Jag bytte nyligen bil – efter nästan åtta år med en »familje-diesel« ville jag ha något som var både roligt och hade personlighet. Valet, efter många provkörningar, föll på Mini – det ärevördiga engelska bilmärket som numera ägs och byggs av BMW. Engelsk design och karaktär parat med tysk drivlina och väghållning ger både personlighet och en extrem körglädje. Jag finner mig själv körandes på kurviga småvägar på Uppsalaslätten i något som måste beskrivas som ett glädjerus. Att accelerera ut ur en snäv kurva och höra motorns tilltalande vrål samtidigt som g-krafterna blir kännbara, ger mig – bokstavlig talat – gåshud.

Nu är inte detta en krönika där jag bekänner min kärlek till bilkörning samt eventuella fart- och miljö-synder utan det handlar om upplevelser. För jag hade inte kört den nya bilen många veckor innan en vän som är motorjournalist påpekade:

– Du vet väl att motorljudet är fejk?

– Vad menar du? svarade jag.

– BMW har ett system som återger motorljudet förstärkt via högtalare i alla deras sportigare bilar, så också i din Mini.

Lätt chockad konsulterade jag Google och diverse bilforum på nätet och fick svart på vitt att min väns påstående stämde. Just min modell av Mini hade en speciell enhet som plockar upp motorljudet och förstärker det in i kupén beroende på bilens kör-inställningar (driving modes), det vill säga den ger ett lite mer kraftfullt ljud i sportläget men motorn blir märkbart tystare i det »gröna« bränslesparande läget. Det hela är mycket subtilt, och hade min vän inte sagt något så hade jag trott att den varierande ljudbilden bara berodde på motorns effektuttag.

Helt plötsligt ställs jag inför valet att känna mig antingen lurad eller välsignad. Och det hela blir för mig en teologisk fråga. Låt mig förklara.

Jag kommer nämligen osökt att tänka på en hel del gudstjänster och möten jag besökt. Och då inte bara de som sorterar in under begreppet »upplevelsekristendom« utan även många mer eller mindre högkyrkliga. Möten där musiken, ofta med tillhörande ljusshow, verkligen ger en totalupplevelse, men också möten där liturgin når oanade höjder. Är det fel? Är upplevelserna i sig problematiska? Blir jag manipulerad eller välsignad? Efter mycket tänkande så lutar jag åt det senare. Så länge upplevelsen bottnar i något äkta och genuint. I Minins fall så är det ju verkligen bilens fyrcylindriga motor jag hör, om än något förstärkt, och inte till exempel något förinspelat ljud från en fiktiv V8:a. När det kommer till gudstjänster tänker jag likadant – när Jesus får stå i centrum i både förkunnelse och tillbedjan så spelar formerna mindre roll. Många människor lever i dag sina liv fokuserade på just upplevelserna och förväntar sig ständigt nya. Kanske måste vi i kyrkan bejaka det och våga tänka att vi också bjuder på en upplevelse. Oavsett gudstjänstform, tradition eller teologi.

Allt till Kristi ära!

• Della
• Twittra