Det fanns en missionsiver som spirade i Sverige i slutet av 1800-talet, inspirerad av den pågående folkväckelsen, och kyrkliga samfund började sända ut människor att föra budskapet om världens frälsare till ”vita fält på kartan”.
Men de allra första, tre ogifta män i 30-årsåldern, kom från Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, EFS. Denna väckelserörelse inom Svenska kyrkan från 1856 fick mycket snart fokus på mission. För att utbilda och träna missionärer startades missionsinstitutet Johannelund i Bromma (numera i Uppsala). Fyra år senare, 1865, stod första kullen redo att åka ut.
Efter rådgivning med tyska missionärer hade EFS fått tips om gallafolket – egentligen oromo – i inre delarna av Etiopien, som aldrig fått höra evangeliet. Johann Ludwig Krapf talade om dem som ”Afrikas tyskar” – ett stort folk mitt på kontinenten, som skulle innebära en väg till fler folk.
Detta beslöts bli målet. Men vägen dit blev lång.
Lars Johan Lange, Carl Johan Carlsson och Per Eric Kjellberg hette männen som gav sig av, via tåg och långa båtfärder genom Europa och norra Afrika, Suez och Arabien. Efter ett halvår, 15 mars 1866, anlände de till Massawa, Eritrea, som då tillhörde det ottomanska riket. Härifrån gick färden till fots mot Abessinien, över bergen, tills de stötte på ett nomadfolk i Kunama. Där beslöt de slå sig ner och byggde upp den första svenska missionsstationen, Tendar, mitt i vildmarken på låglandet mot Sudan. Genast påbörjade de språkstudier, ivriga att förkunna evangeliet.
Det skulle dessvärre inte bli lätt. Inom kort blev Lange svårt febersjuk och nio månader efter ankomsten skrev han förtvivlat till missionsstyrelsen att han måste återvända hem. Han erbjöd sig resa direkt till föräldrarna utan att visa sig i Stockholm, så EFS inte, som han menade, skulle behöva skämmas över hans misslyckande efter allt de investerat.
En kort tid därefter avled Carlsson i svår feber. Den första missionärsgraven skulle följas av många fler.
Kvar var Kjellberg, men han fick snart hjälp av nya missionärer från Johannelund. Bland dessa fanns Maria, som sänts ut i syftet att gifta sig med Kjellberg; ”att resa ut som missionsbrud” blev ett nytt begrepp.
Äktenskapslyckan blev inte långvarig. Kort efter bröllopet skulle Kjellberg och en av de nyanlända åtfölja en grupp britter på genomresa. De blev överfallna och svenskarna mördades. Maria, som var gravid, födde en son som dog efter bara några veckor, och sex dagar senare dog även Maria.
De svenskar som återstod fortsatte tappert att kämpa mot såväl sjukdom som med sjukvårdskliniken. De brottades med språket samt den redan etablerade skolan där de lärde folket att läsa och skriva. I den lilla kyrkan var det glest med folk; än sågs ingen väckelse.
– Vid den här tiden handlade det om att leva evangeliet, säger Erik Johansson, missionssekreterare på EFS.
Trots nederlag, vånda, kamp och fler gravar, stod människor märkligt nog på kö hemma vid Johannelund för att få bli missionärer. Utan någon synbar frukt som motivation.
– Vad var det som drev dessa människor, som verkligen fick offra allt, om inte en Guds kallelse? fortsätter Erik.
– För vi ska också komma ihåg att 1860-talet var en svår tid i Sverige, svältår, då emigrationen till Amerika nådde sin topp. Men då valde människor att resa till Afrika för att berätta om Jesus.
Fortfarande hade missionärerna inte nått fram till det uttalade strategiska målet – oromo. Flera svenska expeditioner hade initierats men alla hade slutat, antingen på grund av sjukdom eller avspärrade vägar till följd av stamkrig, politisk oro eller nekade inresetillstånd.
I Monkullo utanför Massawa upprättades en bas och Östafrikas första tryckpress, som producerade bibeldelar och andra skrifter på lokala språk. Här fanns många före detta slavar som EFS köpt fria och erbjöd skolgång. En av dem, en 10-årig pojke som fick namnet Onesimus, var just från oromo. Han blev efter en tid hos missionärerna kristen och döpt och skickades till Sverige för fem års studier vid Johannelund. När han återvände till Afrika påbörjade han i samarbete med en kvinna, Aster, en bibelöversättning till oromo, som var klar 1899.
Eftersom mission i Östafrika var begränsad, på grund av maktkamp mellan britter och italienare samt motstånd från ortodoxa kyrkan, såg sig EFS ”nödgade” att hitta fler fält när kön av missionsvilliga bara växte. Beslutet föll på Indien, där ett arbete etablerades 1877 bland gondfolket i Madhya Pradesh. Här blev särskilt de humanitära insatserna viktiga när en svältkatastrof drabbade landet i slutet av seklet.
– Man kan rent av säga att barnhems-verksamheten för alla övergivna barn lade grunden för kyrkan där, efter hand som dessa växte upp, säger Erik.
Och den sociala missionen skulle bara växa inom EFS.
– Faktum är att missionsarbete helt legat till grund för svenskt biståndsarbete och satt agendan, tillägger han och berättar att det på Sidas egen hemsida står att svenskt biståndsarbete började just med EFS missionärer!
Det skulle dock bli genombrott även i Afrika. I Massawa fanns nu några eritreanska ortodoxa som genom svenskarna fått nytt liv i sin tro genom det klara evangeliet och personliga mötet med Jesus. Två av dessa, Gebre-Ewostateos och Daniel, utvaldes att leda ytterligare en expedition till oromo i Etiopien.
Och de lyckades! 1898 föddes den första evangeliska församlingen i Bodji (senare kallad Mekane Yesus*).
– Det underbara är att det var afrikanska missionärer, upplärda av svenskarna, som tog sig dit och startade kyrkan, säger Erik och betonar att EFS strategi ända från början varit att träna upp lokala ledare att kunna lämna över arbetsansvaret till, eftersom dessa bäst känner både språk och kultur.
Denna inställning av tro på inföddas förmåga särskilde missionen från det västerländska samhället i stort, där ett överlägset kolonialtänk dominerade. I en avhandling från 2012 lyfter Robert Odén just fram missionärernas inställning till de inhemska som ”jämlika” och ”bröder” – vilket knappast var gängse attityd under denna tid.
Under 1922 etablerades Mekane Yesus-församlingen i Addis Abeba, Etiopien, med ett femtontal medlemmar. Trots en stadig tillväxt skulle den unga kyrkan bli hårt prövad. Under den kommunistiska regimen, och främst ”röda terrorns år” 1977–78, mördades många kristna, medan andra torterades och sattes i fängelse. Kyrkor beslagtogs och ungdomar förbjöds samlas till gudstjänst – de skulle istället bygga det nya landet. Trots att kyrkan som institution accepterades var det svårt att leva ut det kristna livet.
I takt med att kommunisterna tappade kraft under åttiotalet fann kyrkorna allt mer frihet, och i och med den nya regimen 1999 explosionsväxte Mekane Yesus. Hundra år efter pionjärernas ankomst räknade de 20 000 medlemmar – tjugo år senare 700 000, för att i dag, som världens största lutherska kyrka, överstiga sju miljoner.
– En viktig bidragande orsak var den karismatiska väckelse som kom på sjuttiotalet, tillägger Erik.
Mitt i ”ingenstans” föll Anden över mestadels ungdomar, men även präster och andra, vilket ledde till en intensiv debatt: är detta luthersk kristendom, eller en avart?
– Kontentan blev att detta inte gick att stoppa, utan det bästa var att öppna dörren och låta det vara en del av kyrkan, vilket även EFS rådde dem till.
Därmed har Mekane Yesus idag kommit att mer likna en livlig pingstkyrka, även om den lutherska liturgin ligger till grund. Något som inte alls präglar kyrkan i till exempel Eritrea eller Madhya Pradesh. Men Erik tycker det är fascinerande – vackert – hur olika de olika landskyrkorna tar sig uttryck.
– Det är ett tecken på att det inte är vi, EFS, som styr, utan Gud verkar som han vill.
– Vi vill respektera deras sätt att verka. Vi gläds åt att kyrkan utvecklas och vill stödja dem i det arbetet. Vårt uppdrag är ändå detsamma – att berätta om Jesus, ge bibelkunskap och göra diakonala insatser, det behövs i alla sammanhang.
I Somalia finns det just nu ingen synlig kyrka, utan individer och små grupper utgör den kristna gemenskapen, ständigt utsatt för yttre hot och inre splittring.
– Många har nog undrat över Guds plan där. Kanske har Gud planerat en skördetid för Somalia någon gång i framtiden? menar Erik och tillägger att så snart den politiska och sociala situationen i Eritrea och Indien – kanske även Somalia? – förändras, så kommer nog den karismatiska väckelsen att nå även dit.
Även om situationen ser annorlunda ut i dag tror Erik att vi har inspiration att hämta hos både pionjärerna och deras svenska understödjare.
– Jag tror det är svårt för oss att sätta oss in i den enorma missionsiver som rådde i slutet av 1800-talet, och även hur den har påverkat vårt eget land, vilken välsignelse som förunnats oss tillbaka, säger han.
– Det dröjde 38 år innan vi nådde fram till vårt första mål! Ändå höll de troget, ivrigt, ut. Det är faktiskt lite komiskt att tänka på alla dessa fattiga torpare i svenska obygden som överallt läste Budbäraren och hade bra grepp om Östafrikas geografi – även om de inte riktigt visste var Falun låg.
– På samma sätt behöver vi uthålligt vara trogna tilltalet, kallelsen, och inte vara så upptagna av att leta resultat. Vi kan inte bedöma våra insatser efter vad som syns – vi arbetar i Guds vingård, men Gud ger växten, i sin tid.
Ja, inte kunde de första troshjältarna ana vilken frukt som skulle komma av deras offervilja, med miljoner människor över hela världen i tacksamhetsskuld.
* Mekane Yesus betyder ”platsen där Jesus bor”
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet