörelse. Det ligger i vårt uppdrag som missionsrörelse att inte stanna upp utan att gå vidare, att se på nya möjligheter och utmaningar. Att bryta ny mark i en missionsrörelse är att hela tiden fundera på hur vi når ut med berättelsen om Jesus i dag.
För Salts generalsekreterare Johanna Björkman, som även hon kommer att tala vid årets konferens, handlar årets tema på ett personligt plan om att utmana sin bekvämlighet.
– Det sätter igång en reflektion om vad Gud mer har lagt ner i mig som jag ännu inte upptäckt.
En av årets nyheter är att det kommer att firas två parallella gudstjänster på fredags- och lördagskvällen, med olika inriktningar.
– Det är mycket man vill rymma på några få dagar, så detta är ett sätt att kunna erbjuda mer på samma tid. Men vi börjar med gemensam en gudstjänst på torsdagen och avslutar gemensamt med sändningsgudstjänsten på söndagen.
En annan nyhet i år är att ungdomarna integreras i den stora konferensen, även om en hel del aktiviteter fortfarande är separata. Tack vare de gemensamma gudstjänsterna och en del gemensamma seminarier möts samtliga konferensdeltagare vid fler tillfällen i år. Ett av de tillfällena är under fredagsförmiddagens strategi- och visionsseminarium, där både styrelsen och Kerstin Odenhem deltar.
Barnen kommer att ha sitt eget spår på temat »Guds superhjältar«.
– Det handlar om att man kan vara superhjälte utan att veta om det. Vi kan göra mycket med Guds hjälp, säger Monica.
Konferensen hålls i Kulturens hus där sittplatser och ljud- och ljusutrustning redan finns på plats.
– I tidigare utvärderingar har vi sett att många ideella har tyckt att det har varit tungrott att arrangera konferensen. Nu testar vi det här konceptet för att göra det enklare.
När deltagarna anländer till Norrbotten i maj har snön med all sannolikt smält bort, men Monica rekommenderar ändå att packa ner ett par långkalsonger och vantar. Ett annat tips för den som har tänkt delta är att snarast boka tåg- och flygbiljetter liksom boende i Luleå.
– Jag vill säga varmt välkommen till alla. Våga er upp till Norrbotten och bryt ny mark, avslutar Monica.
All praktisk info och anmälan hittar du på konferens.efs.nu
Från och med januari sker insamlingen av gåvor gemensamt till EFS och Salt. När du ger till den nationella nivån kommer pengarna alltså både EFS och Salt till godo.
– I remissvaren på EFS och Salts organisationsutredningar framkom tydligt att man trott att Salt, som EFS barn- och ungdomsverksamhet, får del av de pengar som samlas in till EFS, men så har det alltså inte varit, säger Markus Holmström på Salt. Men från 2018 sker insamlingen gemensamt där de ungefär 8–900 000 kronor som tidigare år inkommit öronmärkt till Salt ingår i en större gemensam insamlingsbudget. Från EFS sida budgeteras ett bidrag på 1 miljon kronor till Salt under 2018.
– Det här gör budgeteringen enklare för oss i Salt eftersom vi har en garanterad nivå på insamling, men framför allt blir det lättare för lokalföreningar att bara samla in till en nationell nivå, fortsätter Markus. En tydligare gemensam insamling hoppas vi förstås också ska öka det totala givandet till rörelsen!
Alla himlens fåglar har flytt
Peter Halldorf (Artos, 2017)
Peter Halldorfs bok Alla himlens fåglar har flytt är omfattande, till en början avskräckande tjock, efterhand allt mer överkomlig, även om den hela tiden kräver både tankemöda och läsmöda. Att ta sig igenom 800 sidor fordrar trots allt både tid och tålamod.
Men det är mödan värt. Halldorf har gett oss en enastående bok. Till formen är den ett slags kommentar till Jeremiaboken i Gamla testamentet. Inte en vanlig bibelkommentar men ändå en kommentar. Genialisk i sin genre, modig i sin förkunnelse, profetisk i sin analys. Orden är många, men de är inte stora; som en stilla ström flyter de fram. Det hela är skickligt, både språkligt och innehållsligt.
I sitt förord skriver Halldorf att hans genomarbetning av Jeremias bok har ett pastoralt syfte. Han vill förstå profeten och profetens förkunnelse för att också förstå den egna samtiden, vår samtid. Och han påpekar mycket riktigt att bokens huvudperson inte är profeten utan profetens Gud; Jeremias bok är en del av Guds uppenbarelse. Som all uppenbarelse krävs av läsaren/lyssnaren att vara beredd till omprövning, eller med Halldorfs ord: »vi behöver låta våra bilder av Gud utmanas i läsningen av profeterna.«
En så omfångsrik och mångsidig bok låter sig inte lätt sammanfattas, därför noterar jag bara fyra drag som jag särskilt fäst mig vid under läsningen.
Det första är det helbibliska perspektivet. Med ett inom bibelforskningen tämligen modernt uttryck gör Halldorf en kanonisk läsning av Jeremiaboken. Han associerar hela tiden till andra texter i Gamla och Nya testamentet. Till det helbibliska perspektivet hör också att Halldorf sätter in profeten Jeremia i ett historiskt sammanhang utifrån andra texter i Gamla testamentet. Han låter Jeremia vara historisk, faktisk, konkret. Och här visar han sin beläsenhet utan att tynga framställningen med detaljerade hänvisningar till alla de verk han konsulterat.
Det andra draget jag fastnat för är den befriande tilltro till bibelordet som författaren visar. Han litar på vad som skildras i texterna. Jo, han brottas ibland med det osystematiska, det till synes icke kronologiska, men han stannar i berättelserna och låter virrvarret vara en del av verkligheten. I ett långt parti tecknar han också den gammaltestamentliga profetians historia. Det är skickligt och det bygger på en noggrann läsning av de bibliska texterna.
Det tredje draget är nutidsanknytningarna. Detta har med det pastorala syftet att göra. Trots all historia är inte Halldorfs arbete en historiebok. Det är lika mycket en bok om vår egen tid. Kritiken av dagens kyrka och kristenhet är inte burdus, den är närmast stillsam. Men den är tydlig och den är delvis mycket skarp. Det är författarens djupa övertygelse att »den som uppmärksamt lyssnar till profeten kan urskilja ett förhållningssätt också till vår samtids kritiska frågor«. Och den övertygelsen gör Halldorf ibland bruk av i klartext.
Det sista draget jag vill lyfta fram har med språket att göra. Jag har redan nämnt att det flyter. Det är sant. Det är dessutom kryddat med träffsäkra formuleringar som går att göra till meditationsrader. Jag ger bara ett exempel för att belysa saken: »Gud är inte en tillgång, men någon vi tillhör.«
Jag har kritiska synpunkter, men just i detta fall förefaller de futtiga, så jag lämnar dem därhän. Halldorfs bok är mästerlig.
LarsOlov Eriksson
Det var den 17 december förra året som ett 130-tal missionsintresserade samlades till en bokrelease av boken Må detta nå Monsieur Stjärne! i Lötenkyrkan Uppsala Det blev ett möte mellan tidigare missionärer, storfamiljen Stjärne, forskare, Mekane Yesusförsamlingen i Skärholmen och intresserade från när och fjärran. Etiopienforskaren Viveca Halldin Norberg berättade om sitt möte med landet och kejsaren. Bröderna Stjärne gav målande beskrivningar över sin uppväxt i landet och relationen till sina föräldrar. Efter Ezra Gebremedhins föredrag om boken och min presentation av redigeringsarbetet vidtog en festlig etiopisk middag under Ezras hustru Gennets ledning. Det blev en kväll som vi sent ska glömma, och vi som arbetat med bokutgivningen fick röna stor uppskattning för arbetet.
Men hur började detta bokprojekt? Våren 2012 berättade Ezra för mig om en unik brevsamling mellan EFS-missionären Per Stjärne och den etiopiske kejsaren Haile Sellassie och några av hans medarbetare. Det är originalbrev som sönerna Torsten och Lennart Stjärne ärvt efter sin far. De flesta av breven är vackert skrivna på amarinja och försedda med kejserligt sigill.
– Jag blev övertygad om att dessa brev och andra besläktade dokument utgjorde en skatt för alla som är intresserade av svensk-etiopiska relationer under några decennier, berättar Ezra. Jag kände att de händelser som breven berättar om borde publiceras och göras tillgängliga för svenskar, etiopier och andra i kommande generationer.
Boken skrevs på engelska och när den efter ett par år i stort sett var klar både i text och bild, tog jag upp frågan om den inte också borde finnas i en svensk version. Sommaren 2016 började Ezra därför med en översättning till svenska. Under arbetet med den svenska versionen upptäcktes nya fakta, vilket innebar komplettering även av den engelska. Vi hade hittat fler bilder, etiopienkännare och forskare hade fått läsa den första engelska versionen och kommit med förslag till justeringar. Vi hittade även ännu fler brev som vi ville ha med. En särskilt intressant brevsamling som upptäcktes sent i EFS arkiv är mellan Abbebe Retta och Nils Dahlberg.
Ezra, vad har du särskilt lärt dig om Per Stjärne och kejsaren?
– Att de var så nära varandra och att de kunde dela personliga känslor och till och med suckar. Vid deras andra möte i Bath diskuterade de djupa andliga frågor om nåden och frälsningen, även om vi inte har publicerat innehållet från detta samtal. Kejsaren och kejsarinnan var så tagna att de bad andra lämna rummet så att de fick prata enskilt med Per.
– Man märker även en viss spänning mellan ledningen i EFS och Per Stjärne gällande hjälpen till flyktingarna i Jerusalem. Det var politiska oroligheter och styrelsen ville inte provocera italienarna och därmed förorsaka bekymmer för arbetet i Etiopien och Eritrea.
Vi sökte länge information om varför styrelsebeslutet att sända ut Sigrid Berggren till Jerusalem inte förverkligades. Inget protokoll och ingen tidning uppgav det egentliga skälet till att beslutet drogs tillbaka.
– Ja, tillägger Ezra. Från den etiopiska självbiografin av Azazh Kebbede Tessemma kommer det fram att det fanns italienska agenter i Palestina som försökte få stopp på etiopiska intressen, försvaga och utarma dem. Johan Hagner skriver att det var politisk oro i Palestina mellan araber och judar. Han skriver dock inte öppet om de italienska agenternas verksamhet. »Från EFS-styrelsens sida hade man även sagt till Fride Hylander att beskrivningen av bombningen av ambulansen i en kommande bok skulle tonas ner.«
– Per Stjärne är personlig och har starka känslor. Ger sig in på utmaningar som andra flyr ifrån. Han sa: »Jag lider av att hjälpen till flyktingarna har dröjt. Etiopien är ju vårt andra hemland.«
Vad har boken för betydelse i dag?
– Den kommer att påverka bilden av kejsaren, som nu är mer positiv än tidigare. Tusentals etiopier håller på att revidera sin bild av honom. De har sett vad som hänt efteråt och ser att allt inte var förkastligt under kejsartiden. Hans sätt att behandla Eritreafrågan kunde ha varit mycket klokare. Hans habegär för landet var stort. Men boken handlar ju inte om den konflikten.
– Etiopier som hört av sig säger att de inte visste att det var en så varm relation mellan Sverige och Etiopien. Många har också kommenterat att det är en unik samling av bilder som finns med i boken, något som Professor Bahru Zewde och andra har kommenterat. »Bara du kunde skriva denna bok«, sa en före detta etiopisk professor i USA. Jag var benådad med en rad meningsfulla kontakter och med tillgång till viktiga källor.
Må detta nå Monsieur Stjärne! finns att beställa på shop.efs.nu
Att det skulle vara Sara Danius, Svenska Akademiens ständiga sekreterare, på andra sidan luren den där sena torsdagskvällen i september kunde Jayne Svenungsson aldrig ana. Inte heller att hon skulle få frågan om att efterträda Torgny Lindgren som ledamot i Akademien. Ett erbjudande vars svar inte fick kräva någon betänketid.
– Så det var helt enkelt bara att blixtsnabbt kalkylera vad som vore värst – att vakna nästa dag och inse att jag missat en unik möjlighet, eller att säga ja till något som jag visste väldigt lite om vad det skulle innebära, säger Jayne Svenungsson, och fortsätter:
– Men nu när det gått några månader känner jag mig framför allt väldigt glad och hedrad. Fast det är fortfarande en utmaning hur jag ska få ihop min heltid vid Lunds universitet med det ganska omfattande arbetet inom Akademien.
Hon är teolog, kulturskribent och professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och verksam som forskare internationellt. Född och uppvuxen söder om Trollhättan, numera bor hon, tillsammans med journalisten och författaren Göran Rosenberg, mest i Lund men pendlar också hit, till lägenheten på Kungsholmen i Stockholm.
Hon har beskrivits som frispråkig teolog och hyllas som nytänkare. Själv beskriver hon sig som en forskartyp.
– Jag är både uthållig och passionerad i det jag gör. Sedan är jag en person med stort behov av integritet. Jag är inte på sociala medier och lite tyder på att jag kommer att vara det i framtiden.
Vad hon, inte minst i egenskap av teolog, kan tillföra i detta sammanhang är intressant. Kan valet tyda på att kristen tro är ett samtal som är relevant och viktigt i vår tid?
– Jag tänker att teologin inte minst är bärare av ett bildningsarv. I takt med att människors kunskap om det bibliska arvet avtar blir vi allt sämre rustade att tolka, förstå och på djupet erfara våra stora författarskap. Detta är något jag ofta haft skäl att reflektera över den gångna hösten, när jag suttit nedgrävd i Torgny Lindgrens författarskap. Lindgren smyger ju ständigt in bibliska referenser, men ofta på sätt som är så subtila att de går obemärkt förbi det otränade ögat: en stackars figur vid namn Jakob förolyckas när han brottas med naturen i form av ett rotsystem till ett uråldrigt träd, i slutscenen slungas stubben mot honom och träffar honom på höften. För att ta ett exempel, säger hon och konstaterar:
– Så jag misstänker att mitt inval bland annat motiverades av en medvetenhet hos Akademien om värdet av människor som kan det bibliska arvet på djupet.
Men på påståendet att vi åter igen söker de moraliska ankarna är hon tveksam.
– Jag är inte så säker på att den offentlighet som återspeglas i media är särskilt intresserad av en fördjupad moralisk och etisk blick. Även om #metoo väckte viktiga etiska frågor, så tycker jag att en del av de mediedrev som iscensatts under hösten utmärkts av en påtaglig frånvaro av medieetiska överväganden och självkritik. Den djungelns lag som råder i sociala medier spiller allt oftare över på hur traditionella medier agerar, vilket i sin tur spiller över på den vidare offentligheten.
Däremot, menar hon, att teologin skulle kunna bidra till en mer kritisk och etiskt medveten offentlighet.
– I det bibliska arvet finns en fantastisk känsla för den komplexa varelse som människan är. Detta återspeglas inte minst i de bibliska berättelserna, som ständigt lär oss att människan sällan är rakt igenom god eller ond. Berättelser som den om kung Davids liv eller om Jesus och kvinnan som håller på att bli stenad kallar oss till ödmjukhet och självkritik. Vem är jag att kasta den första stenen? Vad säger att inte även jag kan bli förblindad av min egen makt?
Du blir den sjunde kvinnan i Akademien, hur ser du på det?
– Jag tror att varje institution, arbetsplats eller organisation mår bra av god könsfördelning. Men jag tror också att det är viktigt med människor från olika social och kulturell bakgrund för att skapa en kreativ miljö. I och med #metoo har mäns övergrepp mot kvinnor hamnat i fokus, med rätta. Men det får inte stanna där. Det finns andra former av förtryck som hamnat helt i skuggan den gångna hösten. Exempelvis de rasistiska övergrepp som många människor får utstå dagligen i vårt samhälle. Könsförtryck är med andra ord inte det enda och kanske inte heller det mest akuta förtryck vi brottas med i Sverige 2018. Det är bra att det blir fler kvinnor i Akademien precis som i andra samhällsinstitutioners toppskick, men framför allt behövs människor med gott omdöme och en humanistisk människosyn.
Vi har precis avslutat ett reformationsår, hur relevant är Luther idag enligt dig?
– Jag skulle säga att Luther är ett utmärkt exempel på det jag var inne på tidigare om det bibliska arvets känsla för människans komplexitet. Både i sin teologi och i det vi vet om honom biografiskt. Luther betydde oerhört mycket för vad man med ett haltande uttryck kan kalla för teologins demokratisering: Bibeln på folkspråk, uppvärderandet av människans världsliga kall, kritiken av avlatshandeln och så vidare. Men det finns också en mörk sida av Luther: hans uppmaning till de besuttna att med urskillningslöst våld slå ner bondeupproren på 1520-talet och hans lika våldsamma utfall mot judar några decennier senare.
– Det är mot denna bakgrund något av en ironi att mycket av det som skrivits om Luther under det gångna året varit antingen demoniserande eller idealiserande. Luther själv var ju den förste att framhålla att människan alltid är både syndare och rättfärdig. En rätt usel och bristfällig syndare för det mesta. Men i tron och med Guds nåds kraft rättfärdig. Och just vetskapen om att hon i Guds ögon är rättfärdig ger henne i bästa fall mod att höja sig över sitt eget sämre jag och bli en bättre människa mot sin nästa. Här finns mycket av värde även för våra nutida diskussioner om vad det är att vara människa.
»A new day is on the horizon! And when that new day finally dawns, It will be because of a lot of magnificent women … and some pretty phenomenal men fighting hard to make sure that they will be the leaders who take us to the time when nobody ever has to say ’Me too’ again.«
Så avslutade Oprah Winfrey sitt tal på årets Golden Globe-gala, ett tal som fick stort gehör och som mötte mycket positiv respons. Ja, det var ett tal som fick hashtaggen #Oprah2020 att »trenda« på twitter. Röster (många röster!) höjdes för att Oprah skulle bli USA:s nästa president efter valet 2020.
Att Oprah lyfts fram som presidentkandidat efter ett tal som detta visar hur stora svallvågorna faktiskt är av #metoo-uppropen som dragit fram över västvärlden, och på ett alldeles särskilt sätt över Sverige under hösten.
Det är dock en sak med fina upprop och kampanjer, men vad händer nu då? Vad leder detta jobbiga, men ack så viktiga, upprop till? Och vad blir vår roll i EFS och Salt och, framför allt, vår roll som kristna, som Kristusbärare, som ljus och salt?
Jesus klappade inte kvinnan vid Sykars brunn på huvudet och sa »lilla flicka«, nej, han mötte henne som en viktig person trots att ingen såg henne som en viktig person. Jesus avfärdade inte Maria för att hon struntade i hushållssysslorna som på den tiden (bara) var kvinnors uppgift, utan han mötte henne som en viktig person och lät henne vara med i gemenskapen. Båda dessa möten var revolutionerande på Jesu tid. Jesus mötte kvinnor med respekt och värdighet på ett sätt olikt hur några andra män, eller kvinnor för den delen, gjorde på den tiden.
Som vår missionsföreståndare så tydligt markerade i ett tidigare nummer av Budbäraren är trakasserier och övergrepp inte något vi är förskonade ifrån i EFS och Salt. Vi är många skyldiga, på ett sätt eller ett annat. Vi har misslyckats. Vi har inte mött kvinnor med den respekt Jesus mötte dem med. Och vi måste svälja vår stolthet och ödmjuka oss inför det faktum att vi misslyckats. Misslyckats med att möta vår nästa så som Jesus mötte sin nästa, misslyckats med att vara Kristusljus.
Och vårt mål som kristna är att vara just det, Kristusljus, att bli Kristuslika och möta människor med den respekt som Jesus mötte människor. Därför måste vi resa oss upp, titta oss i spegeln och säga att tiden är inne, tiden för förändring. Låt oss blicka framåt: »A new day is on the horizon.« Låt oss fästa blicken på ljuset som stiger över horisonten. Jag och många unga vill. Vill du?
Jonatan Janerheim
Ordförande Salt
Gudstjänstens roll som en sändning ut i livet underströks än tydligare förr, i almanackor före 1970-talet. Där stod söndagen nämligen som veckans första dag, inte dess sista. Därmed började den kristnes vecka med att mötas till gudstjänst. För att få kraft och bli sänd till att leva som kristen veckans återstående sex dagar.
Det viktigaste inslaget i sändningen är välsignelsen. Det var med välsignelsen som Jesus också avslutade sin jordiska gudstjänst: »Medan han välsignade dem, lämnade han dem och fördes upp till himlen.« (Luk 24:51) Ordet välsigna är inte helt enkelt att förklara – och så ska det vara. Alla ord i gudstjänsten låter sig inte fångas fullt ut. Om så vore fallet riskerar gudstjänsten att bli mer av ett mänskligt än ett gudomligt möte. Bibeln ger oss ändå bilder till hjälp för att ana något av välsignelsens innebörd. Den är som regn, när det vattnar torr jord. »Med regnskurar gör du jorden mjuk, du välsignar det som växer.« (Psalt 65:11) Regnet välsignar jorden. Det är en gåva från ovan som ger jorden liv på nytt. Så är också välsignelsen en gåva, något som vi tar emot. »Ta emot Herrens välsignelse …« inleder ju prästen med att säga. Att ta emot välsignelsen är en del i den livslånga övningen att se hela livet som en gåva från Gud. Den som tror att livet och vad det rymmer främst är ett resultat av egen strävan, lurar sig själv. Välsignelsen ger ord åt denna gåva. Att församlingen reser sig upp, tillhör väl just detta att ta emot en gåva. Det gör vi sällan sittande. Med välsignelsen i ryggen sänds vi sedan ut att vara till välsignelse för andra. Kort sagt, att vara en del av Guds gåva till våra medmänniskor.
Det har i dag blivit allt vanligare att säga »Herren välsignar dig« i stället för »Herren välsigne dig«. Det kan tyckas vara en grammatisk detalj. Men i själva verket skiljer sig betydelserna något. Det första uttrycker något som man vet händer, medan det andra är en tillönskan. Svenska Akademien var en av de instanser som uttryckte sin tveksamhet till denna förskjutning i sitt remissvar till ny handbok: »Med optativformulering (från latinets opto = önska) uttrycks en förhoppning om att Herren skall välsigna församlingen (men avgörandet ligger utanför den talandes makt), i alternativet är välsignandet ett faktum. […] Detta förefaller vara en teologiskt icke trivial fråga.« En tankeställare från våra språkvetare.
Förhoppningsvis har gudstjänsten blivit den kraftkälla den är tänkt att vara, inför den kommande veckan. Men inte alltid. Här följer tre hinder som kan stjälpa gudstjänstens välsignelser. Den första är andras ansvar, den andra mitt eget och den tredje kräver Guds beskydd att bli bevarad ifrån.
Utanförskap: Blir jag medräknad? Märks det att jag kommer? Talet om att vara sedd av Gud klingar ganska fort av ifall vi inte blir sedda av varandra. Här har varje gudstjänstfirare en del i att Guds tilltal blir levande, genom att vi räcker grannen handen eller ger en vänlig blick.
Betraktare: Vi har en tendens att ibland sätta oss på kritikernas åskådarläktare. Alla som suttit på en idrottsläktare vet att därifrån tycker man sig veta bäst vad som bör göras eller vad som skulle ha gjorts. Hur sköts det här egentligen …? Tyvärr får den onde en gratis frispark när vi sätter oss på denna läktare. Den som vill kliva ned därifrån kan därför öva sig i att inte se gudstjänsten som något man besöker. I stället är den något man firar eller deltar i. Alla är vi med på gudstjänstens spelplan, även om inte alla är forwards, för att fortsätta att låna bilden från sportens värld. En god regel är att be för dem som agerar längst fram, minst lika ofta som vi vädrar åsikter om deras agerande.
Förlorad förväntan: Är det verkligen så att Gud vill tala till oss – till mig? Alltför lätt kan vi förlora tron på att gudstjänsten bär på ett tilltal. Kanhända har det förutsägbara blivit ett vaccin mot din förväntan. De som vandrade till Jerusalems tempel fick i områdets portar ett motgift till denna »jag kan det där«-vaccinering. Upp till tempelmuren finns på den södra sidan en lång trappa med ett flertal olika portar längst upp. Än i dag kan vi se dem igenmurade vid utgrävningarna i Davids stad. Den som kom till templet fick lära sig att inte passera in och ut genom samma port. Som en påminnelse om att något skett därinne. Man är aldrig exakt densamme efter ett möte med levande Gud.
Till dig som förlorat din förväntan. Låt Jesu ord till farisén Simon utgöra rubrik till gudstjänsten nästa söndag: »Simon, jag har något att säga dig.« Gör sedan Simons svar till ditt: »Säg det, mästare.« (Luk 7:40)
Först när Sofia Lilly Jönsson kritiserar frikyrkoteologer på sin blogg får hon svar. En dialog inleds. Vart dialogen bär någonstans kan man ännu inte veta, det intressanta är att det bara tio minuter efter att Sofia publicerat inlägget, så får hon se hur en av dem hon vänder sig till i sitt numera omtalade blogginlägg »Killarna« – en frustrerad uppgörelse med formella och informella maktstrukturer i kyrkan – blir bland de första att dela det på Facebook.
Som en av Sveriges främsta kyrkokritiker – i Svenska Dagbladet, hennes egen tidskrift Evangelium och på den egenbetitlade bloggen – gör hon sin röst hörd. Med en skicklig penna och oräddhet har hon under många år pekat på problem hos makten i Svenska kyrkan. Något som fått hennes texter att både delats flitigt på internet och gjort många engagerade. Men från den kyrkoledning som hon riktat sin kritik mot har det ekat tyst.
– När man säger att kyrkan är i kris försöker de göra allt vad de kan för att tysta en, säger Sofia. Det stämmer inte med propagandabilden som de tror att kyrkan ska ha. De kan inte bannbulla mig för jag är ingen präst, men de kan låtsas att jag inte finns. Jag har skrivit artiklar i Svenska Dagbladet och Expressen, men man får aldrig svar, säger hon och konstaterar:
– Makthavarna i Svenska kyrkan har lärt sig att det är allra bäst att sitta still i båten. De dementerar allt och lägger sedan locket på. Men på det sättet kommer man ingenvart. Alla problem som sopas under mattan försvinner ju inte. I längden gör man bara det onda värre.
Så hur kom hon hit? Hur blev hon kyrkans kritiska röst i Mediesverige? För det var nog allt annat än vad hon trodde under uppväxten i Huddinge i Stockholm. Med en barndom ackompanjerad av Bach och stort musikintresse fanns drömmen om en musikkarriär.
– Pappa var pianist och hade organistexamen. Han jobbade inte i kyrkan, men han spelade där ibland. Så som en del prästbarn har mött kyrkan genom bordsbön och predikan, mötte jag den genom musiken. Det hände att jag fick sitta på orgelpallen och vända noter. Kyrkorum har alltid känts som hemma för mig.
Men vad Sofia inte visste var att hon, på våren strax innan hon skulle fylla 30, och efter ett debutskivsläpp som fått sig en törn av fildelningsrevolutionen, skulle få uppleva något i ett kyrkorum som skulle innebära att hennes liv blev förvandlat för alltid.
Hon bodde i Flemingsberg på den tiden och gick ofta in en sväng i kyrkan på väg från affären i centrum.
– Jag tände ett ljus och satt där en stund. Jag gick aldrig på gudstjänst, det tänkte jag inte ens på att det fanns. Jag satt mest där i det tomma kyrkorummet en stund.
I entrén till kyrkan låg en uppslagen barnbibel. När skärtorsdagen kom passade Sofia sin systerson och hon tog med honom till kyrkan.
– Vi satt där en stund och läste barnbibeln. Han frågade varför Jesus dödades. Jag försökte förklara: »Jag tror de var avundsjuka på honom. Han var så omtyckt, de stod inte ut med det.«
Det var något i det där som fastnade i Sofia, vilket ledde fram till att hon söndagen därpå gick till högmässan. Utan att tänka på att det var Uppståndelsesöndagen.
