Som kvinna och ledare lyfter jag ofta problematiken med att människor i all välvilja tycker att det är roligt att jag är ung och kvinna i våra sammanhang. Det lyfts fram som att det är den främsta anledningen till varför jag är där jag är. Jag är långt ifrån den enda kvinna i vår rörelse som fått höra detta. Ibland hör jag mig själv säga samma sak till unga ledare, och när det händer försöker jag stanna upp och ifrågasätta mig själv. Jag vill inte att en ny generation kvinnor med ledarkallelse ska känna sig förminskade och börja ifrågasätta sitt värde bara för att det enda andra ser är ålder och kön. För så har det varit för mig. Från början kunde jag tycka att det var roligt att människor gladde sig över mig, tills jag började inse att det inte var för mig som person som de gladde sig utan för mina egenskaper som jag av omständigheter råkade besitta, men som inte var unika för mig. Det blev svårare och svårare att se vad Gud lagt ner i mig. Det har lett till att jag har pendlat mycket mellan att känna mig förminskad och reducerad till något som är mycket mindre än det jag är skapad till. Jag kan fortfarande, trots de uppdrag jag står i, brottas med mitt värde som den jag är och fundera på om jag får göra det jag gör.

När jag fastnar i de tankegångarna brukar jag hämta kraft i orden från Gal 3:28: »Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.« Jag behöver inte fastna i att jag är kvinna utan får vila i att min identitet i Kristus är mycket större. Genom dopet tillhör vi Kristus. Den tillhörigheten innebär att vi har ställt oss till förfogande för hans kallelse. Han har valt att ta mig i tjänst och låta mig verka i mina gåvor. Vem är jag att säga nej till den kallelsen?

Genom #Metoo-rörelsen har många olika sorters maktstrukturer avslöjats. I kyrkan är vi på intet sätt förskonade. Även här är det svårt att hävda sig som kvinna, särskilt om man bär på en ledarkallelse. Man behöver jobba dubbelt så hårt, tänka igenom det man säger en extra gång och ha rätt mycket skinn på näsan för att inte låta sig klappas på huvudet. Till detta kan vi lägga alla de outtalade förväntningar som finns på de kvinnor som kliver fram som ledare, kanske inte minst i fråga om egenskaper. Det händer något med en när man behöver hävda sig på en manlig arena. För mig har det inneburit att jag fått höra att jag är manlig i mitt ledarskap. Man hade förväntat sig en mer inlyssnande och mjuk ledarstil när jag snarare visat mig väldigt direkt och rak. För mig behöver inte de olika egenskaperna alltid stå i motsats till varandra, men det blir ett problem när vi ger egenskaperna en manlig eller kvinnlig etikett.

Det finns en gråzon i maktstrukturen som till viss del medför respekt för kvinnor och det är prästämbetet. Jag har stor respekt för de som bär på en prästkallelse, så min reflektion kommer från ett utifrånperspektiv. Det finns någonting som prästämbetet medför, som man inte kan komma åt när man själv inte är prästvigd. Prästvigda kvinnor inbjuds ofta i större utsträckning till männens arena eftersom ämbetet i sig medför respekt. För mig som inte bär på en prästkallelse men likväl har en ledarkallelse blir skillnaden påtaglig, jag står lite vid sidan om.

I Bibelns första kapitel står det: »Gud skapade männi­skan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.«  (1 Mos 1:27)

Utifrån skapelseberättelsen är alltså både män och kvinnor nödvändiga för att göra beskrivningen av människan som Guds avbild rättvisa. Endast tillsammans kan vi ge den återspegling av Gud och hans egenskaper som vi som människor är kallade att ge.

• Della
• Twittra