Gudstjänstens roll som en sändning ut i livet underströks än tydligare förr, i almanackor före 1970-talet. Där stod söndagen nämligen som veckans första dag, inte dess sista. Därmed började den kristnes vecka med att mötas till gudstjänst. För att få kraft och bli sänd till att leva som kristen veckans återstående sex dagar.
Det viktigaste inslaget i sändningen är välsignelsen. Det var med välsignelsen som Jesus också avslutade sin jordiska gudstjänst: »Medan han välsignade dem, lämnade han dem och fördes upp till himlen.« (Luk 24:51) Ordet välsigna är inte helt enkelt att förklara – och så ska det vara. Alla ord i gudstjänsten låter sig inte fångas fullt ut. Om så vore fallet riskerar gudstjänsten att bli mer av ett mänskligt än ett gudomligt möte. Bibeln ger oss ändå bilder till hjälp för att ana något av välsignelsens innebörd. Den är som regn, när det vattnar torr jord. »Med regnskurar gör du jorden mjuk, du välsignar det som växer.« (Psalt 65:11) Regnet välsignar jorden. Det är en gåva från ovan som ger jorden liv på nytt. Så är också välsignelsen en gåva, något som vi tar emot. »Ta emot Herrens välsignelse …« inleder ju prästen med att säga. Att ta emot välsignelsen är en del i den livslånga övningen att se hela livet som en gåva från Gud. Den som tror att livet och vad det rymmer främst är ett resultat av egen strävan, lurar sig själv. Välsignelsen ger ord åt denna gåva. Att församlingen reser sig upp, tillhör väl just detta att ta emot en gåva. Det gör vi sällan sittande. Med välsignelsen i ryggen sänds vi sedan ut att vara till välsignelse för andra. Kort sagt, att vara en del av Guds gåva till våra medmänniskor.
Det har i dag blivit allt vanligare att säga »Herren välsignar dig« i stället för »Herren välsigne dig«. Det kan tyckas vara en grammatisk detalj. Men i själva verket skiljer sig betydelserna något. Det första uttrycker något som man vet händer, medan det andra är en tillönskan. Svenska Akademien var en av de instanser som uttryckte sin tveksamhet till denna förskjutning i sitt remissvar till ny handbok: »Med optativformulering (från latinets opto = önska) uttrycks en förhoppning om att Herren skall välsigna församlingen (men avgörandet ligger utanför den talandes makt), i alternativet är välsignandet ett faktum. […] Detta förefaller vara en teologiskt icke trivial fråga.« En tankeställare från våra språkvetare.
Förhoppningsvis har gudstjänsten blivit den kraftkälla den är tänkt att vara, inför den kommande veckan. Men inte alltid. Här följer tre hinder som kan stjälpa gudstjänstens välsignelser. Den första är andras ansvar, den andra mitt eget och den tredje kräver Guds beskydd att bli bevarad ifrån.
Utanförskap: Blir jag medräknad? Märks det att jag kommer? Talet om att vara sedd av Gud klingar ganska fort av ifall vi inte blir sedda av varandra. Här har varje gudstjänstfirare en del i att Guds tilltal blir levande, genom att vi räcker grannen handen eller ger en vänlig blick.
Betraktare: Vi har en tendens att ibland sätta oss på kritikernas åskådarläktare. Alla som suttit på en idrottsläktare vet att därifrån tycker man sig veta bäst vad som bör göras eller vad som skulle ha gjorts. Hur sköts det här egentligen …? Tyvärr får den onde en gratis frispark när vi sätter oss på denna läktare. Den som vill kliva ned därifrån kan därför öva sig i att inte se gudstjänsten som något man besöker. I stället är den något man firar eller deltar i. Alla är vi med på gudstjänstens spelplan, även om inte alla är forwards, för att fortsätta att låna bilden från sportens värld. En god regel är att be för dem som agerar längst fram, minst lika ofta som vi vädrar åsikter om deras agerande.
Förlorad förväntan: Är det verkligen så att Gud vill tala till oss – till mig? Alltför lätt kan vi förlora tron på att gudstjänsten bär på ett tilltal. Kanhända har det förutsägbara blivit ett vaccin mot din förväntan. De som vandrade till Jerusalems tempel fick i områdets portar ett motgift till denna »jag kan det där«-vaccinering. Upp till tempelmuren finns på den södra sidan en lång trappa med ett flertal olika portar längst upp. Än i dag kan vi se dem igenmurade vid utgrävningarna i Davids stad. Den som kom till templet fick lära sig att inte passera in och ut genom samma port. Som en påminnelse om att något skett därinne. Man är aldrig exakt densamme efter ett möte med levande Gud.
Till dig som förlorat din förväntan. Låt Jesu ord till farisén Simon utgöra rubrik till gudstjänsten nästa söndag: »Simon, jag har något att säga dig.« Gör sedan Simons svar till ditt: »Säg det, mästare.« (Luk 7:40)
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet