Bestämningen av människan som syndare kan uppfattas som en total nollning: värdelös och utan möjlighet att göra det goda. Att dessutom tala om arvsynd på det sätt som lutheraner gör uppfattas som en katastrofalt orättvis och mörk människosyn. Vi skulle alltså ärva både värdelöshet och total oförmåga?

Men vi tar det från början. Arvsynd – vad är det? Det är inte ett uttryck för att Gud är orättvis, utan en krass beskrivning av de villkor en människa föds in i (Rom 5:12–21; Ef 2:1–3). Arvsyndsläran säger att alla människor föds in i en värld som har brutit med Gud.

För övrigt är ordet ”arvsynd” inte särskilt lyckat. Det för tankarna till en biologiskt överförd genetisk defekt. Ordet ”ursynd” vore bättre.

Arvsynden handlar inte om något biologiskt, psykologiskt eller ens etiskt, utan om en bruten gudsrelation; att människan föds utan tro och förtröstan på Gud. Arvsyndsläran innebär dock inte ett påstående att människan skulle vara utan förmåga att göra gott för sina medmänni­skor; som skapad av Gud bär hon visst en förmåga att göra gott. Men till följd av den brutna gudsrelationen bär människan också på impulser att göra det onda. Därmed är en människas relation till sina medmänniskor, till skapelsen och till sig själv dubbel med både gott och ont. De onda handlingar en människa utför och som drabbar andra är en följd av arvsynden.

Luther menade att arvsynden förlåts i dopet, men att den ändå finns kvar även efteråt. Här finns en skillnad mot romersk-katolsk tro som menar att dopet tar bort arvsynden så när som på en liten rest. Denna rest gör att människans begär kan få fäste och blomma ut till synd. Ytterligare en skillnad är att synden i luthersk teologi inte främst kopplas till de kroppsliga begären utan till hennes andliga strävanden. Luther menade att det även efter dopet finns otro och gudsförnekelse parallellt med tron, till och med hos den frommaste kristne.

Arvsyndsläran innebär att människan inför Gud inte kan bidra med något för att rädda sig själv, inte heller efter dopet. Frälsningen är helt Guds gåva och ges åt människan genom dopet och tron. Den kristne beskrivs därför som samtidigt rättfärdig och syndare – simul iustus et peccator. Det får inte tolkas som att människan är 50% syndare och 50% rättfärdig, utan hon är 100% av vardera!

Några tillämpningar av arvsyndsläran för en kristen:

• Den innebär en hållbar och realistisk syn på människan. Hon bär på en dubbelhet som gör att hon gör både goda och onda gärningar. Inte ens en kristen människa kan eller ska räkna med att hon inte har problem med synden. De som utlovar total syndfrihet i detta liv ljuger.

• Den innebär att egna gärningar inte kan rädda. Problemet ligger djupare än så. Kristus måste stå för hela frälsningen. Det öppnar i sin tur för trygghet i frågan om frälsningen.

• Den innebär en ödmjukhet i mötet med icke-kristna. Skillnaden mellan den som inte är kristen och den som är kristen är inte att den senare klättrat högre och blivit bättre utan att Kristus har förlåtit. Detta utesluter givetvis inte en växtprocess i en kristen människas liv. Men den innebär att också en kristen måste fortsätta att leva med onda impulser; de försvinner inte bara för att man blir kristen.

• Della
• Twittra