– När jag kom ut därifrån var aprilhimlen alldeles blå och klar. Inget spektakulärt hade hänt, men det hade gått upp för mig vad det betydde att Jesus lever.
För Sofia blev det naturligt att nu vilja bli en del av kyrkan.
– Jag kände: »Nu är jag här, jag vill vara med!« Kyrkan var ju redan hemma. Men jag upptäckte ganska snart att Svenska kyrkan inte är vad de säger. De kan inte härbärgera det här, när en människa i stort sett lämnar hela sin bakgrund bakom sig. Man kanske inte blir förskjuten som omvänd svensk i ett sekulärt sammanhang, men man kan bli väldigt ensam med sin tro. Och man kommer som vuxen till kyrkan med en massa kompetens och lust med sig, och blir hänvisad färdiga roller. Det är det som församlingar som S:ta Clara och Allhelgonakyrkan har förstått och gör rätt. De tar emot människors hela offer och därför vill människor vara där.
Sofia ville bygga kyrka, men när ingen dörr öppnades då hon ville engagera sig ideellt för musiken började hon söka tjänster i kyrkan.
– Det var som ett tv-spel där man inte kan ta sig förbi den första världen. Man får sitta i bänken med en psalmbok, alla är jättesnälla. Men att ta sig vidare från den bänken går inte i Svenska kyrkan för den är så professionaliserad.
År 2009, tre år efter att hon kommit till tro, gick Sofia ur Svenska kyrkan. Hon startade en blogg och skrev om sin upplevelse:
– Jag skrev: »Jag har gjort allt ni säger att man ska göra, jag motsvarar allt ni säger att ni önskar ha. Jag är bara en vanlig kristen som kommit in här, men ni släpper inte in mig.« Det visade sig att det var många som kände igen sig. Till och med präster och andra verksamma känner att de inte kommer in i kyrkan.
Hon utbildade sig till musikvetare och blev musikkritiker i Svenska Dagbladet, men hon fortsatte att skriva kritiskt om maktstrukturer och problem i kyrkan på sin blogg. Något som Svenska Dagbladet skulle komma att snappa upp och låta henne skriva om i tidningen. I dag har Sofia skrivit en mängd kyrkokritiska artiklar, om alltifrån kyrkovalet till direkta kommentarer till högsta ledningen i Svenska kyrkan. Varför?
– Jag kan inte låta bli. Det är svaret. Det är så viktigt. Jag tror också att jag haft en uppgift att sätta ljus på det här. Att Svenska kyrkan har ett politiskt system och hur det ser ut, det har nog andra journalister lärt sig mer om från det jag har skrivit. Om ledarsidorna läser det man skriver får man inflytande.
– Kyrkokritik är reformation, precis som hos Luther. Jag är långt ifrån först eller ensam om att kritisera Svenska kyrkan, men jag har nog lyckats göra mig hörd därför att jag skriver så att många förstår. I vår tid handlar det också mycket om att bara ge kunskap om kyrkan och tron.
Att vara troende och kyrkokritiker, hur går det?
– Kyrkokritiken är inget som står utanför kyrkan. Den utmanar stelnade former inifrån, som hos profeterna och i radikala klosterrörelser. Det är inte svårt att skilja mellan kyrkans organisation och förkunnelse när man vet vad som är vad. Jag tycker att Svenska kyrkan är en bra kyrka när den är som den ska.
Men går det att lösa konflikter i det offentliga rummet?
– Det är verkligen frågan. En del skulle nog säga att det är sådana som jag som skapar konflikter. Men kyrkan finns ju i det offentliga rummet och har massor av medlemmar, så vi måste väl diskutera där alla kan vara med? Sedan har jag tagit stora smällar som inte så många ser för att de inte förstår vad det innebär att vara så synlig.
Hon liknar sig själv vid en krockdocka.
– En krockdocka är en jätteviktig sak för en biltestare om man använder den rätt. Om man tittar i slow motion på var skadorna sitter så lär man sig bilens svagheter. Det går att lära sig något av haveriet. Det bästa är ju när man kan identifiera bristerna i förväg förstås.
Hon citerar den romersk-katolske prästen Anders Piltz, om att orka ta till sig kritik:
– Han säger att det är som bilprovningen. Det är jobbigt att inse att man måste åtgärda fel, men man är väldigt glad för att bromsarna fungerar den dagen man håller på att köra in i ett träd.
– Om jag har tagit ett stort kliv som andra tycker är åt rätt håll, som nu med »Killarna«-inägget, då har de andra en plikt att fortsätta att ta åtminstone små steg. Det är det som inte har fungerat i Svenska kyrkan. Några har gjort jättestora offer och så har alla andra stått kvar och tittat på.
