Kyrkan har alltid gjort anspråk på att vara ledd av Anden. Men om vi tittar i kyrkohistorien ser vi mörka passager som väcker frågor som: Hur vet vi om vi är ledda av Anden? Finns det någon sorts markörer som är kännetecken på Andens liv?

I Apostlagärningarna läser vi om kyrkan som bildas efter Jesu himmelsfärd och Andens utgjutande. När Jesus instruerar lärjungarna till väntan på den helige Ande säger han att Anden ska ge dem kraft, och ordet kraft handlar om förmåga. Det finns framför allt två saker jag vill nämna som blir synliga i den tidiga kyrkan: 1. Kärleken till Gud. 2. Mod i vardagen.

Kärleken till Gud blir synlig i relationer. Vi kan inte se att lärjungarna blir nöjda med vad de fått erfara. De sätter sig inte i sin egen vrå för att njuta Guds goda. Nej, i stället blir kärleken ett bränsle som hjälper dem att möta människor och att dela berättelsen om Jesus vidare. Kärleken till Gud spiller över i kärlek till medmänniskan. Den leder inte till en mesig bortklemande relation utan till ett sanningssägande, som sätter fingret på människans möjlighet till nåd och försoning med Gud. Anden är den som ger kyrkan förmågan att på riktigt vara Kristi kropp i världen.

När jag åkte tåg nyligen såg jag en tidning som stack upp ut tidningsfickan. Rubriken löd: »Mod är att vara rädd men ändå köra.« Det mod som ges av Anden till kyrkan är inte detsamma som en frihet från rädsla. I Apostlagärningarna ser vi hur lärjungarna darrar men kärleken gör dem modiga att gå över gränser. Att som kyrka vara ledd av Anden är att vara fylld av Guds kärlek och driven av den kärleken agera i vardagen. EFS vision, »Människor och samhällen förvandlade av Jesus«, är inget annat än längtan efter detta, att Gud skulle fylla oss med sin Ande så att kärleken och modet väcks till liv.

• Della
• Twittra