Maktens utmanare

Makt bör alltid handla om att betjäna, så att ha makt är ett ansvar. Och den måste få utmanas. Men att utmana makten är att ta en risk. En risk som kan innebära att du inte ens får svar. Något Sofia Lilly Jönsson, som i ledande svenska medier kritiserar kyrkan, känner igen sig i. Vad gör det med henne?

Först när Sofia Lilly Jönsson kritiserar frikyrkoteologer på sin blogg får hon svar. En dialog inleds. Vart dialogen bär någonstans kan man ännu inte veta, det intressanta är att det bara tio minuter efter att Sofia publicerat inlägget, så får hon se hur en av dem hon vänder sig till i sitt numera omtalade blogginlägg »Killarna« – en frustrerad uppgörelse med formella och informella maktstrukturer i kyrkan – blir bland de första att dela det på Facebook.

Som en av Sveriges främsta kyrkokritiker – i Svenska Dagbladet, hennes egen tidskrift Evangelium och på den egenbetitlade bloggen – gör hon sin röst hörd. Med en skicklig penna och oräddhet har hon under många år pekat på problem hos makten i Svenska kyrkan. Något som fått hennes texter att både delats flitigt på internet och gjort många engagerade. Men från den kyrkoledning som hon riktat sin kritik mot har det ekat tyst.

– När man säger att kyrkan är i kris försöker de göra allt vad de kan för att tysta en, säger Sofia. Det stämmer inte med propagandabilden som de tror att kyrkan ska ha. De kan inte bannbulla mig för jag är ingen präst, men de kan låtsas att jag inte finns. Jag har skrivit artiklar i Svenska Dagbladet och Expressen, men man får aldrig svar, säger hon och konstaterar:

– Makthavarna i Svenska kyrkan har lärt sig att det är allra bäst att sitta still i båten. De dementerar allt och lägger sedan locket på. Men på det sättet kommer man ingenvart. Alla problem som sopas under mattan försvinner ju inte. I längden gör man bara det onda värre.

Så hur kom hon hit? Hur blev hon kyrkans kritiska röst i Mediesverige? För det var nog allt annat än vad hon trodde under uppväxten i Huddinge i Stockholm. Med en barndom ackompanjerad av Bach och stort musikintresse fanns drömmen om en musikkarriär.

– Pappa var pianist och hade organistexa­men. Han jobbade inte i kyrkan, men han spelade där ibland. Så som en del prästbarn har mött kyrkan genom bordsbön och predikan, mötte jag den genom musiken. Det hände att jag fick sitta på orgelpallen och vända noter. Kyrkorum har alltid känts som hemma för mig.

Men vad Sofia inte visste var att hon, på våren strax innan hon skulle fylla 30, och efter ett debutskivsläpp som fått sig en törn av fildelningsrevolutionen, skulle få uppleva något i ett kyrkorum som skulle innebära att hennes liv blev förvandlat för alltid.

Hon bodde i Flemingsberg på den tiden och gick ofta in en sväng i kyrkan på väg från affären i centrum.

– Jag tände ett ljus och satt där en stund. Jag gick aldrig på gudstjänst, det tänkte jag inte ens på att det fanns. Jag satt mest där i det tomma kyrkorummet en stund.

I entrén till kyrkan låg en uppslagen barnbibel. När skärtorsdagen kom passade Sofia sin systerson och hon tog med honom till kyrkan.

– Vi satt där en stund och läste barnbibeln. Han frågade varför Jesus dödades. Jag försökte förklara: »Jag tror de var avundsjuka på honom. Han var så omtyckt, de stod inte ut med det.«

Det var något i det där som fastnade i Sofia, vilket ledde fram till att hon söndagen därpå gick till högmässan. Utan att tänka på att det var Uppståndelsesöndagen.

– När jag kom ut därifrån var aprilhimlen alldeles blå och klar. Inget spektakulärt hade hänt, men det hade gått upp för mig vad det betydde att Jesus lever.

För Sofia blev det naturligt att nu vilja bli en del av kyrkan.

– Jag kände: »Nu är jag här, jag vill vara med!« Kyrkan var ju redan hemma. Men jag upptäckte ganska snart att Svenska kyrkan inte är vad de säger. De kan inte härbärgera det här, när en människa i stort sett lämnar hela sin bakgrund bakom sig. Man kanske inte blir förskjuten som omvänd svensk i ett sekulärt sammanhang, men man kan bli väldigt ensam med sin tro. Och man kommer som vuxen till kyrkan med en massa kompetens och lust med sig, och blir hänvisad färdiga roller. Det är det som församlingar som S:ta Clara och Allhelgonakyrkan har förstått och gör rätt. De tar emot människors hela offer och därför vill människor vara där.

Sofia ville bygga kyrka, men när ingen dörr öppnades då hon ville engagera sig ideellt för musiken började hon söka tjänster i kyrkan.

– Det var som ett tv-spel där man inte kan ta sig förbi den första världen. Man får sitta i bänken med en psalmbok, alla är jättesnälla. Men att ta sig vidare från den bänken går inte i Svenska kyrkan för den är så professionaliserad.

År 2009, tre år efter att hon kommit till tro, gick Sofia ur Svenska kyrkan. Hon startade en blogg och skrev om sin upplevelse:

– Jag skrev: »Jag har gjort allt ni säger att man ska göra, jag motsvarar allt ni säger att ni önskar ha. Jag är bara en vanlig kristen som kommit in här, men ni släpper inte in mig.« Det visade sig att det var många som kände igen sig. Till och med präster och andra verksamma känner att de inte kommer in i kyrkan.

Hon utbildade sig till musikvetare och blev musikkritiker i Svenska Dagbladet, men hon fortsatte att skriva kritiskt om maktstrukturer och problem i kyrkan på sin blogg. Något som Svenska Dagbladet skulle komma att snappa upp och låta henne skriva om i tidningen. I dag har Sofia skrivit en mängd kyrkokritiska artiklar, om alltifrån kyrkovalet till direkta kommentarer till högsta ledningen i Svenska kyrkan. Varför?

– Jag kan inte låta bli. Det är svaret. Det är så viktigt. Jag tror också att jag haft en uppgift att sätta ljus på det här. Att Svenska kyrkan har ett politiskt system och hur det ser ut, det har nog andra journalister lärt sig mer om från det jag har skrivit. Om ledarsidorna läser det man skriver får man inflytande.

– Kyrkokritik är reformation, precis som hos Luther. Jag är långt ifrån först eller ensam om att kritisera Svenska kyrkan, men jag har nog lyckats göra mig hörd därför att jag skriver så att många förstår. I vår tid handlar det också mycket om att bara ge kunskap om kyrkan och tron.

Att vara troende och kyrkokritiker, hur går det?

– Kyrkokritiken är inget som står utanför kyrkan. Den utmanar stelnade former inifrån, som hos profeterna och i radikala klosterrörelser. Det är inte svårt att skilja mellan kyrkans organisation och förkunnelse när man vet vad som är vad. Jag tycker att Svenska kyrkan är en bra kyrka när den är som den ska.

Men går det att lösa konflikter i det offentliga rummet?

– Det är verkligen frågan. En del skulle nog säga att det är sådana som jag som skapar konflikter. Men kyrkan finns ju i det offentliga rummet och har massor av medlemmar, så vi måste väl diskutera där alla kan vara med? Sedan har jag tagit stora smällar som inte så många ser för att de inte förstår vad det innebär att vara så synlig.

Hon liknar sig själv vid en krockdocka.

– En krockdocka är en jätteviktig sak för en biltestare om man använder den rätt. Om man tittar i slow motion på var skadorna sitter så lär man sig bilens svagheter. Det går att lära sig något av haveriet. Det bästa är ju när man kan identifiera bristerna i förväg förstås.

Hon citerar den romersk-katolske prästen Anders Piltz, om att orka ta till sig kritik:

– Han säger att det är som bilprovningen. Det är jobbigt att inse att man måste åtgärda fel, men man är väldigt glad för att bromsarna fungerar den dagen man håller på att köra in i ett träd.

– Om jag har tagit ett stort kliv som andra tycker är åt rätt håll, som nu med »Killarna«-inägget, då har de andra en plikt att fortsätta att ta åtminstone små steg. Det är det som inte har fungerat i Svenska kyrkan. Några har gjort jättestora offer och så har alla andra stått kvar och tittat på.

Hur undviker du att bli sårad och bitter?

– Det gör jag inte. Jag har många känslor som gör ont och är besviken på massor av människor. Men jag tror inte att jag har valt det här så som man väljer vart man ska åka på semester. Kristendomen går väl inte ut på att vi ska söka lyckan, utan att vi ska söka sanningen. Där finns mycket glädje och mening också när man känner att man hittat rätt.

I blogginlägget »Killarna« beskriver Sofia sin ställning i Svenska kyrkan som en byggnadsställning som hon byggt upp själv runt kyrkan, där hon klättrar upp och skriker genom stängda fönster till förvånade människor som står därinne, vilket säger något om hur hon upplever att hennes kritik tas emot.

– Kyrkoherdar måste lära sig att odla kult­urer där man vågar tala kritiskt, inte bara lyfta fram de goda exemplen. Det gör inte att problemen försvinner. Man måste träna sig i att prata om makt. Det finns i kyrkan en snällhetskultur och konflikträdsla, och de som har makt i kyrkan verkar inte föra något samtal om det. Du som har ett ämbete, bär det och våga ha ett levande samtal utan att ta kritiken personligt.

Vilken förändring bör ske när det gäller maktstrukturen i Svenska kyrkan? 

– Den största förändringen måste ske inom oss själva. Många sitter fast i sina skyttegravar och vill att någon annan ska fixa problemet. Alla måste inse att de har ansvar och möjligheter och fundera på hur den egna pusselbiten ser ut. Och i församlingarna ska de lita på att de som kommer är kallade att vara mer än publik, precis som de är. Lita på att Jesus drar och ge rum för det, i stället för proppfulla verksamhetsplaner. En konkret sak som skulle förändra allt redan i morgon är om alla församlingar införde bibelstudier och daglig bön.

Så hur gick det med kritiken mot frikyrkoteologerna? Jo, den som har örat mot marken vet att Sofia satte något i rullning, vilket gjort att allt fler vågar prata om just det: makt och maktstrukturer. Och visst är det ett faktum att även Sofia själv är en maktfaktor. Innan vi avslutar frågar jag henne om det, och hennes svar slår nog huvudet på spiken:

– I mitt inlägg talar jag om skribenter som aldrig använder mitt namn i sina artiklar om Svenska kyrkan, som ett exempel på vem man lyfter fram. Men när jag skriver det tänker jag också: »Vem är det jag själv inte lyfter fram?« Jag refererar kända författare men kanske inte någon okänd person i ett kommentarfält, som har sagt något bra. Det påminner mig om Saligprisningarna; att titta på vem det är som är min nästa. Vem är det som är under mig? Vems fötter är det jag ska tvätta?