Hur undviker du att bli sårad och bitter?
– Det gör jag inte. Jag har många känslor som gör ont och är besviken på massor av människor. Men jag tror inte att jag har valt det här så som man väljer vart man ska åka på semester. Kristendomen går väl inte ut på att vi ska söka lyckan, utan att vi ska söka sanningen. Där finns mycket glädje och mening också när man känner att man hittat rätt.
I blogginlägget »Killarna« beskriver Sofia sin ställning i Svenska kyrkan som en byggnadsställning som hon byggt upp själv runt kyrkan, där hon klättrar upp och skriker genom stängda fönster till förvånade människor som står därinne, vilket säger något om hur hon upplever att hennes kritik tas emot.
– Kyrkoherdar måste lära sig att odla kulturer där man vågar tala kritiskt, inte bara lyfta fram de goda exemplen. Det gör inte att problemen försvinner. Man måste träna sig i att prata om makt. Det finns i kyrkan en snällhetskultur och konflikträdsla, och de som har makt i kyrkan verkar inte föra något samtal om det. Du som har ett ämbete, bär det och våga ha ett levande samtal utan att ta kritiken personligt.
Vilken förändring bör ske när det gäller maktstrukturen i Svenska kyrkan?
– Den största förändringen måste ske inom oss själva. Många sitter fast i sina skyttegravar och vill att någon annan ska fixa problemet. Alla måste inse att de har ansvar och möjligheter och fundera på hur den egna pusselbiten ser ut. Och i församlingarna ska de lita på att de som kommer är kallade att vara mer än publik, precis som de är. Lita på att Jesus drar och ge rum för det, i stället för proppfulla verksamhetsplaner. En konkret sak som skulle förändra allt redan i morgon är om alla församlingar införde bibelstudier och daglig bön.
Så hur gick det med kritiken mot frikyrkoteologerna? Jo, den som har örat mot marken vet att Sofia satte något i rullning, vilket gjort att allt fler vågar prata om just det: makt och maktstrukturer. Och visst är det ett faktum att även Sofia själv är en maktfaktor. Innan vi avslutar frågar jag henne om det, och hennes svar slår nog huvudet på spiken:
– I mitt inlägg talar jag om skribenter som aldrig använder mitt namn i sina artiklar om Svenska kyrkan, som ett exempel på vem man lyfter fram. Men när jag skriver det tänker jag också: »Vem är det jag själv inte lyfter fram?« Jag refererar kända författare men kanske inte någon okänd person i ett kommentarfält, som har sagt något bra. Det påminner mig om Saligprisningarna; att titta på vem det är som är min nästa. Vem är det som är under mig? Vems fötter är det jag ska tvätta?
United Malmö har idag, söndagen den 4 februari 2018, vid ett extra årsmöte med kvalificerad majoritet på 70,5 % beslutat att ansöka om medlemskap i EFS och att ansöka om associativt medlemskap i Pingst FFS.
Man kan konstatera att detta är ett stort beslut, samtidigt som det är en naturlig konsekvens av församlingens utveckling under många år. Vi har under denna utveckling upptäckt rikedomarna i det lutherska och rosenianska arvet och rört oss mot kyrkans evangeliska centrum. Det känns därför bra att få slutföra denna process och naturligt att nu få ansluta oss till EFS och ägna vår energi åt vårt uppdrag som kyrka i Malmö.
EFS är en unik plattform i kristenheten som en missions- och förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. EFS är djupt förankrad i luthersk-evangelisk teologi med ett starkt fokus på mission och har en stor öppenhet för andlig förnyelse. Här finns en välbalanserad mix av det bästa från både folkkyrka och frikyrka; här finns även goda kyrkliga ordningar tillsammans med en flexibel hållning med det övergripande syftet att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd.
Vi tror att framtiden tillhör ekumeniken där olika traditioner i Kristi kropp finner och berikar varandra. Vår önskan är att fortsatt relatera till vårt nätverk inom Pingströrelsen och alla våra syskon där. För oss är det viktigt att ha goda relationer med hela Kristi kropp, inte minst med pingströrelsen som United har sin bakgrund i. Rent formellt är det deltagarna på Pingst FFS Rådslag i maj som tar ställning till vår förfrågan om associativt medlemsskap, i enlighet med paragraf fem i Pingst FFS stadgar från 2015-05-08.
Nästa naturliga steg är att förberedelser påbörjas för prästvigning av några av församlingens pastorer och att sakramenten kommer att förvaltas i enlighet med Svenska kyrkans ordning. I övrigt fortsätter vårt gudstjänst- och församlingsliv som vanligt. Vi ser med tillförsikt fram emot detta nästa steg i församlingens historia och vad Gud har förberett för oss.
Församlingsledningen
i United Malmö
